[PRS] Back to shcool

"Typ 20 meter" svarar jag och pekar på ingången till cafét.

"Caféet?" frågar jag med en rynka mellan ögonbrynen. Det är första gången jag öppnat munnen på hela den här vägen. Alltså, jag tror ju att Rachel vet vad hon håller på med, men det verkar lite ovanligt bara.

"Japp" svarar jag leende
Ren rycker på pannan men frågar inte mer. Jag går fram till dörren och trycker upp den med axeln
"Vi har stängt!" hörs Corinne's röst (Corinne är en av de fyra anställda på caféet)
"Jo tack jag märkte det" ropar jag tillbaka
"Rachel?" madame (eller jag kanske borde börja kalla henne Isobelle nu när jag bor här) kommer ut ur köket och stirrar chockat på mig, och sen glider hennes blick vidare till de två andra
"Vad hände?"
"En macho snubbe sa massa skit om homosexuella och jag spöade upp honom...... Jace här hjälpte också till, han är dock rätt illa därann" mumlar jag

Jace suckar och himlar med ögonen. Han börjar långsamt kränga av sin arm från mina axlar. Efter att ha sett att en vägg är nära till hands ifall det skulle behövas, gör jag samma sak med min arm runt hans midja. När jag nästan är frigjord rycker han plötsligt till och tar ett fast tag i min handled. Högst förvånad och aningen skrämd tittar jag på honom. Han möter inte min blick. Han står helt blickstilla med huvudet sänkt, slutna ögon och andas djupt. Jag vågar inte röra mig heller, jag är helt fryst med handleden fast i hans grepp. Om det hade varit en annan situation hade jag nog blivit ganska generad att han höll mig på det sättet, men jag kan inte tänka på det nu.
"Vad är det?" frågar jag lågt, nästan viskandes, som om han kommer välta och gå sönder av att jag pratar med honom. Han svarar inte direkt utan drar in två tunga andetag.
"Eh...... det var inget.....sorry"
Han står kvar ytterligare nån sekund till innan hans hand blir slapp och faller till hans sida och långsamt öppnar ögonen, som om att det till och med var ansträngande att lyfta på ögonlocken.

"Jace är du okej?" frågar jag oroligt, han verkar knappt vara kababel att stå på benen.....
"Ja jag är okej......" mummlar han med sluddrig röst
Isobelle skakar på huvudet och går fram till Jace.
"Det är bäst vi får upp dig till lägenheten" säger hon och halvt tvingar halvt hjälper Jace mot trappan upp till sin lägenhet.
Jag och Ren följer efter under tystnad
"Du har en crush på honom" påpekar jag lågt med ett retsamt leende.

Jag hoppar nästan till vid Rachels ord och får lite smått panik. Tänk om han hör henne! Det tvivlar jag på, men ändå!
"Äh, lägg av!" väser jag tillbaka. "Varför skulle jag ha det?"
Jag lägger händerna i fickorna och suckar när jag flyttar ner blicken till trappstegen under mig. Ja, varför skulle jag ha det... Jag tänker på händelsen vid skåpet igen. Det känns som om det var år sedan nu med tanke på allt som hänt, fast det bara var några dagar sen. När han bjöd med mig och sen sa att jag måste sluta vara så jävla tråkig om jag ville ha vänner, eller nåt sånt. Det var inte särskilt kul. Men sen tänker jag på allt som hänt sen dess. Hur han räddat mig konstant, och i biblioteket den gången efter bråket. Sättet han log och såg på mig gjorde mig alldeles nervös och förvånad på samma gång över hur snäll han var. Och sen har vi ju musikrummet... Jag märker att jag får fjärilar i magen bara jag tänker på det. Jag suckar igen och lyfter blicken till den brunhåriga killen som försöker ta sig upp för trappan. Jag måste säga att han är mycket mer speciell än vad jag trodde, hur jag än känner om honom just nu.

"Därför min gay radar säger det......" viskar jag retsamt tillbaka
Ren ger mig ett osäkert ögonkast och slår ner blicken igen. När han gör så får jag en ovälkommen minnesbild

"Du är ju helt galen i henne!" skrattade Clara, hon såg på mig med sina ljust gyllene ögon med ett triumferande uttryck. De var så fulla av liv precis som de alltid varit.
"nej......" hade jag osäkert mummlat till svar
Clara hade bara lett och följt mig ner för trappan (exakt samma trappa vi gick uppför nu)
"Lögnare" hade hon svarat
Jag hade bara kramat henne ropat hejdå och gått ut genom ytterdörren följd av hennes fniss, fullt omedveten om att det skulle vara sista gången jag någonsin såg henne, min bästa vän vän för 'livet'

Vi är tysta resten av vägen så att det ända man hör är allas fötter mot trappstegen. Det är också det ända jag tittar på, mina fötter som en i taget flyttar sig upp för trappstegen framför mig. Till slut tar trappan slut och vi kommer upp i lägenheten.

Jag håller tillbaka tårarna som alltid stiger upp i mina ögon när jag tänker på Clara och hennes död. Samtidigt som jag stiger in i lägenheten där hon bodde och där jag nu bor, tillsammans med hennes mamma. Herregudar, jag kommer antagligen bo i hennes rum!
Rachel sluta tänk på henne! Du kommer bara översvämmas av känslor och börja gråta om du inte gör det! men hur slutar man tänka på den personen som betydde mest för dig och du alltid trodde skulle finnas där, men som sen dog i en trafikolycka och lämnade dig ensam med alla dina problem.
"Rachel är du okej!?" Isobelles fråga väcker mig ur mina tankar och jag märker att mina kinder är våta av gråt.
"PMS...." ljuger jag ursäktande (för jag vill inte föra hennes döda dotter på tal inför mina vänner)

Precis när vi kommit upp hade jag gått några meter bort från de andra för att kolla in lägenheten lite.
"Rachel är du okej?!" utbrister den äldre kvinnan och jag rycket direkt till och vänder mig om mot dem. Jag hade vänt ryggen mot de andra, så jag skulle inte se om något hände, och med tanke på allt som har hänt idag skulle jag inte bli förvånad. Men jag hoppas starkt att Rachel i alla fall står upp när jag vänder mig om.
Till min lättnad så gör hon det. Hon ser okej ut, men hon ser ledsen ut. Konstigt, hon var ju inte ledsen alldeles nyss. Eller var jag så borta i mina tankar att jag helt enkelt inte märkte nåt? I alla fall, jag undrar lite varför hon blev det... Min tankegång hinner inte gå längre innan Jace öppnar munnen igen.
"Eum, hörni...." Han lyfter på huvudet och kollar på oss med en nästan sömnig blick. Man skulle nästan kunna tro att han är full. "Inte för att vara den personen men kan vi liksom, get this over with...?"