Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Tänka sig vilken smart flickvän han hade om hon kom på såna fantastiska idéer, varför hade han inte insett det förut? Vägen hem var väldigt vinglig, något som bara förvärrades ju längre de kom. Den värsta fyllan verkade ha övergått till mer och mer ostadighet och illamående, men hittills var det något slags mellanting.
"Du kan ju vänta med att roa dig åt sånt tills vi åtminstone kommit innanför dörren raring", sade han med ett flin, väl inne var han desto vingligare och ner på sängen ramlade han i princip bara. Vid det här laget sken nog hans allt växande illamående igenom också, men trots det försökte han ändå lyfta handen till hennes midja i nåt slags halvdant försök till att få med sig henne ner.

"Håll tassarna borta," varnade hon honom, flyttade sig utom räckhåll för honom. Hon började med att dra av honom skorna, byxorna följde efter. Hon rotade därefter i hans garderob tills hon hittade ett par mjukisar i flanell, som hon gjorde sitt bästa med att få på honom. Därefter sjönk hon ner på sängkanten intill honom - tänkte åtminstone få av honom skjortan. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, mycket hjälp fick hon inte från hans sida heller. Slutligen låg den ändå på golvet. Hon drog fingrarna genom hans hår och studerade hans ansikte en stund, försvann därefter iväg till köket för att fylla ett glas med kallt vatten som han kunde dricka av senare.
"Jag kommer förbi imorgon," lovade hon och pussade honom på pannan. Hennes födelsedag var ju om bara ett par dagar, och hon skulle snällt behöva vänta till den exakta minuten då hon räknades som arton innan hennes mamma skulle låta henne göra som hon ville. Nu behövde hon ändå återvända hem.

Följande dag var Ederel knappt ens i skick nog att ta sig ur sängen, hans huvud protesterade åtminstone våldsamt emot den saken. Men som tur var var det ju åtminstone bara en tillfällig sjuka, och han hade ju ingen annan än sig själv att skylla, det erkände han utan problem. Han brukade hålla sig undan ifrån att dricka för mycket då han visste med sig att han inte tålde sprit särskilt bra, vilket inte heller hans mage gjorde, och det räckte med en relativt liten mängd för att han skulle bli stupfull. Och dessutom brukade han få en sån sjujäkla bakfylla dessutom. Men gjort var gjort och det var bara att genomlida konsekvenserna ifrån det.
Det var några dagar efter det som han nyss hade röjt undan lite i sitt vardagsrum, flyttat undan bordet och röjt undan så att de skulle ha gott om plats att röra sig på och träna. Vilket de nog kunde behöva ifall han skulle försöka lära henne ett och annat. Han var visserligen gärna nära henne också då, men de skulle behöva plats att röra sig på. Han såg väldigt fram emot att hon skulle komma, hade dessutom förberett mat sen innan att bjuda på sen. Plus efterrätt också för den delen, det var ju trots allt hennes födelsedag, och han skulle definitivt försöka fira den - hon betydde så otroligt mycket för honom.

Grace var iklädd ett grått linne och svarta leggings. Håret var uppsatt i en hästsvans för att slippa ha det i sitt ansikte. Hon knackade lätt på dörren innan hon tog sig friheten att fortsätta rakt in, han väntade ju ändå henne. Att de skulle träna inomhus, hemma hos honom dessutom, var oväntat. Hon hade trott att de skulle hålla sig utomhus, och fäktas där. Men vem var hon att säga hur de skulle träna? Ederel var betydligt mycket äldre än henne, och han visste bättre än hon själv vad hon behövde lära sig. Hon stannade upp i vardagsrummet och lät blicken glida över möblerna som han hade röjt undan, innan hon slutligen såg på honom med ett litet leende på läpparna.
"Jaha, vad är det vi ska göra?" frågade hon och sträckte lätt på sig, "jag tänker göra klart det på förhand att jag kommer behöva.. lite uopmuntring för att motivationen skall stanna på topp." Hon blinkade menande med ena ögat.

Ederel log genast då hon kom in, inte det minsta förvånad över att hon gick rätt in dit. Trots allt hoppades han själv på att hon kände sig som hemma hos honom, det borde hon få göra iaf vid det här laget.
"Vi ska se hur väl du kan försvara dig själv. Men först ett stort grattis", sade han med ett leende, hade visserligen pratat med henne i telefon innan men det var långt ifrån samma sak. Han drog in henne i en rejäl kyss, det bland annat var en av anledningarna till att han velat träna här - han ville ju inte ha alltför många blickar på sig.
"Jag hoppas verkligen inte du har bråttom iväg sen, för jag vill ju hinna tillbringa lång tid med min vackra och helt fantastiska fästmö. Jag har en present till dig, men jag tror vi sparar den tills efter att vi tränat", sade han med ett brett leende, ville att dagen skulle få handla om henne och hon var värd varenda komplimang han kunde komma på. Han skrattade lätt till, ögonen glittrade lite glatt till och han lät plantera - eller ja, han försökte inte direkt dölja att han satt den där - en bild av vad för slags.. belöning hon kunde se fram emot senare. Han höjde lite retsamt på ena ögonbrynet.
"Jag förväntar mig inget mindre, och jag kommer ju förstås försöka se till att du har nåt att se fram emot. Och det där är också något du borde kunna göra nu som nefil", sade han uppriktigt, syftade då förstås på att kunna skicka iväg tankar på det viset.

Hon sken upp i ett soligt leende då han omfamnade henne
Till på köpet fick hon en ordentlig kyss som gjorde henne knäsvag. Vilken start på dagen. Och träningen dessutom.
"Jag har inte bråttom någonstans, tvärtom tänkte jag stanna över natten." Hon gjorde med handen en gest mot hallen, där hon lämnat en väska med byteskläder och annat nödvändigt. Ögonen lös upp då han nämnde att han hade en present åt henne: hon var som ett barn på julafton när det kom till sådant. Men blev man ens någonsin för gammal för presenter? Nej, inte enligt henne i alla fall. Då han planterade några bilder som inte var så barnvänliga i hennes huvud, suckade lite åt honom men kunde inte låta bli att le. Något att se fram emot hade hon ju åtminstone.
"Jag syftade mer på en kyss här och där," påpekade hon och placerade händerna på höfterna, rynkade lite på ögonbrynen då han menade att hon också borde kunna det. Hon behövde ägna några ögonblick till att lista ut vad han menade.
"Jaha, men jag vill inte fokusera på sådant nu. Jag tror att det skulle vara en bra egenskap att ha om jag kunde försvara mig själv fysiskt, om något eller någon hotade mig."

Ederel log bredare av beskedet om att hon skulle stanna kvar över natten till och med, det lät ju alldeles strålande - han såg redan fram emot att få tillbringa så mycket tid med henne även om hon redan var här. Och glädjen det verkade ge henne bara att veta att hon skulle få en present gjorde det värt det. Eller ja, tekniskt sätt hade han packat ihop flera i en, men det räknades väl ändå som en present när det var i samma presentförpackning. Och uppenbart hade också hans bilder fått någon verkan - kvällen verkade ju redan gå framåt för honom.
"Åh, vi ska nog kunna lösa det också", sade han med ett flin, ett flin som höll sig kvar på läpparna.
"Det hoppas jag verkligen, annars har jag ju röjt undan här helt i onödan. Men du borde vara förberedd på att det också kan vara användbart. Men visa vad du kan, attackera mig", sade han med ett litet leende efter att ha backat bak ett steg och slog lätt ut med armarna.

Grace kom helt av sig då han uppmanade henne att gå till attack. Va? Visst hade hon någon gång, på skoj och väldigt löst, boxat till honom men det skulle hon inte ha mycket användning av nu. Inte kunde hon ju slå Ederel? Hon ville inte slå honom. Nu tvivlade hon på att han skulle få ont, men det kändes ändå inte lockande att bråka med honom på det viset. Hon strök tungan över tänderna, och såg nästan förargad ut. Kände hon sig på det här viset nu så ville hon inte ens tänka sig hur det skulle se ut om tio minuter. Hon tvivlade inte på att han skulle visa upp allt han kunde, och han skulle ju givetvis vara henne överlägsen. Hon studerade honom en stund till, ryckte därefter på axlarna och gick till attack. Än så länge kunde hon skratta åt sig själv och sina patetiska försök, men hon hade inte det bästa tålamodet.

Ederel log, hon var helt urgullig när hon försökte så. Han försvarade sig visserligen, men det var med försiktighet - han hade aldrig kunnat ens klara av att vara hårdhänt mot henne, att veta att han kanske orsakade henne smärta. Det kom inte ens på tal. Då han lyckats få armarna kring henne bakifrån - vilket var ett mycket effektivt sätt att hålla fast henne på men också lite mysigt - gav han hennes nacke en lätt kyss.
"Du är något otroligt söt när du försöker så, men jag tror dessvärre att du inte lär fälla särskilt många fler än mig med det. Vilket kanske är tur för mig då", sade han med ett leende och backade undan lite och släppte henne innan han både förklarade och visade ett sätt hon kunde använda när hon skulle försvara sig - eller ja, inte visade på henne men i luften. Under tiden fortsatte han också att med jämna mellanrum plantera in lite bilder hos henne, dels var det för lockande för att låta bli men också så ville han försöka trigga igång henne till att göra detsamma.

Precis som hon trott så var hennes munterhet så småningom som bortblåst, och ersatt av en mer allvarlig min. Hon var så gott som värdelös på att slåss, och Ederel gjorde inte direkt någon nytta heller då han var så försiktig. Det var som om hon var en dyrbar docka av porslin, som man behövde vara försiktig med så hon inte gick sönder.
"Skärp dig, det här blir inte till någonting om du lindar in mig i bomull," suckade hon och slog ut med händerna. Ögonblicket senare låstes hennes handleder ihop bakom ryggen, och hon kände hans varma andedräkt mot sin nacke vilket fick gåshud att sprida sig över hennes armar. Jösses. Det faktum att han planterade in bilder i hennes huvud med jämna mellanrum underlättade inte mycket för henne. Tvärtom fick hon bra det svårare att koncentrera sig.
"Ederel," suckade hon och korsade armarna över bröstkorgen, såg på honom med vad hon trodde var en bestämd blick trots att det nog i verkligheten mer påminde om en hundvalp som försökte morska upp sig.