Sjunde året på Hogwarts

Jag blängde surt på Snape och suckade, vad var det för fel med att vara snäll och god?
Vad för människor hade jag hamnat med?, tänkte jag öppnade dörren och gick ut i korridoren.
Var hade Cara tagit vägen?
Jag förvandlade mig till varg och följde hennes spår, det var skönt att vara varg alla blev rädda och jag behövde inte känna räddslan som förr.
Visserligen hade det gått över, men känslan var fortfarande kvar och jag gillade inte att vara själv.
Jag följde spåren ut på skolområdet och vidare ut i förbjudna skogen, jag stannade till och såg Cara ströva runt.
Sedan förvandlade jag mig tillbaka och gick fram till henne.
- Hur är det Cara?, sa jag till henne försiktigt och log.

Jag såg Laura och suckade
"Sev hatar mig, jag svek honom, jag skulle inte berättat. Han sa allt det i förtroende och jag svek honom, så hur tror du jag mår?" sa jag sorgset och satte mig ner på marken och skrek till. Varför förstör jag allt och varför svek jag Sev, han är en av de få som jag inte vill svika. Han ställer alltid upp för mig och vad gör jag? Jag sticker kniven i ryggen på honom

Jag gick fram till henne och la en tröstande arm om henne.
- Ja, jag förstår att du mår dåligt men det gör Sev med och jag tycker ni borde prata med varandra.
- Jag förstår inte varför du berättade det för oss, men nu gjorde du det och det är så.
Jag tycker du inte ens skulle ha gjort det, du är så bra att hålla hemligheter.
- Men nu vet jag vilken underbar person Sev egentligen är, fast han inte vill erkänna det, sa jag vänligt och kramade om henne.
- Gå och prata med honom, det löser sig aldrig annars tro mig, sa jag leende till henne.

Jag mötte Lauras blick med tårarna i ögonen
"ni behövde veta. Ni behövde förstå varför Sev gör det han gör och ni behövde förstå att Sev inte är elak utan hjälper trion utan baktankar" sa jag lätt och skakade sen på huvudet "men du har rätt jag skulle inte berättat och nu hatar han mig" sa jag och kände tårarna rinna och skakade förskräckt på huvudet "han vill inte prata med mig, aldrig någonsin. Jag har förstört allt" sa jag sorgset och bara stirrade rakt fram och var tyst en lång stund innan jag såg på Laura "hur mår du då?"

Jag nickade och torkade hennes tårar och log.
- Ja, jag är glad att du gjorde det, men berätta fö Sev varför du gjorde det.
Han kommer att förstå och det kommer kännas bättre sen, precis som när du bråkade med din pappa, sa jag vänligt och höll om henne och vi tystnade sen såg jag på henne och log.
- Så där, känner mig fortfarande lite rädd för allt, det är som om det sitter kvar.
Tycker inte om skogen t.ex. den skrämmer livet ur mig just nu, men det går nog över.
Det är mer kännslan av att vara skräckslagen som sitter kvar, sa jag leende och rös till när jag minndes hur hemskt det var.

"men du hörde honom. Han hatar mig" sa jag sorgset men försökte le sen "tror du du han vill prata med mig då?"
Jag tittade mig runt i skogen och förstod inte vad hon menade, men jag hade väll aldrig haft vett nog att vara rädd för skogen
"det är ingen fara. Du behöver inte vara rädd och det går nog över ska du se. Du är modig som ett lejon" sa jag och kramade om henne och log uppriktigt

- Klart han vill prata med dig, han är inte hälften så ond som din far och han ville göra det, sa jag vänligt och log stort.
- Jag, vet att jag inte behöver vara rädd jag har aldrig vart det förr, det är det som är så jobbigt, sa jag erkännande och log sen stort.
- Tycker du verkligen det?, sa jag glatt och kramade om henne.

"jag är väll bara rädd för att han aldrig ska vilja prata med mig igen" sa jag sorgset men nickade sedan
"jag vet men första steget är att erkänna det och självklart. Du har ju sagt i mot min far, brutit dig in i Azkaban och du vågar umgås med mig" sa jag retsamt och suckade sedan "lika bra o gå upp till slottet va?"

- Jag lover att han kommer göra det, sa jag vänligt och nickade.
- Vi tar och går upp till slottet, för du ska prata med Sev antingen du vill eller inte och det ska jag se till, sa jag flinande och vi började gå.
- Ja det är väll sant det låter ganska modigt när man lägger upp det så där, sa jag leende och vi gick in på slottet.

"du brukar ju ha rätt" sa jag och log mot min vän och vi lämnade skogen bakom oss och gick upp till slottet. Eleverna tittade på oss när vi gick i pyjamas men jag bara log roat
"ja men det spelar ingen roll hur man lägger upp det, du är modig ändå" sa jag leende och vi gick upp till Sevs kontor och jag knackade försikigt på och vi gick in
"hej" sa jag tyst och undrade om han skulle skrika på mig