Sjunde året på Hogwarts

Cara höll om mig och jag kände hur jag blev lugnare.
Jag slutade att darra och lutade mig mot Cara.
- Det känns bättre, sa jag och log svagt.
Jag öppnade sakta ögonen och kände en otrolig lättnad.
Jag kunde se mig om utan att gripas av panik.
Jag såg på dem båda och log tacksamt mot dem.
- Tack, det var det värsta jag her varit med om, sa jag och lutade mig åter mot Caras axel.

Jag kände en otrolig lättnad när Laura slapnade av och slutade darra. Det kändes som om jag kunde andas ut igen
"jag är så glad att du känner sig bättre. Jag var jätte orolig för dig och jag visste inte vad du kunde hitta på" sa jag och kramade glatt om henne "och ingen orsak. Du hjälpte mig och jag är dig evigt tacksam och jag hjälper sig alltid vad det än är" sa jag och log vänligt, Sev såg på oss men nickade bara som svar och jag fick åter dåligt samvete för att jag hade berättat för dem om Sevs förflutna. Men jag log svagt mot Laura "jag är glad att du är okej" sa jag lite frånvarande

Jag log mot henne och kramade om henne, men hon var lite frånvarande.
Jag såg upp på Snape och log svagt mot honom.
- Jag är ledsen för det jag sa på bröllopet, även om det var sant så borde jag inte sagt det, sa jag och hoppades på att han inte skulle vara arg.

Jag hörde Lauras ursäkt långt borta och undrade om Severus skulle godkänna den
"jag gillar inte att du sa i mot mitt undervisnings sätt men jag borde inte varit oartig mot sig för det! Är det någon som ska be om ursäkt så är det jag" sa Sev och jag var glad över att han tog det så bra. "Cara vad är fel?" jag hörde Sevs röst långt bort
"öh...inget alls" sa jag tyst och försökte le mot honom. Jag kände mig så elak för att jag hade berättat för de andra. Sev hade berättat allt i förtroende till mig o jag hade lovat o inte säga något
"Cara till o med du vet att den ursäkten inte funkar" sa han o jag skruvade lite på mig
"det är inget" sa jag igen och undvek hans blick, jag borde ljugit bättre jag vet det men jag hade för dåligt samvete för det
"nå då frågar jag din vän. Laura vad är fel o svara inget du med för jag är ingen idiot" sa han vänligt men bestämt

Jag nickade och log mot Snape glad över att han hade tagit det så bra.
Sen hörde jag på Sevs och Caras konversation och himlade med ögonen, va kass hon var på att ljuga.
Till och med jag kunde ljuga bättre än så.
Snape vände sig mot mig och jag tyckte det var bäst att få det överstökat med en gång.
- Hon har berättat din hemlighet med marodörerna och Lily under din skolgång, vi undrade och hon svarade, sa jag lätt och hoppades att han skulle ta det bra.

Jag skruvade lite på mig
"Cara du lovade" sa Severus kallt och jag vek ner blicken.
"förlåt" sa jag tyst och kände mig elak, jag hade svikit Sevs förtorände
"hur kunde du?" sa han och jag kände hans blick på mig
"jag...jo...de undrade och jag ansåg att de behövde veta" sa jag tyst
"de behövde inte veta Cara! Vad skulle de vara bra för" fräste han argt och jag kunde bara skaka på huvudet "jag trodde aldrig du skulle berätta det"
"förlåt" sa jag tyst men han bara fnös "lika bra att jag går då" sa jag och reste mig upp "jag är ledsen Sev" sa jag och mötte bedjande hans blick men han bara vände bort den och jag stängde dörren bakom mig och började vandra genom korridorerna. Eleverna såg undrande på mig när tårarna rann ner för kinderna "sköt ert eget" fräste jag arg och de vek bort blicken. Jag gick ut på skolområdet och satte mig vid sjön och började leka dystert med fingrarna i vattnet

Jag såg förskräckt på Cara som gick därifrån, hon som inte skulle lämna mig, jo pyttsan.
Jag såg upp på Snape som verkade vara himla arg, jag kröp ihop på stolen och studerade honom.
- Varför ville du att ingen skulle veta?, sa jag svagt och kröp ihop, berädd på att fly ut i korridoren.

"för att de inte angår andra! Och vad tjänar det till att folk vet att jag älskade Lily och sände henne till hennes död?" fräste han argt

Jag tittade ut över sjön. Jag skulle inte berättat nu hatar Sev mig o Laura är säkert arg för att jag lämnade henne. Varför ställer jag bara till allt hela tiden? Först medaljongen o nu det här. Jag lekte med fingrarna i vattnet och såg bort på bergen

- För att du är snäll och älskar henne fortfarande, jag tyckte det var jätte fint, sa jag leende och såg på honom.
- Jag kan gå om du vill, sa jag och reste mig upp och gick mot dörren, var tog Cara vägen?

Severus bara blängde på henne "det är det jag menar, jag vill inte ha folks sorgsn miner och medlidande och höra att det är sött. Det räcker väll med att jag har Dumbledores tjat om att jag borde visa vem jag är. Och de spelar ändå ingen roll hon valde Potter" spottade han fram och hindrade inte Laura från att gå

Jag hörde vindens sus i träden och de lät nästan sorgsna. Jag hörde steg bakom mig och några femte års elever kom mot mig och jag suckade och tänkte dra staven men kom på att jag inte hade den på mig. De såg lite osäkert på mig
"vad vill ni?" frågade jag trött
"öh vi ville väll inget. Vi bara undrade vad som kommer hända med oss om din far vinner" frågade en ab tjejerna
"jag vet inte. Kan folk inte sluta fråga mig det? Jag har ingen amning om vad han planerar och jag bryr mig inte. För mig kan hela mänskligheten lika väl dö" sa jag trött och reste på mig och började gå mot skogen
"du är elak" skrek en av tjejerna efter mig
"låt mig vara de så" svarade jag innan jag steg in i den förbjudna skogen. Jämfört med de flesta som var rädda för skogen älskade jag den. Jag gick mot mitten och bara strövade runt