Sjunde året på Hogwarts

Jag såg skräcktslaget på henne och visste inte vad jag skulle tro.
Jag ställde mig försiktigt upp och höll ögonen på Cara så hon inte skulle göra något.
Jag var livrädd när jag försiktigt tog mig ur hålan, vad skulle jag ta vägen?
Det prasslade till i busken och jag hoppade förskräckt till och kröp ihop på marken skakande av skräck.
Kan ingen hjälpa mig?, jag är livrädd för allt, tänkte jag desperat och försökte göra mig så liten och osynlig som möjligt.

Jag såg Laura lämna hålan och såg en rädsla i hennes blick som jag inte sätt innan. Jag kröp efter henne och satte mig vid ingången till hålan och höll fram händern på ett sätt som brukade ses som vänligt
"Laura, älsklingen det är ingen fara. Jag finns här och du behöver inte vara rädd för mig behöver eller någon annan. Du är trygg här jag lovar dig" sa jag och log mot henne. Egentligen ville jag bara rusa fram till henne och krama om henne. Men jag antog att jag bara skulle skrämma henne. Lika bra att sitta kvar på marken där jag såg mindre hotfull ut

Jag slutade att skaka när jag hörde hennes lugna röst och visste inte vad jag skulle tro.
Jag satte mig försiktiigt upp och såg på henne.
- Lovar du?, sa jag och kröp sedan ihop av räddsla hon skulle säkert bli arg.

Jag såg på Laura och ville helst skrika av glädje när hon pratade med mig men sen kröp hon ihop. Jag visste inte vad jag skulle säga till henne. Jag vill inte skrämma henne.
"jag lovar. Du kan lite på mig. Jag har och tänker aldrig skada dig" sa jag vänligt "och nej jag tänker inte bli arg på dig. Oroa dig inte, jag kan egentligen inte bli arg på dig. Vi kan diskutera men jag blir aldrig arg på dig" sa jag vänligt och tyckte att jag var tvungen att läsa hennes tankar, jag vill veta så hon inte gör något dumt. "du kan lita på mig" sa jag och räckte fram handen mot henne i fall hon ville ta den

Jag såg på henne och nickade, men jag visste inte vad jag skulle tro.
Jag hade aldrig varit så rädd hela mitt liv och jag hoppade till vid vart ända ljud.
Kunde det inte bara ta slut?, jag orkade inte med det.
Jag reste mig upp på darrande ben och såg mig skräckslagen om.
Kunde jag lita på henne?, eller ville hon skada mig?
Jag hatade att vara så här, kunde jag inte få slut på det på nått vis?
Jag såg mig om för att hitta på något.

"Laura, älsklingen vad är det som skrämmer dig?" frågade jag mjukt och såg på henne när hon ställde sig upp. "jag lovar att du kan lita på mig jag kommer inte göra dig något. Så oroa dig inte" sa jag vänligt. Jag ville inget annat än att hjälpa henne men jag var rädd för att skrämma henne mer om jag gjorde något innan jag viste varför hon var räds

Jag såg på henne och det var som något brast inom mig och jag föll ihop på marken och började gråta hysteriskt.
- Jag vet inte jag är rädd för allt, jag orkar inte, vad är det som är fel?, snälla få det att sluta, sa jag desperat under hysteriska snyftningar.
- Hjälp mig, sa jag svagt och kröp ihop.

Jag såg förskräckt på Laura och kröp fram till henne och to upp henne i famnen
"shhhy" sa jag tröstande och kramade om henne "jag vet inte vad som är fel. Jag antar att det har något med svart magi att göra och jag antar att det har med horucruxen att göra" sa jag och strök henne lungt över håret "men jag är här och skyddar dig och jag ska hjälpa dig" sa jag vänligt och lungt "oroa dig inte, och om du orkar och vill kan vi fråga Sev?"

Cara höll om mig och det kändes tryggt även om jag fortfarande var rädd för henne så känndes det ändå bättre än förr.
Jag höll krampaktigt tag om henne.
- Lova att inte försvinna, sa jag desperat och nickade sedan.
- Vi går till Sev, sa jag med darrande röst.
Tänk om han förgiftar mig?, bättre isåfall då slipper jag det här.
Det gör han säkert, vi bråkade ju, han hatar säkert mig.
Jag höll mig tätt mot Cara.
- Lämna mig inte, snälla, sa jag bedjande med darrande röst.

Jag höll tröstande om Laura
"jag försvinner aldrig. Jag lovar att alltid finnas vid din sida" sa jag vänligt och drog upp Laura på fötter och nickade "nej Sev kommer inte förgifta dig. Han menade inte det han sa. Ni var båda arga" sa jag vänligt och höll en arm runt hennes axlar när vi började gå mot slitet "jag lämnar dig aldrig så länge du inte ber mig. Jag är här så länge du vill" sa jag och kramade om henne och vi kom in i slottet