Sjunde året på Hogwarts

Dean ryckte till och skakade på huvudet.
- Du behöver inte berätta om du vill, sa jag leende, även om jag ville det så ville jag inte pressa honom.
- Han sa att jag inte var värdig mitt elevhem och att pappa rymde från oss för att han skämdes för mig, sa Dean och han grät faktiskt, jag hade aldrig sett honom gråta.
- Men Dean då, det stämmer inte, sa jag mjukt och torkade hanns tårar.

Jag såg förskräckt på Dean
"förlåt jag borde verkligen inte utsatt di för det och lyssna verkligen inte på honom. Inget av det är sant!" sa jag och log mot honom "du passar utmärkt i Gryffindor och fin far var inte besviken på dig! Det var hans förlust att han lämnade dig" sa jag allvarligt och såg på Dean "lova att du inte lyssnar på pappa?"

Han sukade.
- Men det är svårt att inte göra det, sa Dean och kröp ihop.
- Jag vet Dean, men man får helt enkelt inte tro honom.
Det är inte sant, sa jag tröstande.
- Du vet att det inte är det, sa jag och han drog ett djupt andetag och nickade.
- Okej, sa han och log halvhjärtat.
- Nej, det börjar bli kalt ska vi kliva upp?, sa jag frågande.

Jag nickade
"jag vet men han försöker bara skrämma di och sätta griller i huvudet på dig. Du känner min far och du vet hur han är" suckade jag och log sen "lyssna på oss i stället vi vet hur det egentligen ligger till" sa jag och Draco nickade
"ja kliva upp låter bra" sa han och klev upp och drog upp mig och virade en handduk runt mig och jag log tacksamt mot honom och slängde sen på mig pyjamasen och hängde medaljongen runt halsen
"bäst att jag har den" sa jag och log vänligt
"förresten vad var det Snape och Lupin bråkade om?" sa Dean och jag skruvade lite på mig. Jag ville berätta för dem, de var mina vänner men ändå
"hur mycket förstod ni?" frågade jag försikigt

Dean nickade tacksamt och log.
Vi klev upp torkade av oss och satte på pyjamasar.
Dean såg upp på Cara.
- Nått med att de var ovänner i skolan.
- Och att Snape gillade Lilly, inte sant?, sa jag undrande.
- Hur visste du det?, sa Dean förvånat.
- Har ögon och öron öppna och att Cara försa sig en gång, sa jag leende till henne och undrade om hon kunde berätta mer.

Jag såg på dem o nickade svagt
"de var inte bara ovänner de hatade varandra från den första stunden de möttes. Av nögon anledning så bestämde sig Marodörerna för att mobba Sev. James var värst även om Sirius inte var särskilt mkt bättre, och Remus stod bredvid och gjorde inget. Inte för att Sev var någon ängel heller, han försökte precis som Remus sa ta reda på vad de gjorde genom att spionera på dem. Sev träffade Lily innan de började skolan och de var bästa vänner och Sev var förälskad i henne. Men marodörerna förstörde allt och de valde olika vägar. Vad som hände sen vet ni nog. Men Sev förlät aldrig Marodörerna o särskilt inte James o de är därför han inte gillar Harry" sa jag tyst och tittade ner i backen. Jag visste inte om min gudfar skulle bli arg på mig eller inte och jag undrade hur de skulle reagera

Jag nickade.
- Stackars Sev, sa jag deltagande.
- Ja, vad elakt av dem att mobba Snape, sa Dean ilsket.
- Eller hur, varför gjorde de det? Även om Sev inte var snäll så är det inte snällt att vara fyra mot en, sa jag och såg på Cara.
- Nä och Lily måste väll ändå få välja själv, det måste ju Sev förstå, sa Dean och jag nickade.
- Ja det är sant och visste ens Lilly om vad han kännde för henne?

Jag nickade lite sorgset
"jag vet inte varför de egentligen gav sig på Sev. Visst han är annorlunda men ändå. Och de är en av anledningarna till att han inte gillar Remus, för att han inte gjorde något. En annan av anledningarna var att han o Sirius lurade honom att möta Remus när han var varulv, James räddade honom o drf gillar han väll inte James heller" suckade jag och Draco höll om mig
"Lily valde själv eller ja Marodörerna påverkade väll deras vänskap. Hade de inte lagt sig i vet man aldrig vad som hade hänt. Harry hade kanske inte funnits, Sev onLily hade kanske varit gifta o Sev hade aödrig blivit dödsätare. O andra sidan hade jag inte haft någon gudfar" sa jag o log lätt och skakade sen på huvudet åt deras fråga
"nej han gjorde aldrig det och han ångrar det. Men han försökte hjälpa henne när Voldemort var efter dem. Det var så han lärde känna Dumbledore. Så allt han gör lr jorde gör han för henne" sa jag tyst och undrade om jag verkligen borde berättat. Det var ju Sevs hemlighet

- Det låter krongligt alltihopa, Snap borde ju vara glad för att bli räddad av James, sa Dean och jag nickade.
- Ja men man kan aldrig beta hur det skulle ha blivit och det är säkert bäst så som skedde.
Det är en mening med allt, sa jag och log lätt.
- Det är ju fint, riktigt fint, sa Dean leende.
- Ja vad fint att han ändå hjälper sin kärlek, sa jag leende och kramade om Dean.
Jag såg studerande på Cara och la huvet på sne.
- Borde du ha berättat för oss, vill Snape det?, sa jag undrande.

"ja men hur glada hade ni vari att bli räddade av den personen som egentligen hatar er? Den personen som varje dag mobbar er och som sen försöker ta er enda bästa vän och kärlek ifrån er. Helt plötsligt ska du vara tacksam mot den personen" sa jag och såg undrande på dem
"ja men tänk vi hade inte haft något krog nu då" sa Draco och jag ryckte på axlarna
"ja jag vet men han vill inte att nån annan ska veta det o särskilt inte Harry. Men han borde ju tänkt på det. Jag menar under alla år har Sev aldrig sagt något elakt om Lily utan bara James" sa jag och log lite o skruvade sen på mig "jag vet inte. Antagligen inte, men jag kände att ni behövde veta." sa jag och slog ner blicken "men jag borde inte berättat, jag känner mig jätte elak. Sev ska kunna lita på mig"