[PRS] LadyGhoost & yehet

Ett litet, genuint leende sprider sig över läpparna när Jae hör den nu bekanta rösten. Känner ett visst lugn, vilket får andetagen att bli lite mer stadiga. Blodet pumpas för varje gående sekund, men smärtan är hanterbar. Jae öppnar den torra halsen, försöker få ut orden, men det går inte. Han kan endast sluta ögonen i månskenet och ta in den djupa tystnaden från andra sidan.

Det sista han kände var hur han blivit upp buren, de skickliga männen försökte hålla honom vid liv. Och nu ligger han där i sängen med blod förandes mot handleden. Den andra handen blir omkramad av starka fingrar. Ögonlocken dunkar, möts av ett starkt ljus han varit allt för oförberedd på. Det tar en stund för honom att se klart och tydligt, men låter tillslut blicken glida till Brian som sitter bredvid sängen. Ansiktet gömt bakom händerna. Jae tar djupa andetag, blinkar långsamt och försöker komma ihåg vad som hänt.
"Jae.." viskar den äldre mannen, svullna ögon pryder hans ansikte. Svarta ringar och svagt darrande läpp. Jae sluter ögonen, kommer ihåg smärtan som åstadkommit.
"Hur länge har jag legat här?" frågar han endast, försöker sätta sig upp trots det dunkande såret.
"Fem dagar, du förlorade mycket blod." viskar Dennis som ger honom ett litet leende som välkomnande. Jae kan bara nicka som svar, låter sina fötter vila mot det svala golvet innan han försöker sig på att ställa sig upp.
"Jae!" säger Brian med skarp röst, ställer sig raskt upp och tar tag i dennes hand som hjälp. Smärtan är starkare än de han tidigare haft, men han måste komma på fötter så snart som möjligt. "Lägg dig ner, du behöver fortfarande vila."
"Arbete behöver göras, fem dagar är alldeles för mycket." mumlar Jae i tyst ton, känner hur förvåningen tar över när Brian vägrar att lyssna.
"Du kan inte fortsätta just nu, du kommer att arbeta dig till döds. Såret kommer bara öppnas upp igen om du överanstränger dig." Jae visste att den äldre har rätt, och sjunker försiktigt ner igen mot soffan. "Jag fattar verkligen inte.. varför låter du det här hända? Tror du att jag är dum nog att tro att du inte visste vad som kunde hända? Snälla, du måste sluta med det. Det kommer bara att tära på dig." Jae låter sin blick mjukna en aning, nickar försiktigt på huvudet. Brian har än en gång rätt. "Jag vill ta med dig på en resa, i något annat land där du inte behöver bry dig om något annat än ditt välmående." Tankarna börjar forsa som en flod, huvudet dunkar ännu mer.
"Brian," säger han i låg stämma med ett leende på läpparna. Låter sitt huvud falla mot hans axel. "Tack."

"Så, vet vi vilka det var?" frågar Ethan och lutar sig mot bordet, granskar datorn som Dennis sitter vid. "Jepp.. De var idioter helt klart, hade sitt ID kort i fickan." Dennis snurrar lite på stolen, tittar på Jae med glimten i ögat. "De är Yakamotis män." Brian blir blek i ansiktet, spänner nävarna.
"Vi borde fan bara ha tagit kål på dem när de väl var här." säger Brian i låg ton, ställer sig upp från soffan och slänger stressbollen mot väggen. Jae är borta i sina egna tankar, känner hur kroppen bara vill sjunka ner mot marken. Halsen blir hes, kroppen blir stel och han sluter försiktigt ögonen. Såklart det varit.

Uta fick inget svar och trotts att det var irrationellt, kände han paniken komma krypande. Varför ringde den andra mannen utan att yttra några ord? Tankarna for genom huvudet, blev den andra mannen plötsligt upptagen, påkommen kanske och valde att vara tyst för att inte avslöja något för sina mannar. Det kändes långt ifrån logiskt, ifall det skedde, hoppades Uta att Jae, endast skulle avsluta samtalet på ett professionellt sätt, och låta honom veta att han skulle återkomma. Fann Jae det roande att ringa honom, och sedan lämna honom hängandes, men de tanken var lika löjlig som den innan, om inte mer. Det fanns vad han kunde se ingen anledning till att den andre skulle ägna sig åt sådana banala saker. Då återstod alternativet att Jae var i någon form av fara, och när Uta kom till den insikten kände han hur pulsen blev högre, och han tänkte just fråga den andre hur han kunde hjälpa till n'r han hörde röster i backgrunden. Ifrån det lilla han kunde tyda var det Jae's män som fann honom, innan samtalet avbröts.

Uta stirrade ner på telefonen, i hopp om att den skulle ge honom någon förklaring, och försäkra honom om att den andre var säker. Förvisso hade han hört Jae's män, då hade de iallafall funnit den yngre mannen, och chansen att han skulle klara sig var bättre än innan, men det var ingen garanti. Uta fingrade på knapparna innan han formade ett sms.

"Ditt samtal förvånade mig, och lämnade mig oroad. Jag är omedveten om situationen som utspelade sig runt dig, men jag trodde mig höra dina mannar i backgrunden, och hoppas att detta innebär att du är i säkerhet och oskadd. Vad som än utspelade sig runt dig, hoppas jag du tar hand om dig, och allt blir till det bättre. Hade om du har möjlighet och vill, gärna fått ett sms i gensvar, för att försäkra mig om att allt är som det skall.

Uta valde att inte skriva under, medveten om att Jae skulle veta att meddelandet är ifrån honom. Han ville inte att någon skulle förstå, ifall telefonen kom i orätta händer. Han läste igenom det igen, och valde att lägga till en emoji, något han vanligen inte använde, men när det kom till den andra mannen, gjorde han saker han annars avstod ifrån. Efter att ha läst igenom det tre gånger, tryckte han på skicka. Han slängde en blick på klockan och valde att gå till sängs, ihop om att Jae skulle ha besvarat hans meddelande kommande dag.

Uta trummade med fingrarna emot skrivbordsskivan. Jae hade inte besvarat hans meddelande, och Uta var inte säker på vad anledningen var. Till början hade han förklarat det på tiden, men efter tre dagar, borde den yngre fått åtminstone några minuter att besvara honom. Han visste att den andra inte avlidit, det hade inte gått att dölja, och det gladde honom, men det uteblivna svaret oroade honom. Förvisso kunde det tänkas att den andra inte önskat prata med honom, men det kändes osannolikt med tanke på kvällen de haft. Då återstod det att Jae var allvarligt skadad, och det lugnade inte Uta det minsta.

Hans anställda hade under dagarna reagerat på hans beteende, men han hade bett dem återgå till sit. Han var medveten om att Jorah var oroad för honom, något som inte bekom honom det minsta, inte i denna stund. Han tog en klunk av vinet och suckade. Han var blekare än vanligt, och han hade mörka ringar under ögonen, när han plockade upp telefonen och ringde Renji, han behövde något som höll honom distraherad, och en ny tatuering var perfekt.

Vattnet är alldeles varmt mot den bara kroppen, ljusen gjorde badet ännu varmare men Jae bryr sig inte det minsta. Kroppen sjunker ner så att vattnet når nacken, kinden, och tillslut slukar hela ansiktet. Ögonen är stängda medan han tar in känslan, känslan att flyga i luften, vara på cloud nine utan några bekymmer alls. Huvudet är fritt från kvävande tankar, för en gångs skull. Efter att ha vaknat från en koma, hade tankarna nästintill tagit död på tjugofemåringen.

Med en handduk runt höfterna ställer han sig vid spegeln. Luggen har blivit aningen krulligt efter mötet med vattnet, ansiktet lite mindre blekt, men såren lika röda och dunkande. Jae låter sitt finger följa såren, över kinden, halsen, armarna och bröstkorgen. Hur klyschigt det än må låta, svider såren något ohövligt mycket, men inte alls lika mycket som hjärtat. Jae borde ha förväntat sig detta, att han fallit för en lögn. Blivit alldeles för fäst vid den äldre ledaren. Han kniper ihop ögonen, andas ut, att vara nära döden visar bara vad det är han hållit på med, att han inte kan lita på någon. Att de dåliga vanorna behöver ta ett slut.

Benen för Jae ut ur badrummet efter han virat in överkroppen med ett nytt, åtsittande bandage, låter kroppen falla ner på sängen och stirra upp i taket. Taket som står öppet, bara ett glas, tillåter honom att granska de lysande stjärnorna. Männen hade velat köra en attack på Yakamotis förening, men Jae kan bara inte stå ut med det för nuvarandet. Kanske han får fråga någon om hjälp med det.

Uta vilade på magen, medan Renji stod ovanför honom.
"Uta..." den andra mannen var tveksam när han yttrade orden. "Är du säker på detta?"
Uta vände sig om och gav den andra mannen en kylig blick, vilket fick den andra skratta.
"Jag ville endast försäkra mig, då du varit tveksam innan"
"Jag hade inte efterfrågat en, ifall jag inte varit säker" svarade Uta endast och la huvudet åter ner på britsen. Renji svarade inte, utan startade bara nålen, innan han förde nålen emot Uta's bleka hy. Uta kände den välbekanta smärtan när nålen trycktes emot huden, och lämnade ett spår av bläck och blod efter sig.

"Vad betyder den här?" Uta tittade rakt fram, och var tyst en stund.
"Det är min ensak" svarade Uta tillslut, vilket förvånade Renji, då den andre ofta delade med sig av betydelsen av sina tatueringar. Dock var Uta inte villig att göra det denna gång, han var osäker på anledningen. För honom symboliserade tatueringen de olika vägar val kan leda till. Att samma utgångspunkt kan ge en olika möjligheter, att livet aldrig är en rak linje, men att han valt sin väg, och allt som en gång varit en valmöjlighet, nu endast var spekulationer. Att något av de valen en dag skulle leda till ett slut. Men också att dina val kunde bli som en bur, de kunde stänga in dig, hålla dig fängslad. När det kom till vad han och Jae hade, kände han sig instängd, han behövde ljuga om det, han behövde dölja allt. Uta motstod att sucka, medan Renji fortsatte. Han slöt ögonen och lyssnade på det välbekanta surrande ljudet ifrån maskinen, medan han försökte koppla bort oron över Jae, och varför den andre ännu inte svarat honom.

Jae vet inte hur länge han ligger där, kanske en timme, kanske två. Allt han vet är att en ut av tjänarna kommit in med mat från kocken, hälsat och sedan stuckit sin väg. Det enda han gjort var att hålla tyst. Tillslut bestämmer han sig för att göra lite nytta åtminstone, och ställer sig upp för att byta om. Han drar en polotröja över ansiktet, slukar hans kropp och gömmer såren över nacken och halsen. Stoppar ner den under ett par svarta lösa kostymbyxor innan han drar fram canvastavlan han påbörjat tidigare. Blicken stannar på mobilen vid skrivbordet, och känner huden svalna av bara tanken. Under de senaste dagarna har han inte haft tillgång till teknik eller arbete, det var främst hans män idé, men Jae hade även tyckt att det varit en bra idé. Att inte arbeta, att försöka att inte tänka på Uta. Arbetet var en av få saker som höll hans tankar i kontroll, men nu hade det gått för långt.

Meddelanden från olika håll, ingenting oväntat. Men det är dock ett som skiljer sig från alla andra, och när han läser det känner han nästan hur tårarna vill trilla ner. Inte för att det mannen skrivit är någonting elakt för sig, men i helhet får det Jae att vilja slå Uta hårt i ansiktet. Han skrev att han hoppades hur han är i säkerhet och oskadd, när det var Utas egna män som fått honom nästintill dödad. Jaes tag om mobilen hårdnar, innan han slänger den i väggen, varför i helvete bryr han sig så mycket?

Uta reste sig ömt upp då ryggen smärtade, medveten om att en tatuering av den storleken inte genomfördes på en sittning, men han hade insisterat, efter att försäkrat sig att Renji var kapabel.
"Jag behöver knappast gå igenom skötselråd med dig" Renji sa det med ett leende på läpparna, men Uta gav honom endast en blick. "Jesus du är värre än vanligt"
"Jag ber om ursäkt" orden var knappt mer än en viskning när de lämnade hans läppar, men Renji hörde dem.
"Uta..." den vithåriga mannen verkade osäker på hur han skulle fortsätta. "Jag kan inte minnas att du någonsin har varit så här, är allt okej?"
Uta var långt ifrån säker på vad han skulle svara den andra mannen, en falskt ja var det uppenbara svaret, men hans beteende förrådde honom. Sanningen var uteslutet, trotts att han visste att Renji inte skulle döma honom, eller bry sig nämnvärt, men Uta ville inte riskera att någon skulle höra hans ord. I brist på svar att ge förblev han tyst, vilket fick Renji att placera sig bredvid honom.
"Är det något jag kan bidra med?" Uta funderade men kom snart fram till vad han sökte var svar, svar rörande Jae, och inte bara hans välbefinnande. Men det var svar Renji inte kunde ge honom och ännu en gång visste inte Uta vad han skulle svara. Istället undslapp en suck hans läppar och Renji vände sig emot honom.
"Jag är trött" medgav Uta, och han kände sig äldre och tröttare än någonsin kunde dra sig till minnes. Oron över Jae, förvirringen rörande den andra mannen och allt annat bidrog till att Uta kände sig orkeslös, om han skulle vara ärlig med sig själv.
"Wow, det måste verkligen ha hänt något" Renji gav honom ytterligare en oroad blick, utan förvåning ifrån Uta. Trotts att han känt den andra mannen i över tio år var han sällan ärlig med honom. Han var medveten om att han kunde, men han hade avstått, och hans beteende måste oroa den andra mannen. Renji satt bredvid honom i tystnad en stund innan han vände sig emot honom åter och drog honom till sig, och deras läppar möttes snart. Renji hade en ovanlig ömhet för att komma ifrån honom, men trotts att han inte kysst den andra ledaren, var Renji's ömhet långt ifrån samma sak. Men Uta sköt de tankarna åt sidan medan han lät sin hand vandra upp i Renji's hår, hoppandes på att den andra mannen skulle kunna hålla hans tankar borta, och få hans kropp att kollapsa av utmattning efteråt, hindrande tankarna för några timmar om inte annat.

Av varje liten rörelse ömmar kroppen, benen, höfterna, midjan, armarna, nacken.. Det är svårt att fortsätta sin målning när hela kroppen stramar emot.
"Jae?" hör han en bekant röst säga vid dörröppningen, och varje liten muskel i den nätta, svaga kroppen spänns åt. Skapar ännu mer smärta. "Du har inte rört din mat.." Brian stänger ljudlöst dörren efter sig medan han stiger in i rummet, granskar målningarna som ligger utspridda över golvet. Målarfärgerna och penslarna ligger i perfekt ordning, vilket gör arbetet mycket mer effektivt. "Du måste äta för att hålla upp energin, och din kropp behöver en hel del av det för att kunna läka det där hemska ärret."
"Brian, jag är inte fem. Jag äter när jag är klar." svaret kommer per automatik, tjugofemåringen behöver inte tänka till en endaste gång.
"Du har gjort färdig fem hela målningar redan." noterar livvakten med de piercade ögonbrynen rynkade, och rör sig fram mot den andre. Blicken glider över alla målningar, märker att de alla har samma motiv, samma person.. Väldigt vackert målade, men tragiska, mordiska. Som att ledaren lagt ut alla sina känslor i målningarna. Jae känner helt plötsligt hur en hand griper tag om hans markerade kindben, Brian lutar lite på hans huvud för att få möjlighet att kunna se hela hans ansikte. De puffiga, rosafärgade kinderna täcks av tårar som faller ner. Läpparna är upprivna, en annan sak Utas män åstadkommit. Bitit sönder hans fylliga läppar så att de börjat blöda. Och nu har han börjat göra det själv. Jae rycker snabbt bort sig från hans grepp, nej inte ens han själv hade märkt sig själv gråta. De hade bara kommit, och aldrig slutat rinna. Fy fan för Uta, fan, fan, fan. Han känner sig så patetisk, som trott på den andre ledarens lögner. Hans snällhet, ömhet. Det är första gången han känner sitt hjärta brista, och det är ingenting roligt alls. Han borde ha hållit sig till att bara ligga med alla som velat ha honom, vara den slampa han egentligen är. Vad hade han egentligen förväntat sig? "Jae, snälla, prata med mig." Jae ignorerar orden, griper tag i en kniv och hugger den rakt i ansiktet på mannen i bilden, tar sönder canvastavlan innan han ställer sig upp med ett ryck. Ja, mycket riktigt har han förlorat kontrollen, all kontroll han haft under hela sin uppväxt, ända sedan de första männen lagt händerna på honom när han var tio, den är bortblåst. Han griper tag i Brians slips, pressar sina läppar mot hans och puttar ner honom mot sängen. Även om det gör ont så är det värt det, allt som får hans tankar att försvinna är värt det.

Sängen är kall och tom när han vaknar, Renji har givit sig av för länge sedan. Om den andra mannen stannat efter att Uta kollapsat eller inte kan han inte svara på, och det är ingen information som är viktig för honom. Efter att ha kastat en hastig blick på klockan ser han att det gått timmar, han kan inte dra sig till minnes exakt hur många, men de timmarna hade räckt för att ge honom någon form av energi. Det var inte den mängd han behövde för att klara en längre period, det var han väl medveten om, men den skulle vara tillräckligt för att han skulle orka göra det nödvändigaste, vilket inkluderade en dusch. Han kunde känna det stelnade blodet längs ryggen och han var medveten om att sängen var blodig. Renji had varit varsam, men det hade varit oundvikligt. Uta kunde inte dra sig till minnes att den andra mannen varit varsam med honom innan. Det var långt ifrån den första gången de gick till sängs, men deras tidigare stunder tillsammans var allt annat ifrån varsamma, det var en tävling mellan dem, som att de var tonåringar igen. Uta var osäker på vad han ansåg om Renji's beteende och valde att inte tänka på det, valde att se det hela som en engångs händelse, väl medveten om att de aldrig skulle tala om det. Dessutom om de skulle ha sex ytterligare gånger var Uta medveten om att de inte skulle vara ömma. När han passerade spegeln i badrummet fick han syn på sig själv, och för en sekund stannade han upp. Det var inte ovanligt att han hade mörka ringar under ögonen, och han var naturligt blek, men hans yttre skvallrade om hur lite sömn han haft det senaste och gav honom en galnare look än tidigare. Uta kände ilska över hur Jae påverkade hans liv till den grad han gjorde och Uta grabbade tag om spegeln och slängde den i golvet. Skärvorna for over kakelgolvet och han kände hur de rev upp små sår på hans kropp när de träffade, men han klev bara över dem och in i duschen.

När han lämnade duschen en ospecificerad stund senare kändes huvudet något klarare och han bestämde sig för att klä sig i en avslappnad kimono och ta i tur med arbete som han förkastat den senaste tiden. Hans mannar kunde sköta det mesta utan hans bidragande, men han föredrog att vara inblandad, ha en överblick över allt, dessutom fanns det beslut endast han kunde fatta och han behövde återgå till att vara Yakamoti's ledare och inte låta tankarna på Jae komma i vägen. Han hade en inre strid, där delar av honom ville försöka få tag på den yngre, se vad som gjorde att han undvek honom, men han började inse att den yngre inte ville ha kontakt. Oron han kände var med största sannolikhet obefogad och icke önskvärd. Uta behövde inse det, inse att den yngre var färdig med honom och att deras korta tid inte betytt vad den betytt för Uta då han valt att avsluta kontakten. Det var något som smärtade honom, men Uta tvingades acceptera detta medan han försökte återgå till det normala.
"Jorah!" Snart efter att han kallat på den andra mannen steg han in på kontoret och seendes att Uta liknade sitt gamla jag något mer än tidigare gav han honom ett leende. "Ge mig en kort uppdatering rörande den senaste tiden"
"Självklart sir"

Hela situationen är skrattretande. Hur de två haft sin första kyss i en sån desperat tid. Nej, Brian är en av få människor han kan tyckas sig ha ett förhållande med.. som inte bara är rent fysiskt. "Tur för dig är jag inte helt från vettet. Jag vill inte ha dig på det sättet."
"På det sättet?" upprepar Jae medan huvudet faller på sniskan, han var tvungen, även om han förstått vad Brian syftat på. Förr i tiden hade han aldrig haft tanken på ett riktigt förhållande med någon överhuvudtaget, tills Uta kom in i bilden. Och nu, ja nu riktas dessa känslor mot den äldre. Det är väl rätt förståndigt iallafall. "Du kommer få vänta ett rätt långt tag, du förstår det va? Få inte upp dina förhoppningar.."
"Hmh, du är värd all tid i världen förstår du väl." Brian knäpper sitt långfinger mot ledarens panna, innan bägges blickar höjs mot dörren där någon knackar på.
"Jag tänkte bara fråga om vi ska hålla händelsen hemligt, eller gå ut med den." frågar Denis som kikar in i rummet. Denis ja, riktigt duktig på sitt arbete och jädrans bra i sängen, just nu är det det enda Jae kan komma ihåg honom från. Medan tankarna vrider och vänder på sig i hans stackars överfyllda huvud drar han åt sig sitt cigarettpaket, tänder en och tar ett djupt, välförtjänt bloss.
"Inget ut av dem, säg att jag dött."

Uta hade efter uppdateringen tagit igen förlorad arbetstid, och skrev just på de sista dokumenten när dörren flög upp till hans förvåning. Förklaringen var enkel, Jack och Will hade mer eller mindre rusat och han inväntade en förklaring. De båda männen må vara energiska stundvis, men de visste bättre än att öppna hans dörr utan tillåtelse. Nu stod båda män, andfått och endast tittade på honom och Jorah. Jorah såg mer tålmodig ut än vad Uta var, som nästintill bad männen försvinna ur hans åsyn innan de talade.
"Elliot's ledare har dött" fick Will tillslut fram. Uta märkte inte att han tappat pennan han hållit i fören den fick kontakt med golvet. Ljudet av metal klirrade till emot trägolvet när han försökte ta in Will's ord.
"Alla pratar om det" Jack lät upphetsad och glad när han yttrade orden, som om det var en god nyhet, och i deras ögon var det inget annat.
"När och varför?" Frågade Jorah, frågor som Uta själv hade.
"De första kanalerna rapporterade om det för någon timme sedan, rykten skall ha florerat i några timmar." Sa Will enkelt.
"Ingen vet varför, men det spelar ingen roll, med deras ledare borta är snart hela organisationen borta, vi måste fira" sa Jack med ett ännu större leende, om leendet berodde på dödsfallet eller tanken på alkohol var svår att avgöra. Uta stirrade bara rakt fram, som om han förväntade sig vakna ifrån en dröm, något han visste inte skulle inträffa. Tillslut lutade han sig framåt för att greppa pennan.
"Anordna en tillställning" sa Uta tillslut trotts att orden smärtade mer än de skulle, han ville långt ifrån ha någon festlighet, men försköt de tankarna inför männen i rummet. "Jag har arbete att återgå till"
De tre männen nickade endast, och de två yngre skyndade ut.
"Är arbete det viktigaste i en stund som denna?" frågade Jorah och Uta mötte hans blick.
"En mans död kan inte hindra arbetet, särskilt när han inte är av betydelse för mig. Dessutom med Elliots bortgång kommer det krävas ytterligare arbete för att fylla tomrummet" Jorah accepterade svaret och avlägsnade sig snart. Uta hörde hans steg försvinna innan han tog glaset bredvid sig och kastade det genom rummet. Vinett for ut över golv och väggar, färgade dessa röda innan det gick i bitar. Handlingen fick inte Uta att må bättre, och han kände snart tårarna komma rinnandes. Uta's bleka fingrar fann kniven liggandes på skrivbordet och han fattade den med vänsterhanden och högg med all sin kraft in den i högerhanden, som han placerat på bordet. Han skrek till och andades häftigt när chocken lagt sig. Alla minnena ifrån moderns förlust gjorde sig påminda och han svor att aldrig fästa sig vid någon, på något sätt, samtidigt som han drog loss kniven. Blodet spred sig snart över skrivbordet och dokumenten, något som inte bekom honom där han satt och försökte få tårarna att sluta rinna.

"Jag förstår inte varför vi måste delta" sa Jack, tydligt bitter över det hela. Uta lät röken ifrån cigaretten lämna hans mun innan han vände sig emot mannen.
"För att det förväntas av oss. Trotts situationen mellan våra familjer kan jag inte avböja inbjudan. Detta kan leda till att andra ifrågasätter oss" Uta valde att inte fortgå i diskussionen med den andra mannen. Han vände ansiktet emot fönstret och såg hur staden for förbi utanför, emot Elliot's hus.

Hans mannar var uppenbart missnöjda med att vistas på området och Uta kände av att Jae's mannar var lika missnöjda om inte mer över att de var där. Men samlade med andra högt uppsatta män höll de sig på avstånd. Uta passerade ledare tillhörande andra familjer, samt högt uppsatta personer i staden, då det var välkänt att de två familjerna ogillade varandra försökte ingen ingå en diskussion med honom, gissandes att han inte ville delta. Det var korrekt, men det var inte på grund av fejden, det var för att Uta fortfarande hade svårt att greppa situationen, och önskade att han kunde förneka vad som hänt. Uta kände att människor misstyckte valet av hans klädsel, tyckandes att de var opassande, något Uta som inte kunde beröra honom mindre. Den löst hängande tröjan visade nästintill hela solen på hans bröst, och delar av tatueringen som täckte ryggen, samt armarna. Tillsammans med glasögonen som dolde hans rödgråtna ögon, var det opassande, men han om himlen var existerande ville han att Jae skulle kunna se fler av hans tatueringar då den yngre ofta granskat dem. Uta slog sig ner på en bänk, med sina vakter runt sig, och han stirrade på rosen han höll i handen, samtidigt som han tvingade sig själv att hålla masken.