Sjunde året på Hogwarts

( Härligt )

- Jo, Severus och jag har det jätte trevligt.
Tack, för att jag blev bjuden, jag trodde inte jag skulle bli det, sa Kingsley vänligt.
- Jag fattar inte hur ni kan ha det trevligt när ni diskuterar politik, men det beror väll på om man har trevligt sällskap, sa jaag leende.
- Jo, Severus hä är mycket trevlig, visste du det?, sa Kingsley.
- Nähä, det hade jag ingen aning om, sa jag ironiskt och himlade med ögonen.

(ja för jag hade inte orkat jaga dem hela natten xD)

"det är väll klart jag bjöd dig du är ju jätte trevlig" sa jag leende
"ja Sev är jätte trevlig" sa jag och lutade mig mot honom "har du trevligt då?"
"ja förutom att du skrämde mig. Måste du alltid vara så hjälpsam, kan du aldrig sluta offra dig för folk?" sa min gudfar
"det är bara sån jag är men nästa gång ska jag låte er bli dödade. Låter det bättre?" sa jag och såg på dem

Jag skakade på huvudet.
- Nej, det tycker jag inte jag hade gjort samma sak, hellre att än dör än flera.
Men samtidigt så tror jag inte att de hade låta oss leva om deras plan nu hade funkat, sa jag och kände på halsen.
- Ja, varför skrek du egentligen?, han höll ju på att skära av dig halsen, sa Kingsley oroat.
- För att påkalla Voldemorts uppmärksamhet, så att jag kunde tänka till honom.
Och jag blev ju inte skadad, ett knivsår har ingen dött av det var ju inte ens djupt, sa jag och rycke på axlarna och Kingsley suckade.
- Mensom jag sa bättre att en dör än flera och det gick ju bra inte sant?, sa jag och såg på dem.

Jag nickade mot Laura
"jag vet men jag tycker inte om att oroa er, men jag ville inte se nån av er dö då dör jag hellre själv" sa jag uppriktigt och log lite
"ja det funkade ju och hon är smart" sa Voldemort till Kingsley och log faktiskt
"ja och de är jag glad för och jag är glad att de är döda" sa jag kallt
"du är kallhjärtad" sa min far
"och de kommer från dig" sa jag roat och log lätt mo de andra "var ni oroliga för era liv?" sa jag undrande

Jag stirrade på Voldemort, det var den första gången han hade sagt nått bra om mig och jag trodde inte ens han kunde.
- Tack, sa jag leende och Kingsley såg leende på honom.
Kingsley studerade Cara men sa inget, han antog nog att man inte kan vara hur god som helst när man växt upp i en familj som Caras.
- Var orolig vet jag inte, visst vill jag inte dö, det vill väll ingen.
Men jag är inte rädd för att dö, jag får ju möta min familj, sa jag och log halvhjärtat.
Kingsley höll om mig.
- Fundera aldrig på det, sa han och kramade om mig.
- Självklart inte men skulle jag dö så är det inget jag är rädd för, sa jag lätt.
- Nej, för mig är det nog detsamma jag vill inte dö men är inte rädd för det, sa Kingsley och nickade mot mig.
- Och ni då?, sa jag undrande till Cara, Sev och Voldemort.
- Är ni rädd för att dö?, sa jag undrande och undrade vad Voldemort skulle svara han hade ju gjort allt för att inte dö.

Jag log mot min far och var glad över att han kunde säga något snällt. Jag nickade mot Laura. Jag förstod henne och hon hade inget att frukta, hennes familj skulle välkomna honom. Jag nickade sen åt Kingsley och funderade sedan
"nej, dör jag så dör jag, de kan inte vara värre än livet jag redan levt" sa Severus och jag kramade om honom och min far studerade oss men sa inget utan såg sen på de andra
"nej inte egentligen" sa min far och ryckte på axlarn
"varför undviker du det då?" frågade Kingsley nyfiket
"varför dö när man kan leva? Och jag har en del att göra och om man vill lyckas kan inte döden stå ivägen" sa min far kallt och de såg sen på mig och jag slog ner blicken
"jag är rädd för att dö. Jag har ingen som väntar på mig och tänk om allt bara blir ett svart tomrum eller om man hamnar i helvetet" sa jag sorgset och Severus kramade om mig
"ändå var du berädd att offra dig för oss?" sa Kingsley förvånat
"klart, jag tänker inte låta nån dö för min skull och jag vill inte se nån av er dö. Jag skulle offrar mig utan att blinka för att dem jag bryr mig om och älskar ska få leva" sa jag och mötte hans blick och undrade om han tyckte jag var en idiot

- Jag skulle vänta på dig Cara, om jag kommer först vill säga, sa jag leende mot henne.
- Och sen kommer du inte hamna i helvettet, dina goda egenskaper uppväger de dåliga så du kommer till himelen.
Och gör du inte det ska jag ta ett allvarligt snack med Gud och då får han allt passa sig, sa jag flinande.
- Ja, Gud är säkert rädd för dig, sa Kingsley roat och himlade med ögonen.
Kingsley studerade Cara genomgående.
- Jag har missbedömt dig du är god, och modig att offra dig själv och göra nått man är rädd för det krävs mod, sa han leende till henne.

"ja men om jag dör först så är de ju för att du inte ska dö" sa jag leende till Laura "jag hoppas du har rätt och annars så får nån förvana Gud, för annars har han inte en chans" sa jag roat och mötte sen Kingsleys blick och la huvude på sned
"jag är inte modigare än nån annan, jag gör bara det jag anser vara rätt och hoppas att ingen jag bryr mig om dör" sa jag leende men var ändå rörd av hans ord
"jag vet inte riktigt vad jag ska säga när folk påstår att min dotter är god" sa min far roat
"du ska vara stolt över henne och le" sa Severus roat och min far himlade med ögonen
"och du ska vara den smartaste av dödsätarna. Jag kan ju knappast tacka dem eftersom hon inte fått det från mig" sa min far roat
"men de har jag ju eller ja delvis, du har alltid varit snäll mot mig och jag ville vara lika snäll mot andra" sa jag leende
"så nu är det mitt fel?" sa han roat
"självklart" skrattade jag och han bara fnös och jag såg upp på Remus, Nymphadora och Teddy som kom fram till oss
"får vi slå oss ner?" frågade Lupin vänligt och såg lite oroligt på min far
"självklart och min far uppförsig så det är ingen fara, fråga Kingsley om ni inte tror mig" sa jag leende och de såg på auroren

Kingsley såg upp på Lupin och de andra och log.
- Visst, han är jättetrevlig, sa Kingsley flinande och de andra satte sig ner.
Jag gick fram till Teddy och gullade med honom.
- Vilken sötnos, sa jag leende till föräldrarna.
- Tack Laura?, sa Tonks frågande och jag nickade.
- Vill du hålla honom?, sa hon och räckte över Teddy till mig och jag tog emot honom.
- Så söt han är, och kolla han ändrar förg på håret precis som sin mor, sa jag leende mot Tonks.
- Ja vi får vara glad att han inte ärvt nått efter mig, sa Lupin tort.
- Visst har han det, det syns klart och tydligt att han kommer bli lika snäll och trevlig som sin far, sa jag leende.
- Det var inte det jag menade och det vet du Laura, sa Lupin barskt.
- Visst vet jag vad du menar men i ditt fall tycker jag inte att det är en dålig egenskap, sa jag glatt till honom och gullade med Teddy.

jag log mot det lyckliga paret och Severus blängde lite surt på Remus som gav en lika kall blick tillbaka men ingen av dem sa något. jag tog tröstande Severus hand och han log svagt mot mig och jag såg sedan på Teddy
"Han är verkligen super söt" sa jag leende till hans föräldrar som såg på mig och log stolt och Remus såg sedan lite sorgsen ut när de pratade om han lilla månproblem
"Remus, du är ingen dålig människo tro aldrig det" sa jag allvarligt och han tittade på mig och sedan på Laura och nickade sedan lie svagt
"Ja visst ja jag hade glömt att du är den enda varulven som inte står på min sida" sa min far och studerade Remus som undvek min fas blick och jag slog till honom i bakhuvudet
"Det var väll onödigt!! måste du vara så himla oskänslig?" sa jag surt
"Jag sa bara sanningen och jag undrade varför han tillskillnad från andra av sin sort står på ordens sida" sa min far nyfiket
"Men sluta prata nån gång! du behöver inte veta allt och Remus vill inte prata om det så håll tyst" sa jag lite irriterat
"Jag måste veta allt jag kan få reda på om den andra sidan" sa min far och blängde på mig
"Ja men inte i kväll, gå och leta upp Bella eller något och komk inte tillbaka förens du kan vara snällare" sa jag och pekade mot Bella
"Cara" sa min far och såg lite sorgset på mig och jag visste att han inte ville göra mig ledsen
"Gå" sa jag och han suckade och reste på sig och gick mot Bella och de andra såg på mig
"Ledsen Remus, han är inte så artig alltid" sa jag och undrade hur Remus hade tatt det