Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag hade också fått en häst att rida på, en guldbrun hingst. Han följde lätt med i rörelserna och visste hur jag skulle kunna göra för att vara på rätt sida av motståndaren när jag slog till. Monstrerna, ( "" ) löstes inte upp i pulver, utan föll och blödde. Det var som blodbadet. Förutom att dem flesta höll sig på benen då. Eller hästen.
"Spring!" Jag kände adrenalinet susa, jag kunde urskilja hästens ord, men inte själva meningen bakom.
Ett ilande läte fick mig att för en sekund tappa balansen, vilket inte hade vart någon big deal om hingsten stod still, eller iallafall höll sig på fyra.
Spjutet som ven förbi, träskaft och silverpil, hade en sån kraft och sån pricksäkerhet att det inte fans en chans att jag skulle kunnat göra något åt det som skedde.
Hästen stegrade i ilska och förvirrning, kunde inte kontrollera sig. Spjutet borrade sig in i pälsen och hingsten gick ned på frambenen.
Jag ramlade av när hästen föll. Spjutet var inborrat vid hjärtat.
Jag kände sorgen som ven inom mig. Jag kände hästens smärta. Ville döda den som orskakat död. Trotts att vissa inte alls hade känt något var det som att förlora någon. Eller bara att känna sorgen igen som smärtade mest.
Jag tog mig upp på benen snabbt, hade svärdet i högsta hugg. Spjutet var från en munotaur. Nytt att dem använde sånt. men jag längtade till att få hugga ned besten.
JAg började jogga. Sidleds, smidigt.
Tjuren gav till en irriterad flämtning ch attackerade med..

Jag satte mig på min svarta hingst som inte hata mig särskilt mycket tack vare Wills och Percys hjälp. Det var en dvärg som hade tog tag i hästens hov och drog i den. Hästen som jag tycker nu borde heta Pan försökte sparka bort dvärgen men den höll ett fast grepp om Pans hov. Jag sparkade dvärgen rakt i ansiktet så den ramlade. Pan började galoppera från dvärgarna och jag var tvungen att hålla i manen hårt för att inte ramla av. Pan stannade när två sten soldater blockerade vägen. Jag drog fram mitt svärd och hoppade ner från Pan.
En av soldaterna attackerade mig men jag blockerade slaget och sparkade soldaten på smalbenet. Det var dumt för soldaten var gjord av sten. Det gjorde väldigt ont i foten men jag försökte ignorera smärtan. Jag kände att ett svärd kom mot min fot som gjorde så jag ramlade ner. Precis när jag trodde att jag skulle dö så hände inget.
Jag vände mig om och såg Emma som sköt en pil mot soldaten som var nära på att döda mig. Jag ställde mig upp och högg halsen på den andra soldaten som tänkte hjälpa soldaten som Emma stred mot. Innan jag hann hjälpa Emma så högg soldaten Emmas näsa. Det började blöda där Emmas näsa skulle sitta. Hon tappade sin båge och pilar och höll sina händer framför där näsan skulle sitta. Jag sprang mot de och högg halsen på soldaten.

Jag kände smärtan när näsan nästan trillade av, långsamt förde jag handen dit och kände bara en konstigt hängande sak. Det gjorde så ont att jag ville gråta, trots det var jag tacksam över att näsan satt kvar även om det inte var så mycket. Jag såg hur Ally högg huvudet av soldaten som skadat mig. Jag sände hen en tacksam blick som hen besvarade innan hen red iväg igen. Jag lyfte upp min båge och mitt pilkog som genast färgades röda pågrund av mitt blod. Sedan gick jag fram till soldaten, hans huvud hade rullat bort från kroppen. Jag kunde inte se hans ansikte eftersom det var täckt med en stor hjälm. Hjälmen satt hårt på hans huvud och jag fick kämpa med att få av den och när jag väl fick av den så ville jag gråta. Det var bara en pojke eller jag borde säga dvärg men pojke passade bäst. Jag lät tårarna komma.
" Oh nej, jag trodde inte," stammade jag, jag kunde inte hata honom även om han förstörde min vackra näsa. Jag önskade att Ally inte hade dödat honom. Ingen förtjänar att dö så.
" Emma, se upp!" skrek plötsligt någon bakom mig, jag hann bara vända mig om och se in i ett gröna ögon innan huvudet flög av och plötsligt uppenbarade sig Jason där.
" Hur gick det?" frågade han medans han flög i luften, jag orkade inte kommentera att det var osmart så jag sa bara.
" Bra, tack för hjälpen," sa jag, han såg plötsligt på min näsa.
" Vad exakt har hänt?"
" Vi tar det sen," sa jag bara " striden är snart slut". Jag spetsade öronen medans jag väntade på vrålet från Aslan som skulle dyka upp fullt levande igen. Jag såg hur Percy och Co( alltså alla från CHB) också verkade vänta.

En idiot, det var jag. Gå på nått så stort som dubbelt som dig själv. Wow Wave.
Jag slog med svärdet mot spikklubban (som minotauren idiotiskt hade som reserv). Tjuren var väldigt tjurig enligt mig. Kunde inte säga nått annat om mig själv.
Jag vred om klubban med kavallerisvärdet och tjuren frustade irriterat. jag släppte den där kontakten mellan vapnena och knäade minotauren då jag kommit bakom den. Den tappade baansen för en sekund, och jag tog chansen, stack svärdet genom ryggen, där hjärtat satt.
Istället för att titta om dne klarade sig eller inte sprang jag iväg, högg ned så många soldater jag såg, inte dödade, bara skadade så illa att dem inte kom upp. Jag hade inte kunnat komma av tankarna och skuldkänslorna på blodet på mina händer. trotts att dem inte var bra människor.

Jag galopperade samtidigt som jag högg halsar på motståndarna. Jag skulle just hjälpa Jason som hade flera sten riddare som attackera honom men plötsligt så hamnade jag i Tarty. Jag hade tänkt gå hit efter uppdraget men nu när jag ändå är här kan jag ändå hälsa snabbt på Tarty och sticka tillbaka upp igen. När jag vände mig om såg jag Herr Blonis.
"Tjena Blonis! Hur är det med dig?" frågade jag och log sött mot Blonis.
"Bra. Vill du gå med mig?" frågade Blonis helt plötsligt.
Jag hade tänkt säga nej innan jag kom på att jag var ond. Om jag nu är ond så ska jag ju vara på den onda sidan.
"Visst." svarade jag.
"Bra. DÅ kan vi sjunga en MLP låt! Har du lyssnat på 'Battle of the bands'?" frågade han.
"Of course! DEN ÄR BÄST!"
Från ingenstans kom musik in och vi började sjunga.

"We heard you want to get together
We heard you want to rock the school
We thought of something that is better
Something that changes all the rules
Why pretend we're all the same
When some of us shine brighter?

Shine brighter

Here's a chance to find your flame
Are you a loser or a fighter?

Me and you, you and me
Why don't we see who is better?
We don't have to be one and the same thing
Oh, what's so wrong with a little competition?
Are you afraid of failing the audition?

You're a star and you should know it
Yeah, you rise above the rest
It doesn't matter who you hurt
If you're just proving you're the best"

Från ingenstans kom Tarty och musiken stoppades. Han såg upprörd ut.
"SJUNGER NI BATTLE OF THE BANDS UTAN MIG?" skriker han.
"Förlåt Tarty. Vi är nu på refrängen så du kan hänga på." ursäktade jag mig.
Han nickade och vi fortsatte.

"Ah, ahh-ahh
Battle! You wanna win it
Let's have a battle, battle of the bands
Let's have a battle, we'll go all in it
Let's have a battle, battle, battle
Battle of the bands
Battle!
I can beat you!
Battle!
Ha! You wish!
Battle!
I so want this!
Battle!
Not if I get it first!

Me and you, you and me
Why don't we see who is better?
We don't have to be one and the same thing
Oh, what's so wrong with a little competition?
I'm going up and winning the audition
Battle! We wanna win it
Let's have a battle, battle of the bands
Let's have a battle, we'll go all in it
Let's have a battle, battle, battle
Battle of the bands!"

"VI ROCKADE!" skrek vi alla tre.

Jag slogs som en galning, jag visste inte hur många jag dödade eller skadade. Jag såg mig omkring efter Ally, hen slogs mot några riddare när hen plötsligt slukades av marken. Jag lät ett förvånat ljud slippa ut och sökte med blicken efter Will. Jag upptäckte snabbt hennes röda hår och red kvickt dit.
" Will!" skrek jag, hon vände sig om och såg nyfiket på mig.
" Vad är det Emma?" frågade hon
" Ally, hen blev precis uppslukad av jorden och jag tror att hen har hamnat i Tartaros och där finns även Kronos," sa jag hastigt, jag kunde se hur ett skräckslaget ansikte flimrade förbi innan Will såg på mig igen.
" Vad ska vi göra då?" frågade hon
" Vi kan inte bara lämna striden, vi måste vara kvar och hjälpa till," sa jag " Dessutom tror jag inte Ally lider i Tartaros, jag menar hen är vän med Tartaros och hen håller troligen på att mobba Kronos nu." Både Will och jag skrattade, det är exakt en sådan grej som Ally skulle kunna göra.
Plötsligt hördes ett vrål från berget bakom oss, jag vände mig hastigt om men gjorde ett glädjetjut när jag såg vilka det var.
" Aslan!" skrek jag och såg på honom men hans blick var på den Vita häxan.
" Omöjligt," kunde jag läsa att hennes läppar sa.
" Det betyder att striden snart är slut, vi får bara berätta för Aslan och alla andra att vi måste sticka direkt efteråt," sa jag
" Du får vi väl passa på att slåss ordentligt nu då," sa Will med ett leende.

Emma nickade, och jag märkte själv att jag inte längre kallade henne för Em.
De visade sig att det ar lättare sagt än gjort, då vita häxans soldater inte direkt var barmhärtiga. Medans jag slog ned en dvärg bad jag tyst för mig själv att ingen från camp skulle skadas, trotts att jag visste att det bara var drömmande. Så klart de skulle skadas, vem gör inte i ett krig? Dem flesta var med första gången då Kronos återuppstod, alla kom tillbaks med en eller flera skador. Vissa hade dött. När Gaia kom tillbaks hade både greker och romare dött både på vägen till hennes resning, och under den hade flera skadats.
Jag fortsatte hugga ned motståndarna, och jag tänkte inte, det var bara som om jag gjorde det. Gjorde det utan att ens känna något.
Jag hade dödat några. Munotauren och några andra odjur, men annars hade jag bara skadat dem så mycket att dem inte kunde hämnas.
Längre bort såg jag Peter och vita häxan i en strid. Häxan hade två svärd som hon smidigt och skickligt använde, och Peter blockerade så gott han kunde. Tills Häxan fått ned Peter på marken, skulle precis sticka svärdet genom Peter... Så hördes ett ilsket tjut, och Edmund högg med sitt svärd mot häxans hals.
Så blev allt som slow motion.

"Så vad var vår plan igen?", frågade Blonis förvirrat.
"Ibland så undrar jag hur det kommer sig att du nästan vann förra året när du är dum.", hånade Tarty, Blonis.
"Din..."
"Tyst, Blonis!", jag blängde på honom.
"Men Tartar...", säger Blonis.
"Scshh! Jag ska förklara.", säger jag. "Jag ska komma tillbaka och säga att jag hånade dig för det är vad de tror. Sedan snackade jag lite med Tarty för han kom just dit."
"Men Emma kan läsa tankar!", påminner Tarty.
"Om hon gör det så dödar jag henne och kommer på en lögn om hennes död."
Tarty kollade på mig med besvikna ögon.
"Al, skulle du göra något sånt om det var jag?", frågade Tarty.
"Nej, du är min vä..."
"Men Emma är också din vän och du gör så här mot henne. Vad tjänar du på det?", frågade Tarty.
"Att jag bevisar att jag är ond.", snäste jag. "Ni alla tror jag säger jag är ond för att verka cool, men egentligen är jag ond. Jag är hjärtlös."
"Då kanske vi två inte ska vara vänner om du beter dig så där!", fräste Tarty. "Kom inte tillbaka tills du blivit dig själv igen."
"Jag är redan mig själv och visst jag kommer aldrig hit igen.", jag log kyligt. "Men glöm inte att du inte har någon vän längre."
Tartarus stirrade ilsket på mig. Det såg ut som om han skulle döda mig. Herr idiotiska Blonis harklade sig. Jag knäppte med fingrarna och så var Blonis fri.
"Jag är inte längre med i ditt team. Jag ska ta över världen själv men ställ till med kaos i världen.", säger jag till honom och sedan sticker jag från Tartarus.

Man kunde höra en knappnål falla när Edmund högg det dödande slaget mot häxan. Sen börjar alla jubla, inte de onda då, de såg istället skräckslagna ut. Men jag firade inte, jag försökte leta upp Will, hon höjde blicken och såg på mig. Jag gav henne henne nick som betydde kom jag behöver prata med dig genast
" Vad är det Em?" hon hade lyckats tränga sig förbi alla och stod nu framför mig. Jag såg hur hon stoppade i svärdet i sin skrida.
" Ally, vi måste hitta hen genast," sa jag
" Ja men var tror du hen kan vara?"
" Är inte det uppenbart?" frågade jag " Tartaros"
" Vi kan nog ändå inte lämna Narnia förens efter kröningen dessutom hörde jag att vi typ skulle få någon slags belöning för att ha hjälp till att besegra den Vita häxan," sa Will eftertänksamt
" Mmm, du har rätt men jag gillar inte att att hen är själv i Tartaros med Kronos," sa jag och hörde plötsligt ett brakande ljud. Både Will och jag vände oss om och såg en liten men välbekant gestalt.
" Ally?" frågade Will förvånat " var har du varit?" Ally ser sur ut
" Det angår inte er"

Jag rynkade pannan, men bestämde mig för att låta det vara. Jag var trött, och orkade inte övertala hen att berätta.
"varför händer det alltid så mycket saker?" Undrade jag och sparkade lite på en lös sten så att den flög iväg. "Menar, det är många i lägret som inte ens upplevt hälften av vad vi har. OBS, dem sju räknas inte bland dem."
Ally gav mig en blick liksom Duh, på grund av att jag är bäst?, vilket jag inte skulle hålla med om, eftersom att jag var bäst av alla (haha).
"Will, vi ska hjälpa Julia hem, det har vi lovat. Sen, inget mer. För tillfället." Sa Emma, och jag nicka kort, trotts att jag redan kunde känna lukten av ännu ett äventyr som väntade bakom närmaste dörr. Jag hade faktiskt tänkt ge mig iväg, bort från allt och alla. Men jag fick dåligt samvete varje gång jag tänkte på att lämna Emma och Ally...
"Ja" Sa jag.