Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel såg tyst på henne, lättad över att hon inte ville det - han ville inte behöva bli människa, även om han skulle tänka sig det för henne.
"Tack", sade han tyst, med ett litet leende då han ju var lättad över det. För tusende gången undrade han vad han hade gjort för att förtjäna henne egentligen, för att förtjäna den här alldeles fantastiska och perfekta kvinnan. Han strök försiktigt bort hennes tårar med fingrarna, gav henne en mjuk puss på pannan.
"Vi kommer fixa det här, det kommer ordna sig. Du är den mest fantastiska kvinnan som funnits, och jag tvivlar inte ett dugg på att du hade kunnat göra vad som helst. Om vi försöker hålla koll på varsin del i det här kriget, försöker lugna dem, så kommer det ordna sig", viskade han mjukt, med ett litet leende som han hoppades var stöttande. Han drog in henne i en kram.
"Jag älskar dig", sade han mjukt, drog återigen bak huvudet för att kunna se på henne, se på det där vackra ansiktet.
"Du sover här va?", frågade han, hade bara räknat med det.

Det ryckte lite i den högra mungipan men läpparna formade ändå inte ett leende, trots att hon tyckte att han pratade nonsens. Världen var gammal, och hon tvivlade starkt på att hon skulle vara den mest fantastiska kvinnan genom tiderna som var så gott som ostoppbar. Hon kände sig åtminstone inte som en. En mjuk suck lämnade hennes läppar då hon hörde de tre speciella orden från honom. Det var alltid skönt att höra honom säga så.
"Jag älskar dig också." Oavsett vad som hände så skulle hon alltid älska honom. Han var så oerhört viktig för henne. Han var hennes första kärlek, och hon trodde innerligt att han var den sista också. Hennes enda kärlek. Då han frågade om hon skulle sova över nickade hon lite. Gå tillbaka hem den här tiden på dygnet ville hon inte ens tänka sig. Det hade varit tillräckligt av ett äventyr att smita hemifrån hit.

Att hon åtminstone verkade på lite bättre humör fick honom mycket gladare. Och under kvällen - eller ja, det var rättare sagt natt - försökte han se till att få henne att inte tänka på det, hålla tankarna på andra saker än alla problemen som låg framför dem. Tillsammans så kunde de ta sig igenom det, och tillsammans ville han att de skulle kunna slippa oroa sig och bara njuta av varandras sällskap. Han hoppades iallafall att han hade lyckats med den saken.
Följande dag hade han redan innan lovat att tillbringa med Farandil, han hade saknat sin gamle vän och såg fram emot att få umgås med honom, få minnas ungdomens dar - kanske lite väl mycket, fick han bittert erfara senare. När kvällen väl var slut hade han nog fått i sig några lite väl många glas sprit, vilket hade börjat märkas av mer än han ville erkänna själv. Efter att de skiljts åt hade han styrt kosan åt Graces hus. Frågade man honom skulle han definitivt kunna gå rakare än nånsin, men sanningen att säga var det inte nån vidare rak väg han gick fram till dörren innan han knackade på. Det var sällsynt att han drack på det här viset, i vanliga fall brukade han sluta i tid då han visste vilken hemsk bakfylla han hade en tendens att få efteråt - plus att han kunde bete sig illa nog i vanliga fall utan att spriten tog bort de få gränser han faktiskt hade.

"Grace! Öppnar du dörren är du snäll? Det är ett samtal jag måste ringa," ropade Charlotte från sitt kontor, stängde därefter dörren för att få prata ifred. Grace la ifrån sig sin bok innan hon lämnade sitt rum för att styra stegen mot hallen. Vem kunde det vara? Hon väntade inte besök, och så vitt hon visste gjorde inte hennes mamma heller det. Då hon öppnade dörren sprack hon upp i ett leende, att få besök av Ederel var alltid trevligt. Men då den starka lukten av sprit slog emot henne bleknade hennes leende bort. Hon stängde tyst dörren bakom sig innan hon lätt korsade armarna över bröstkorgen.
"Har du druckit?" frågade hon, trots att det var uppenbart att det var precis vad han hade gjort. Det såg till och med ut som om han hade problem att stå rakt.

Ederel hade inte haft en tanke på att hennes mamma kanske skulle öppna, och hade inte särskilt mycket tanke på det nu heller. Inte för att han tänkte mycket alls heller, för den delen egentligen. Han kunde inte alls förstå varför hon slutade le så, borde hon inte vara glad att se honom? Borde inte alla vara glada när dem fick se honom, vem kunde låta bli att le av nåt sånt liksom? Oförståeligt, konstigt hur kvinnor tänkte ibland. Dem tänkte för mycket, ja, så måste det vara. Se bara nu, Ederel tänkte inte särskilt mycket och han hade det ju hur bra som helst. Lite saker kunde han dock tänka på, varav de flesta nu hade med henne att göra. Själv log han brett.
"Druckit? Raring, jag vet inte hur du brukar göra, men jag brukar åtminstone försöka dricka nåt varje dag, går ju inte an att gå runt med en så torr hals om jag inte skulle göra det", sade han oförstående, gick ostadigt fram och lade armarna omkring henne. Dem var ju utomhus, och i vanliga fall skulle han åtminstone ha varit lite försiktig med tanke på hennes mamma och ifall det skulle gå förbi någon. Han kunde väl vara ganska vågad så att säga då med, men nu var alla sådana tråkiga gränser som bortblåsta. Bortsupna skulle väl vara ett bättre ord kanske, och hans händer hade heller tydligen inga gränser utan han lät dem vandra längre ner till mer intressanta områden, så att säga. En mycket bättre placering än tidigare enligt han själv.
"Är du inte glad att se mig? Jag skulle vara det iallafall. Men nu när jag är här är det bäst att passa på, inte sant, för jag vet iallafall att jag och en viss del av mig är glad över att se dig", sade han oblygt, stod fortfarande tätt intill henne och precis lika oblygt med händerna mot hennes rumpa.

Grace blåste upp luft i kinderna, skakade långsamt på huvudet och himlade med ögonen. Vad hade tagit åt honom egentligen? Av vilken orsak hade han gått och druckit sig stupfull? Han var till och med ännu mer framfusig och rättfram med sina ord då han var påverkad av alkohol. I vanliga fall skulle hon kanske ha tyckt att hans beteende varit en aning roande, men med tanke på allt som hände just nu så kände hon sig istället gråtfärdig. Det var inte den här sidan av honom hon behövde.
"Du får nog själv ta hand om ditt problem," påpekade hon med något vasst tonfall, naglade fast honom med blicken. Hon kunde känna den minst sagt imponerande delen mot sitt lår. Skulle hon inte vara mer åt det sura hållet så skulle hon kanske ha gett efter.
"Du får det att låta som om den enda orsaken till ditt besök, är att jag ska hjälpa dig med din.. del som visst blev så glad av mig?" fortsatte hon och rynkade på pannan.

Ederel förstod inte ett dugg. Var hon inte glad? Varför lät hon så vass? Hans hjärna brydde sig dock inte om att tänka mer på det, utan viftade undan det och sekunden efter var det i princip glömt igen. Kanske att hon retades eller nåt, även om han inte riktigt klarade att tänka så långt. Han rynkade lätt pannan, försökte tvinga sig till att tänka efter vad hon egentligen menade men det var hopplöst. Inte bara det, det var precis lika hopplöst att försöka inse att hon inte verkade så intresserad - hur kunde man inte vara det? Var inte det omöjligt, eller åtminstone olagligt eller något i den stilen?
"Den blev glad, ja, men jag kom väl för att träffa dig?", sade han också han med rynkad panna, som om han själv fick tänka efter varför han egentligen hade kommit hit. Konstigt. Nu verkade det vara helt bortblåst varför han kommit dit. Han verkade uppriktigt fortsätta tänka efter, vilket inte verkade gå särskilt bra.
"Jag tror det, men kundvagnar kan ändå ha tre hjul", sade han, insåg att det måste stämma. Ja, det hade ju han och Farandil haft en mycket ingående diskussion om tidigare, så det måste vara det hon menade.

Grace visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Att höra honom prata på det här viset, för att inte tala om att se honom i det här skicket... Det var bara för mycket. Hon spände käkarna och andades långsamt ut, öppnade lätt dörren på glänt då hon hörde sin mamma ropa om vem det var vid dörren.
"Jag kommer in snart," ropade hon till svar innan hon stängde dörren igen, ville inte riskera att hennes mamma skulle se Ederel och speciellt inte i det här tillståndet.
"Det spelar ingen roll hur många hjul en kundvagn har, nu får du gå hem." Hon studerade honom en stund innan hon suckade igen, kunde inte låta honom gå hem på egen hand. Det kändes inte schysst, och såg hon inte till att han kom hem så skulle hon bara få dåligt samvete. Därför öppnade hon tyst dörren för att sträcka sig efter sina skor, krockade arm med honom då hon fått på sig dem.
"Se så, rör på benen." Det skulle bli en liten utmaning att få honom hem. För att inte tala om vad för slags osammanhängande meningar hon ännu skulle få höra honom säga.

Ederels ansikte var som en berg och dalbana av känslor och uttryck i det här skicket. Vid nästan varje gång hon sade nåt fick han rynka pannan och verkade tänka efter noga innan det sjönk in vad hon sagt - eller rättare sagt närmare hälften av det hon sade. Han sken upp lätt, varför hade inte han tänkt på den idén?
"Hem, vilken bra idé! Kom du på den själv?", frågade han, såg genuint både glad och förvånad ut när han såg på henne med stora ögon, ungefär som om hon precis kommit på en idé i klass med ett nobelpris. Han log stort och gick vingligt och ostadigt med henne.
"Det måste vara tre hjul. Annars hade inte en tvättmaskin funkat", sade han med rynkad panna, att han inte tänkt på det innan. Det var ju självklart. Ändå verkade han ha fått anstränga sig ordenligt för att komma fram till det.

"Ja, kan du tänka dig?" nickade hon till svar, kunde inte låta bli att le lite åt honom. Åtminstone var han inte obehaglig på ett skrämmande vis. Hon tyckte ju att alla var lite lustiga när de var fulla, men vissa personer var läskiga att ha att göra med då de fått för mycket alkohol i sitt system. Ederel hade inte överskridit en sådan gräns än, men hon var inte särskilt förtjust i att han valt att dricka så här mycket. Då de efter många om och men äntligen var framme hemma hos honom, kände hon på hans byxfickor i jakt på hans hemnyckel. Att han förmodligen skulle ha något retsamt att säga om den saken tvivlade hon inte på, det skulle snarare överraska henne om det var tvärtom. Hon tände lamporna i huset så att de inte skulle behöva navigera sig framåt i mörkret, hjälpte honom vidare mot sovrummet där hon sa åt honom att antingen sätta sig eller lägga sig ner på sängen. Hon tänkte hjälpa av honom med skorna åtminstone, och därefter bädda om honom.