Sjunde året på Hogwarts

- Ja, jag antar attt du har rätt tänkte inte på det viset, sa Dean och jag nickade.
- Det är sant men ändå han borde inte hata, bara inte bry sig om James, sa jag och ryckte på axlarna.
- Vi kommer inte att berätta något, jag lovar, sa jag leende till Cara.
- Nej, självklart kommer vi inte att berätta, vi lovar det på hedersord, sa Dean leende och jag sträckte på mig.
- Nej, ska vi gå tillbaka nu?, sa jag och såg på dem.

"jag vet att ni inte tänkte så" sa jag och log lite "han försökte, men det är lite svårt när någon kastar förhäxningar över än" sa jag och ryckte på axlarna "tack, jag visste det o det var därför jag kunde berätta för er. Jag hoppas bara inte Sev blir arg" sa jag och suckade lite och Draco tog min hand
"det låter som en ra plan att gå tillbaka" sa han och vi började gå upp mot tornet och när vi kom in satt dolk och glodde skrämt på Yaxley som igronerade dem o läste en bok
"ni behöver inte oroa er för Yaxley" sa jag och log lätt o de såg osäkert på mig och jag suckade o gick fram till mm vän
"hej Cara" sa han utan att lyfta blicken
"hej, vad läser du?" frågade jag nyfiket
"magiska platser i världen. Undrar du inte hur jag visste att det var du?" frågade han och såg upp på mig
"nej. Jag är den enda som skulle gå fram till dig utan problem. Nej nu ska jag sova. Du gör som du vill" sa jag och reste mig
"jag kmr om en stund. Försök att inte göra något dumt bara, jag tror inte din far blir så glad då" sa han roat
"oroa dig inte, jag tar hand om henne" sa Draco och jag himlade med ögonen men sa inget
"god natt vi syns i mon" sa jag och gick upp till sovsalen med Draco
"är det sant? Har ni gift er?" sa Parvati så fort vi kom innanför dörren
"ja" sa jag och log mot Draco och höll på att ramla omkull när Lavender och Parvati skulle krama mig
"heter du inte Riddle längre då?" frågade Lavender
"jo jag heter Cara Riddle Malfoy" sa jag glatt och kramade Dracos hand och försökte få tyst på de andra två tjejerna som ställde tusen frågor. Tillslut tystnade det och vi kunde gå och lägg oss
"god natt fru Malfoy" sa Draco och kysste mig
"god natt herr Malfoy" sa jag och slöt ögonen

Vi sa god natt till dem och gick upp i sovsalen.
Där vi hörde Seamus och Neville sova, vi kröp ner i sängen.
- God Natt, sa jag och kramade om honom.
Vi somnade och sov länge.
Men mitt i natten vaknade jag jag vet inte vad som väkte mig men jag kunde inte somna om.
Jag klev upp och såg ut genom fönstret det spöregnade och var mörkt och kallt.
Det sved på kinden där medaljongen hade rispat mig, hade det inte läkt?.
Jag gick fram till spegeln, jag såg ut precis som vanligt förutom såret det hade öppnat sig och blivit svart.
Jag såg på det och stirrade skräckslaget in i mina ögon, de var alldeles kolsvarta.
Vad hade hänt?, jag backade skräckslaget från spegeln Dean vaknade och gick fram till mig jag gav till ett skrik innan jag sprang ut från sovsalen och vidare ut på skolområdet.
Vad ville han mig och vem var han?
Jag såg mig skräckslaget om det kändes som om jag var jagad som om jag inte hade någon och alla var efter mig.
Jag sprang in i skogen och gömde mig skräckslaget i en håla jag hittade.
Vem var jag och vad ville alla mig?, tänkte jag och såg mig skräckslaget om.

"CARA. DRACO" jag satte mig käpprakt upp in sängen när jag hörde Dean skrika på oss. Draco vaknade och såg undrande på oss. Jag slängde på mig morgonrocken och skyndade ner med Draco och Yaxley i hälarna och fann Dean stående i uppehållsrummet och han såg förskräckt på oss. De andra eleverna som hade vaknat kom ut och undrade vad som sod på
"inget. Gå och lägg er igen" sa jag vasst och de skruvade på sig men gjorde som jag sagt. Jag satte Dean en fåtölj
"vad hände?" frågade jag försiktigt
"Laura, rädd, svarta ögon, sprang iväg" var allt han sa och jag försökte förstå vad som hänt
"vänta här" sa jag och förvandlade mig till snöleopard och var snart ute i korridoren och började följa Lauras dofte genom skollan och in i skogen
"bäst att förvandla mig till människa om hon nu är rädd" sa jag och förvandlade mig och hittade henne snart sittandes i en håla. Jag satte mig försiktigt ner och log mot henne
"hej Laura. Får jag komma in?" frågade jag försiktigt

Cara kröp in i hålan, jag backade förskräckt bort från henne och skakade på huvudet.
Vad ville hon, varför var alla efter mig?
Jag backade bakåt tills jag kände en jordvägg bakaom mig.
Nu kunde jag inte komma längre, vad skulle jag ta mig till.
Jag såg skräckslaget på Cara och undrade vad hon skulle göra.
Ville alla få tag på mig?

Jag stannade och såg på Laura. Hon var precis som jag hade varit när Grårygg och Scabbior hade spökat i mitt huvud. Jag log mot henne men gick inte närmare
"jag vill inget mer än att prata med dig om du vill? Annars går jag" sa jag leende och hoppades hon skulle förstå att jag inte ville henne något ont

Jag såg på henne, vad skulle jag säga?
Jag nickade, hon kanske skulle bli arg om jag så nej?
Jag höll mig krampaktigt tag i väggen, som om den vore min enda trygga punkt.

Jag log vänligt och satte mig ner men gick inte närmare. Jag ville att Laura skulle lita på mig och inte tro att jag var farlig. Jag la huvude på sned och studerade henne. Såret var svart och hennes ögon med och jag förstod att de hade med medaljongen. Jag skulle aldrig låtit dem röra den. Jag skakade på huvudet och suckade lite och log sen mot Laura
"jag finns här i fall du vill prata med mig" sa jag vänligt och tyckte att det var bäst att hon fick ta det i sin egen takt

Cara satte sig närmare mig men hon gjorde inget, inget alls som om hon ville skada mig.
Jag slappnade av en aning och drog upp bena till hakan och gömde ansiktet.
Varför var jag så rädd?
Jag har aldrig varit det förr, jag visste att jag kunde lita på Cara men vågade ändå inte.
Jag såg upp på henne och började darra av skräck för jag visste vad hon kunde göra.
Jag gömde åter ansiktet och mumlade.
- Vad vill du mig?, mumlade jag fram rädd för att höra vad hon ville.

Jag såg förvånat på Laura, jag började bli rädd för vad hon skulle kunna hitta på och jag undrade vad medaljongen hade gjort med henne. Jag hade aldrig sätt henne rädd på det här sättet, efter allt vi gått igenom
"jag vill dig inget illa. Jag vill bara vara din vän i fall du vill ha mig här. Jag finns här för dig Laura, men om du inte vill det så går jag utan att göra dig illa. Du bestämmer" sa jag vänligt och hoppades hon skulle förstå att jag inte ville henne illa. "oroa dig inte, jag är inte beväpnad. Jag hann inte riktig det, jag har bara pyjamas och morgonrock på mig så du behöver inte oroa dig för mig jjag skulle aldrig skada dig" sa jag vänligt och log försikigt mot henne