PRS Aphrodite & wolfy

"Men Kyle är en stordemon. Våra liv är ihopkopplade, kanske det är därför." Meila kunde inte förklara varför Taras blod inte helade hennes brännmärken. Vända sig till sina föräldrar kunde hon inte heller eftersom de skulle tappa förståndet hundra gånger om, om de fick reda på vad som hänt. Hon tvivlade dessutom på att de skulle vara mycket klokare när det kom till det här. De var insatta i vampyrer, inte demoner.
"Jag tror inte det, jag är inte säker på om jag vill fråga heller." Hon kvävde en liten gäspning.

Tara nickade och log lite när hon såg hur Meila kvävde en gäspning.
"Du får gå och lägga dig, du har agerat kurator tillräckligt idag" sa hon med ett litet skratt. Hon gled ner från fönsterkarmen och log mot Meila innan hon gick bort till bokhyllan. Den var full av böcker och fotoalbum. Hon drog ut en av böckerna och lutade sig sedan mot bokhyllan vänd mot Meila.
"Jag hoppas att morgondagen inte kommer vara lika händelserik" sa hon med ett leende.

Meila tänkte skaka på huvudet och protestera. Bara för att hon var lite trött efter den händelserika dagen så betydde det inte att hon inte ville eller kunde vaka en stund till om Tara kände att hon behövde prata av sig. Eller helt enkelt ha lite sällskap. Men Tara var också en stor flicka. Behövde hon någon så skulle hon be om det. Med ett litet leende la hon armarna om Tara för att ge henne en kram som säkert var välbehövd.
"Allt känns värre om kvällarna, det blir nog bättre i morgon." Hon visste ju med egen erfarenhet om hur stora problemen kändes då man var trött och ledsen om kvällen. När morgonen kom insåg man att det kanske inte var så farligt ändå.

Tara log.
"Du är verkligen inte som andra människor, vet du det? Du lyssnar på två vampyrers hundra år gamla problem utan att ens nämna någonting om dina egna problem som är i nutid" sa Tara och besvarade kramen.
"Jag har bara hört om dina föräldrar, och de skrämmer mig redan. Vi är lika på något sätt, men ändå inte" sa hon och satte sig ner på sängen. Hon drog upp knäna mot hakan och tittade på Meila.

Till hennes försvar skulle det inte kännas rätt att prata om sina såkallade problem. Folk gick genom värre saker så hon skulle inte klaga. Ett bra exempel på det var Taras och Killians historia med deras föräldrar. Det lilla som hon hört om dem var skrämmande.
"Vi pratar mer i morgon, men du får väcka mig på natten om du känner att du behöver sällskap. Jag vill inte att du sitter ensam med dina tankar." Meila kände sig nästan som en mamma nu men hon ville verkligen att syskonen båda skulle ha det bra och kunde hon göra något åt saken så gjorde hon det så gärna. Hon vände sig därefter om för att lämna Taras rum och försvann istället in till gästrummet, tog på sig nattlinnet innan hon tankspritt gick in till badrummet för att borsta tänderna och tvätta ansiktet.

Tara nickade och betraktade Meila när hon gick ut genom sovrummet. Hon gjorde sig iordning och lade sig i sängen. Natten var kantad av vridningar, mardrömmar och skrik i sömnen. När det äntligen var morgon gick hon upp och drog på sig kläder. Hon gick ner för trappan och mötte Killian i vardagsrummet. Han såg betydligt fräschare ut än vad hon hade trott, med tanke på hans tillstånd under gårdagskvällen. De tittade tyst på varandra i ett par sekunder, innan brodern drog in systern i en omfamning. Tara besvarade den, och de stod så en stund. De släppte varandra, och Tara gick in i köket medan Killian satte sig i soffan.

Då hon vaknade följande morgon tog hon en snabb dusch innan hon igen tog sig friheten att gå in till Taras stora garderob för att låna kläder. Hon borde kanske flytta tillbaka hem så småningom och inte helt och hållet invadera vampyrernas hem. Hon drog på sig en vit klänning med svarta prickar och till den en jeansjacka. För att få lite ordning på håret drog hon fingrarna genom det medan hon tog trapporna ner till vardagsrummet, log lite då hon fick syn på Killian som satt i soffan.
"God morgon," önskade hon och satte sig ner bredvid honom, "mår du bättre?" Utseendemässigt såg hon åtminstone inga som helst spår som tydde på att han skulle ha druckit sig full kvällen innan.

Killian vred på huvudet när han hörde Meilas steg i trappan. Han log när han såg henne.
"Mycket" sa han och nickade. Han kastade en blick på hennes händer.
"Hur är det med dig? Har du repat dig efter Kyle igår?" frågade han och mötte hennes blick. Han hatade att Meila var tvungen att gå igenom det hon gjorde. Att vara bunden till en demon, en kraftfull sådan dessutom, var inte enkelt. Killian försökte verkligen fundera ut en lösning på deras problem, men hade inga bra alternativ. Det enda alternativet just nu, att bli Omfamnad, skulle hon aldrig gå med på, så han föreslog inte det ens. Han lutade sig istället bakåt och tittade på henne.

"Jag mår bra, jag vet åtminstone att jag ska vara förberedd på ifall han tänker komma på fler oönskade besök." Meila såg ner på sina händer. Skadorna på händerna hade läkt under natten men det syntes fortfarande svaga spår. Såg man riktigt noga kunde man se svarta linjer i handflatorna vilket starkt tydde på demoniskt blod. Kyle hade förstås vetat exakt vad han gjorde då han sträckt in sina händer i brasan. Hon ändrade ställning så hon lätt halvlåg i soffan med huvudet lutat mot hans arm. Trots att varken hon eller Tara var särskilt glada över hans val att dricka sig full så hade det ändå varit bättre än att han stängt av sina känslor och lämnat offer efter sig. Det skulle vara svårt att städa upp utan att väcka misstankar i staden med så många folk som mystiskt försvann.

När Meila lutade huvudet mot hans arm log han. Han drog in henne så hans arm var runt henne och hennes huvud lutat mot hans bröst. Han lutade sitt huvud mot hennes, och lyssnade på blodet som rann genom hennes kropp. Hennes hjärtslag var lugna, och hennes andning regelbunden. Han kunde sitta så länge. Det slog honom plötsligt att han tillät sig själv att känna känslorna, inte trycka bort dem. Det skrämde honom, samtidigt som det var otroligt skönt. Meila hade rusat in i hans hjärta på samma sätt som Juliette, men det betydde inte att hon skulle gå samma öde till mötes. Han inbillade sig själv att människorna i modern nutid var vettigare än så, även om de var rädda för hans folk.
"Nästa gång han kommer så löser vi det" sa han och tittade rakt ut i luften. Han var inte så säker på den saken, men så länge han lät säker så var det en bra början.