rollspelare & tippest prs

Sophia tittade upp då han gick om henne och suckade lågt åt hur tydligt det var att han var upprörd. Hon tog tag i hans arm och drog honom intill sig innan hon la armarna om hans nacke, tänkte inte släppa om inte han blev superarg eller ifall de blev sams.
"Förlåt. Jag vill bara att du litar på mig när jag säger att du är den enda jag vill vara med. Jag vill gifta mig med dig, inte Giovanni, inte någon annan. Bara du. Inte bara för det politiska, utan för dig. Du har en plats i mitt hjärta och jag vill inte ändra det." sade hon tyst och önskade att han skulle godta hennes ursäkt då hon menade varenda ord.

Likt Sophia ryckte han tillbaka sin arm och vände sig mot henne. Han förstod inte hennes agerande; men samtidigt så förstod han heller inte sitt eget, så han hade inte rätten att kritisera henne.
"Godnatt", muttrade han utan att kommentera något hon sagt och tog sig ur hennes grepp.

Sophia hade verkligen inte förväntat sig att han skulle avfärda henne, sårad räckte nog inte för att beskriva hur hon kände. Hon stod kvar en stund och tittade på honom innan hon nickade lite. Hon sa inget mer utan började gå till sin kammare igen, sa till vakterna att inte släppa in någon alls. Hon la sig ner på sängen och stirrade upp i taket.

Han halvsprang nästan till sin kammare och blev inte ens irriterad då en vakt öppnade dörren till honom. Han tackade till och med - det var verkligen inte likt Henri. Men han orkade inte bry sig om att upprätthålla sin nonchalanta persona. Han fick dörren stängd bakom sig och han slet snabbt av sig sina kläder för att kasta sig i sin säng. Hans mor hade fått flera pyjamasar uppsydda till honom; men han tyckte inte om dem. Han kastade sig i sängen och kravlade ner under täcket.
Men sömnen kom inte. Han bara stirrade upp i taket tills det blev mörkare och mörkare, men hans ögonlock förblev pigga och ville inte stänga sig.

Sophia ville nästan gå till Henri, men hon trodde inte att hennes ego skulle klara av att bli nekad igen. Hon reste sig upp och försökte få av sig klänningen, vilket gick halvdåligt då hon ryckte istället tills knapparna gick av. Hon orkade inte bry sig om förmögenheten som de kostade, ville bara sova. Hon kröp upp under täcket i sin underklänning och drog täcket över huvudet. Hon drog ner det efter ett tag då det blev svårt att andas. Hon suckade högt och kramade om en av hennes kuddar istället, önskade nästan att det var Henri.

Så småningom somnade han, men sömnen var ytlig och han kom inte ner i en ordentlig djup sömn. Efter bara ett par timmar väcktes han av en knackning på dörren. Han stönade ljudligt och tryckte en kudde över ansiktet som en frustrerad gest. Det knackade på dörren en gång till. Henri kastade bort kudden och harklade sig.
"Kom in", ropade han ljudligt och med ens slogs dörren upp. Där stod en av hans fars män; den med silvrigt hår och ett trassligt skägg. Han hade ingen aning vad han hette. Inte för att det spelade någon roll, heller.
"Kungen vill prata med dig och Skottlands drottning i tronsalen", sa han och granskade Henri flera gånger om. Vad var nu detta? Det var däremot inte värt att fråga, så han nickade bara.
"Snabbt", fortsatte han innan han gick ut ur kammaren och slog igen dörren efter sig.

Sophia blev väckt kort efter då hennes damer tog sig friheten att gå in, de väckte henne och hjälpte henne att gå på sig en enkel klänning. Drottningen blängde lätt på sin spegelbild och lät damerna fixa hennes hår och allt. Hon tog ett hårsmycke, mest för att påminna kungen att han inte var den enda ledaren. Visst hade hon ingen egen makt, men hon hade fortfarande sin titel.

Henri steg upp ur sängen och klädde sig snabbt. Sitt hår och ögongruset brydde han sig inte om; hans far hade velat träffa de båda ungdomarna inom kort. Han gick ut ur sin kammare och började gå mot tronsalen. Han tänkte överhuvudtaget inte ens vänta på Sophia, hans känslor var fortfarande upprörda. Han nådde fram till tronsalen efter ett par minuter och såg sin far och mor sitta på vardera tron. Han ställde sig framför dem och tittade frågande med en rynkad panna.
"Vad handlar det om?" frågade han.
"Vi inväntar Sophia först", svarade hans mor lugnt och vände blicken från honom till den öppna valvingången.

Sophia gick till tronsalen, tänkte inte förhålla sig till kungens tidsbegränsning. Hon granskade kungaparet och sedan Henri lite snabbt innan hon tog de sista stegen fram till Henri. Hon la armarna om sig själv och lät bli att säga något spydig kommentar, men hon var verkligen inte på humör för kungen eller hans son. Hon granskade istället tavlan som hängde på väggen bakom kungaparet.

Henri fick osäkert stå där ett ganska bra tag innan det dög för Sophia att dyka upp. Hans irritation med henne var tydligen numera delad, då hon inte verkade vilja titta på honom. Hans far harklade sig då de båda ungdomarna stod framför honom.
"Då vi har upptäckt att det finns människor där ute som vill sabotera våra nationers allians", började han och Henri sneglade bort på Sophia. "...så har vi beslutat att det enda kloka att göra är att börja planera ert bröllop." Henri svalde. Visst ville han gifta sig med Sophia, men det kom så plötsligt och opassande... Helvete. Men vad skulle han göra, säga emot sin egen far? Kungen av Frankrike? Nej tack.