Sjunde året på Hogwarts

- Klart, jag har alltid rätt, sa jag glatt och vi gick genom slottet och jag upptäckte att vi fortfarande hade pyjamas på oss.
- Tack, sa jag leende och Cara knackade på och vi gick in.
Jag kröp upp i en av fotöljerna och kröp ihop, bäst att de fick sköta det själv.
Jag ville inte förstöra allt genom att lägga mig i.

Jag bara rufsade om lauras hår som svar och väntade sen på Sevs svar. Han såg kallt på mig och jag säg ett hat i dem som jag aldrig hade sätt förut. Han nickade till svar och jag satte mig försiktigt i fönstret och såg på honom men vek bort blicken när han stirrade hatiskt på mig.
"Severus, jag menade det inte...de undrade och...jag ville få dem att förstå att du inte är nån ond människa...och att de kan lite på dig" sa jag försikigt
"jag struntar väll blankt ibderas åsikt om mig. Jag litade på dig Cara. Jag litade på att du inte skulle berätta för någon! De har inte rätt att veta. Du var den enda personen som jag litade på, jag borde lärt mig att inte lita på någon" sa han och jag hörde hatet och kylan i hans röst
"jag menade det inte. Jag ville bara få dem att förstå och se den Sev jag ser" sa jag och jag drog upp knäna till ansiktet och la det ner, jag kände tårarna rinna, jag kunde lika väl hoppa ut genom fönstret om Sev inte ville prata med mig igen. Jag väntade på att Sev skulle säga något men han förblev tyst

Jag kröp förskröckt ihop i fotöljen.
Hanns röst var iskall och arg, jag hade aldrig hört honom så, inte ens på lektionerna.
Jag såg upp på Cara och hon grät, varför kunde inte Sev förstå?
- Varför vill inte du föreställa den goda människa du är proffesorn?, sa jag och hoppades att han inte skulle bli arg.

Jag hörde Lauras röst långt bort och undrade om Sev skulle svara henne
"jag är ingen god person tro inte det!" sa han kallt "jag fick Lily dödad och jag hade gärna mordat både Black och Lupin och jag har alltid gjort det som varit bäst för mig och struntat i vem jag sårat på vägen, så tro inte att jag är nån god person!" sa Sev kylligt, han förstår inte, han är den snällaste människan jag vet och han har alltid funnits där för mig och nu har jag förstört allt. "och desutom vill jag inte ha personer svassande runt mig för att jag är snäll" fräste Sev till Laura
"vad har ni nu gjort. Varför gråter Cara och varför skriker du åt Laura?" Dumbledores röst var inte mer än en viskning i mina öron
"lägg dig inte i! Har du inte ställt till med tillräckligt" fräste Snape åt porträttet
"nej inte än, så vem har dött eller är det något annat?" frågade vår gamla rektor vänligt

Jag kröp ihop och gömde mig i fotöljen, livrädd för Snape.
Jag darrade av räddsla och såg upp på Dumbledor.
- Cara avslöjade Snapes hemlighet för oss, sa jag ynkligt och kröp ihop och gömde ansiktet.
- Så, Severus, vad var det som var så farligt då?, skrockade Dumbledor åt honom.

Jag lyfte blicken och såg på Laura och hur hon kröp ihop, jag gick ner från fönstret och satte mig bredvid henne och la en tröstande arm runt henne. Sev har ingen rätt att vara arg påhenne.
"varför tycker du alltid det här är lika roligt?" fräste Sev
"för att du gör sån stor grej av det hela" sa Dumbledore roat
"du borde välja dina ord med större omsorg med tanke på att du ber mig hjälpa Potter och hans knähundar. Jag kanske bestämmer mig för att byta herre" sa han kyligt och Dumbledore blev tyst och vit som ett lakan
"du har lova Severus" sa han efter en stund
"ja och du har lovat att aldrig prata om mitt förflutna men du är inte så bra på att hålla din del så varför ska jag hålla min" sa han och vände sig bort från tavlan och jag så oroligt på honom
"Severus jag het att jag sårat sig men gör inget du kommer ångra" bad jag
"det enda jag ångrar nu är att jag släppte in dig i mitt liv" sa han kyligt och såg hatiskt på oss innan han stegade ut ur rummet och smälde igen dörren bakom sig och jag sjunk ner från stolen och satte mig på golvet och slog händerna för ansiktet
"vad har jag gjort? Jag har inte bara sårat honom utan gjort Severus till ett monster" sa jag och tårarna började rinna

Jag log tacksamt mot Cara, även om hon inte kunde se det eftersom jag gömde ansiktet.
Jag hoppade till när dörren slog igen och såg upp Snape var försvunnen Cara grät och Dumbledor såg inte så morsk ut längre.
Jag sjönk ner vid Cara och höll om henne, men visste inte vad jag skulle säga.
- Såja Cara det ordnar sig, sa jag tröstande och höll om henne.
Jag såg sedan upp på Dumbledore.
- Vad ska vi göra?, sa jag till min förra rektor.

Jag kände någon sätta sig bredvid mig och förstod att det var Laura men det spelade ingen roll vad hon sa, jag visste att de aldrig skulle ordna sig. Severus skulle aldrig vilja prata med mig igen. Varför hade jag varit så korkad. Tårarna bara ränn och rösterna hördes som genom en dimma
"du måste få dem sams. Hur svårt det än kommer bli! Severus och Cara behöver varandra, de förstår varandra och den enda som verkligen kan nå igenom hans hat är Cara! Hon förstår honom på ett sätt ingen gör och hon är den enda han bryr sig om så på något sätt måste du få dem att prata med varandra" sa Dumbledore efter en stunds tystnad

Jag suckade djupt.
- Jag borde jobba som fredsmäklare så jag får betalt för det, jag skulle bli stormrig, sa jag och reste mig upp och såg på Cara.
- Ja Cara, antingen går jag själv till Snape och får hit honom eller annars så följer du med, sa jag bestämt.
- Men först ska vi någ byta kläder och hämta stavarna, sa jag fundersamt och väntade på hennes svar.

Jag hörde Laura prata med mig och lyfte blicken en aning
"det spelar ingen roll han vill ändå inte prata med mig. Han vill bara glömma mig" sa jag sorgset och blängde sen på Dumbledore "den här gången har du fel! Inte ens Gud kan få honom att förlåta mig och jag förstår honom, jag kommer aldrig förlåta mig själv" sa jag argt men följde sedan med Laura till tornet och killarna såg på oss
"Laura är du okej, jag har varit jätte orolig" sa Dean och kramade om henne
"Cara vad är fel?" sa Draco och kom fram till mig
"Severus hatar mig och jag hatar mig själv. Jag går och lägger mig" sa jag och såg på dem och gick sen upp till min sovsal och drog täcket över huvudet. Parvati och Lavender såg på mig men sa inget och jag var glad för det. Jag kände tårarna rinna och önskade att Sev inte skulle göra något dumt