Not what I wanted [PRS]

Återigen befann de sig sådär otroligt nära och Zihao hade äntligen tillräckligt med ro för att studera den andres ansikte mer ingående. Joshua hade verkligen rådjursögon. Stora, mörka och vänliga. Näsan var liten och gullig medan läpparna var fylliga och röda. Han visste ju även att de smakade väldigt bra och kändes lika bra att kyssa som de såg ut att göra. Med andra ord var det ingen illusion. Kinderna var däremot alldeles för magra för at det skulle kunna vara hälsosamt och han hade ljugit om hans sagt att han inte saknade de där andra, puffiga kinderna. De hade varit så gosiga att ta på, stryka med fingrarna över och lämna små gulliga pussar på.
”Alltid?” Upprepade sjuttonåringen och blinkade till några gånger. Värmen spred sig ända ut i fingertipparna och rodnaden som strök sig över kinderna blev djupare. ”Till och med om det skulle komma en dag när jag förlorar allt vett och all mänsklighet?” Undrade han viskandes och stirrade blankt in i den andres respektive mörka ögon. Han tvivlade starkt på att det fanns speciellt många magiker därute som skulle göra det - eller som gjorde det överhuvdtaget.
Sedan for den äldre filluren upp med ett ryck och lämnade därmed den andres små fingrar ifred. Varför blev han ens så glad? Var det här inte någonting som ingick i att göra varandra illa? Nej, fast jo, fast nej, fast jo. Det var nog i någon underlig form av gråzon faktiskt. Försiktigt pressade han ner Joshuas axlar mot det mjuka underlaget, lutade sig närmare för att lämna en fjäderlätt kyss över de röda läpparna. Därefter gled hans egna läppar vidare ner mot den andres hals, mot sidan av nacken någonstans under örat.
”Förlåt”, mumlade han halvt skamset och skrapade tvekande med tänderna över den sköra huden. Vampyr 2.0, helt ärligt alltså. ”Det kommer inte synas, bara om folk aktivt letar efter det”, förklarade han och höll varsamt de mörka lockarna ur vägen. Ett. Två. Tre. Kör.

Det verkar lite som att orden som kommit alldeles naturligt till Joshua lyft upp stämningen lite, fått den svaga rodnaden över kinderna att komma tillbaka. Helt uppriktigt sagt är han lite förvånad över att ingen sagt det här till Zihao innan, fått honom att förstå att han verkligen inte är något monster. Det finns en skillnad mellan kallt hjärtade mördare och en varulv som förlorar kontrollen under fullmånen. Även om sextonåringen innerligt hoppas att ingen kommer behöva dö pågrund av något sådant så skulle det verkligen inte göra honom till ett monster.
”Ja, även om du förlorar all vett och all mänsklighet är du en medmänniska.” försäkrar gryffindoreleven i en lätt viskande stämma. Precis som folk med schizofreni är medmänniskor, bipolär. Nu är inte dessa psykiska måenden detsamma som att vara en varulv, men principen är det. Åtminstone från Joshuas synpunkt.
Joshua vet inte vad han håller på med, varför han gått med på något liknande. Att den äldre ens vill bita honom och är helt okej med att den där infektionen sprider sig borde väl ändå vara ett varningstecken.. eller? Är det en ägendomsgrej? Att Zihao vill markera honom som om han är hans egna? Han vet verkligen inte vad han ska tro, hur han ska tänka eller om han borde vara rädd. Det här hade definitivt varit att gå över gränsen om man frågat Samuel.. och även om den äldre brodern är överbeskyddande och lite väl för hård ibland så har han ofta rätt. Mer än ofta faktiskt. Dock är det lite försent för såna tankar, för innan han vet ordet av det känner han en spridande smärta i nacken. Joshua kvider till, grimaserar och sluter ögonlocken tvärt. Det är inte smärtan som får honom att nästan vilja gråta, utan de där tankarna som ligger tätt inpå varandra.

De absolut mest underliga grejerna verkade kunna driva Zihao till eufori. Nu hade det förvisso varit betydligt bättre att ligga och slingra sig omkring den yngre på samma sätt som de gjort tidigare, men det här var också bra, eller rättare sagt fullbordande. Fan, det fanns verkligen inget bra sätt att förklara det hela på, hur mycket han än vred och vände på det i skallen. Kanske var det bara en massa dumheter som flugit in i den ett år äldre? Fullmånen var trots allt inte många nätter ifrån att nå sitt fullaste stadie och det var mer än möjligt att det spelade in i det hela. Självfallet inte i hur han kände och sådär, men i det underliga beteendet.
Däremot vällde skulden över honom när Joshua kved till. Obehaget verkligen osade från honom, från alla håll och kanter. Zihao rätade genast på sig och torkade bort blodet från mungipan. Blä, det smakade allt annat än gott. Ett mycket gott tecken - han var inte helt från vettet.
”Förlåt, förlåt, förlåt”, utbrast sjuttonåringen skamset och strök försiktigt med fingertipparna över märkena som tänderna lämnat efter sig. ”Det är bara det..dina doftkörtlar sitter där och..och jag vet inte hur jag ska förklara det”, fortsatte han, plötsligt panikartad till det yttersta. I hans hjärna hade han liksom sett framför sig att det inte skulle göra ont, att det skulle gå fort och nästan omärkbart passera. Korkad som alltid, uppenbarligen. Fingrarna slöt sig om axlarna en kort stund innan Zihao vek undan med blicken och sjönk ihop med axlarna. ”Jag vill bara inte att någon annan ska sukta efter dig..eller det spelar ingen roll egentligen, men de ska liksom inte få för sig någonting.” Det där lät om någonting ännu mer sinnesrubbat.

Okej, så Joshuas reaktion på det hela hade inte gått fullständigt omärkt åtminstone. Det är väl något positivt. Det verkar ha varit det där lilla kvidande ljudet som sipprat ut mellan de fylliga läpparna som väckt upp sjuttonåringen till verkligheten. Det värker fortfarande längs nacken, upp mot örat medan några strimmor blod glider ner över halsen. Fingrarna glider upp, känner på såret som blivit till. De där strimmorna med blod börjar långsamt att glida ner över pekfingret, det är inte något mycket direkt. Men ändå.
”Det är okej.. jag sa ju att du fick göra det,” viskar sextonåringen med ett magert leende. Zihao verkar bli fylld till bredden av panik, vilket antagligen är den mest naturliga reaktionen vid ett tillfälle som denna. Hur som helst är det som Joshua säger sant, han hade varken knuffat bort den äldre eller sagt till honom, så han får helt enkelt skylla sig själv. Även om alla möjliga anledningar till slytherinelevens agerande skrämmer honom något förskräckligt. Däremot blir han inte riktigt lika förstående när det kommer till ursäkten som Zihao använder sig av. Än en gång blir ögonen än mer stora. Det är främst såret vid nacken som svider och gör ont, men nu har den där smärtan nästan glidit ner över varje liten del av kroppen. Ögonen likaså. Inte få för sig något? Så hela den där egendomsgrejen var sann? Zihao såg honom som sin, en egendom som ingen annan ska ens tänka på att röra vid? Dessa tankar leder till att Joshua hasar upp sig i sängen.
”Är du seriös nu? Om du inte litar på mig får du säga det, inte markera mig för att andra ska hålla sig borta..” Jo, han var förbryllad. Men mest ledsen.

För en annan gick det inte att förstå sig på någonting av det som Zihao försökt få fram. Även om det var en gnutta frustrerande och resulterade i att han kände sig förfärligt dum, så insåg han samtidigt varför det var svårt att greppa. Nej, det var inte som om han såg Joshua som sin personliga egendom och det skulle han aldrig göra. Egentligen handlade det väl mest om någonting djupt rotat, att vargen kände sig hotad av någon jävla anledning. Fast det ville han inte säga högt, för då skulle sextonåringen förmodligen lägga benen på ryggen och fly sin kos. Den delen av honom försvann aldrig, varesig han var glad eller arg eller ledsen. Dag och natt, morgon och kväll, fanns den där precis under ytan. Inte på något direkt hotfullt sätt, men ändå redo att tränga sig fram om det blev nödvändigt.
”Joshua..”, började Zihao skamset och följde den yngre med blicken. De vassa tänderna gnagde febrilt i underläppen och hjärtat hade bra lust att gå sönder vid det laget. ”Det..jag..jag vet inte hur jag ska förklara det”, stammade han och sträckte sig efter en av de små händerna. ”Jag litar på dig, troligen mer än vad jag litar på någon annan här på jorden. Men den manade på om att det var nödvändigt. Den är dominant och det påverkar mig även fast jag inte vill det.” Inte vill det? Hm, finns det någon därute som faktiskt skulle önska att en sådan del av en tog över då och då? Jo, kanske. Fenrir Greyback var ju tydligen helt från vettet, men som tur var verkade hans situation vara mer traditionell. Inte tur för honom då, men för alla andra. Den som vill ha det mest får det inte medan den som vill ha det minst får det påtvingat. Grymma värld.

Det var dumt av Joshua att tro att märket endast blivit inborrad pågrund av avundsjuka. Om det varit fallet hade han avslutat relationen som precis startat, för en sådan inställning skulle bara göra det hela giftigt. Men faktumet att Zihao nyss beskrivit det som en ut av anledningarna, att ingen annan ska få för sig någonting, är inte direkt någonting som försvinner så lätt. Varför hade han sagt så om det inte varit fallet? Det måste det väl ha varit, eller hur? De mörka ögonen flackar mellan de sammanflätade händerna och sjuttonåringen mittemot. Saker och ting har verkligen gått snabbt, förändrats kvickt. Först låg de tillsammans, och sedan hamnade de i ett samtal som denna.. Stackars huvud, Joshua skulle nog må bra av några huvudvärkstabletter.
”Vad menade du med att folk inte ska få för sig någonting då?” Frågar han innan han kniper ihop de fylliga läpparna. Den. Tänk om den kan få för sig fler saker? Göra illa honom fler gånger, såra honom igen? Joshua vet att han förlåter Zihao, att det är okej med det värkande såret. Han vill kunna fortsätta utan några som helst bekymmer, finnas där och allt. Men kanske ärren kommer bli allt fler och fler, kanske den äldre börjar markera honom oavbrutet? Okej nej, där går gränsen. Sextonåringen tvingar bort de här tankarna, om detta är jobbigt för någon är det killen mittemot honom, inte han själv.
”Okej.. men kan du kanske försöka berätta när det är du som vill något, eller den?” Rösten sviker honom igen. Kanske det är den mängd alkohol som han hällt i sig tidigare, mycket möjligt. Förhoppningsvis märks det ingenting.

”Jag vet inte..” erkände Zihao och gömde sig under det fluffiga täcket. Där kurade han ihop sig till en liten boll och gömde ansiktet mot knäna. Merlin, han skämdes verkligen över sitt underliga beteende. Varför kunde han aldrig tillåtas vara normal? Om ens bara för en minut eller två. Eller ännu bättre - alla dagar förutom just den som fullmånen låg på, precis som andra varulvar hade det. Han torkade irriterat bort några ensamma tårar som strök sig nerför kinderna. Fy fan vad han avskydde sig själv i den stunden. Kanske det var sant att han var en hemsk, ond människa? Eller människa var han ju inte, nej det fick han absolut inte glömma. Och inte nog med att han kände sig hemsk och vidrig, var allting även pinsamt. Joshua om någon borde krypa ner under täcket och fälla några tårar. Det här bevisade bara hur otroligt stark den andre var medan han själv inte hade någonting till sig.
Tvekande kollade upp ovanför täcket och betraktade den yngre, med rynkade ögonbryn och en darrande underläpp.
”Jag kan inte skilja på dem, för det är fortfarande jag”, började han trevande och kliade sig själv löst i nacken. ”Och om jag älskar dig så älskar den också dig”, konstaterade han och gömde sig återigen under det mjuka tyget. Vad hade han precis sagt? Vad hade precis lämnat de där torra läpparna? Åh, helt jävla fel tillfälle! Minst sagt. ”Förlåt, jag borde inte ha sagt det där”, mumlade han efter ett slag och kastade bort täcket. Låtsas som ingenting, låtsas som ingenting. ”Kom så lägger vi om det där såret.”

Nu när den äldre lagt sig alldeles gömd under täcket kan Joshua inte undgå att få en hel drös med skuldkänslor. De där tårarna, det var pågrund av honom som de fälldes och ingen annan. Usch för Joshua. Dumma, dumma Joshua. Under tystnad glider han ner under täcket han också, lägger sig ner tätt intill Zihao med armen strax slingrande om honom. Handen stannar upp vid hans biceps, där tummen försiktigt rör sig i lugnande cirklar. Han är bara ovan vid de typer av begär, att gnaga och skapa sår. Han vill vara med den andre, och kanske detta är något som han behöver vänja sig vid för att det ska gå bra emellan dem. De cirklande rörelserna stannar upp, hela kroppen stannar faktiskt upp av orden som kommer därnäst. Älskar. Ögonlocken sluter sig. Den där varma känslan som borde fylla hela kroppen med början vid hjärtat, den kommer inte. Han vet att han bryr sig så väldigt mycket om Zihao, att känslorna för honom är helt annorlunda från de han haft för andra. Men just älskar. Ordet har alltid kommit så lätt för Joshua tidigare, så många människor han trott älska honom har bara sårat honom. Fadern, Noah, alternativa vänner. Han vill verkligen inte att det ska sluta på samma sätt emellan dem, han vill ha ett lyckligt slut, inte bli sårad. Dessa tankar gör honom rädd för att yttra de orden, även om de kanske mycket väl är sanna. Både hjärnan och hjärtat väcks upp från sin tysta lilla dvala när slytherineleven plötsligt slänger bort täcket. Joshua är kvick med att agera och griper tag i den äldres bara handled. Han själv hade inte ens märkt att små tårar slingrar sig ner över kinderna. Jisses.
”Jo, du borde ha sagt det.” Protesterar han och drar honom intill sig. De bara kropparna kommer återigen i kontakt med varandra, och värmen börjar för engångsskull att komma tillbaka. ”Det kommer bara ta lite tid för mig att vänja mig vid det, är det okej?”

Det kändes verkligen inte som om Joshua uppskattat det som Zihao nyss råkat yttra. Han verkade varken bli glad eller ledsen, utan istället stel. Väldigt stel. Allting kändes i alla fall stelt. Men den yngre grät. Tårarna var inte många, däremot gled de nerför de tidigare puffiga kinderna. Slingrade sig nerför den släta huden och vidare ner längsmed ansiktet. Det där var sjuttonåringens fel - sjuttonåringens fel att gryffindoraren grät. Försiktigt strök han med tummarna under rådjursögonen, fiskade upp tårarna och lämnade slutligen en liten kyss på den andres panna.
”Du tycker nog egentligen själv att jag inte borde ha sagt de där orden..de gör dig ändå bara osäker och okomfortabel”, viskade den äldre och höll Joshua närmare intill sig, så nära det gick att komma. Värmen återvände nästan på direkten och den andres hjärtslag lugnade Zihao så sakteliga. ”Men du”, fortsatte han försiktigt och drog med fingrarna över bitmärkena. ”Vi borde göra rent det där och sätta på lite bandage eller något. Fast jag måste säga att det ser väldigt rent ut som det är..åh..” Han stannade upp och stirrade ivrigt mot den yngre eleven. ”Vill du också? Här, doftkörtlarna sitter typ här?” Fingrarna förflyttade sig från såret på Joshuas nacke till sjuttonåringens egna. Konstigs fasoner det där. Fast kort därefter sjönk axlarna ihop och hela uttrycket blev med ens slokande. ”Dina tänder kanske inte är tilltäckt vassa? Men du kan försöka i alla fall! Det kanske går om du biter riktigt, riktigt hårt.” Åh, lilla, korkade Zihao. Inser du inte att alla andra inte fungerar på samma sätt som du gör? Joshua kanske inte alls har någon lust att sitta och gnaga på din nacke tills det går hål på huden? Kanske? Han har nog inte det överhuvudtaget. Människor ägnar sig inte åt sånt och även om han är accepterande, betyder det inte att han tänker på samma sätt. Så jävla korka. Det var väl självklart att Joshua inte hade någon lust att göra likadant? Varför hade sjuttonåringen ens blivit så entusiastisk över det hela? Fjantigt värre.
”Eller så skiter vi i det och lägger om ditt sår istället.” Snygg räddning. Inte.

Nu har Joshua gett fel intryck igen, precis som alltid. Tårarna kom inte pågrund av obehag, verkligen inte.. de kom mer pågrund av tidigare upplevelser, upplevelser som hindrar honom själv att yttra orden till den äldre. Även om han vill. Att låta sig själv älska någon när man har ett sådant stort tillitsproblem, det blir ett dilemma.. man lägger så mycket på den andre personen som kan göra precis vad som helst, som i slutändan kommer att såra och ärra en. Handen mot kinden får nästan tårarna att tredubblas, jisses vilken humörsvängning. Det är av både glädje och sorg som de slingrar sig ner över den sköra huden. Zihao sticker inte, även om han inte säger samma ord. Det gläder honom.
”Jo, jag tycker att det var bra att du sa dem, det är bara det att..” Sextonåringen stannar upp och gömmer ansiktet i de små händerna av skam. Hur ska han beskriva det? Alla ord som tidigare funnits i skallen på honom verkar ha försvunnit, vilket gör honom helt inkapabel till att prata. Dumma ord, dumma Joshua, dumma röst. ”Det är bara så många som sagt att de älskat mig som sedan stuckit på ett eller ett annat sätt.” Är det en bra förklaring? Ja.. det är ju den kortfattade versionen, så dålig bör den inte vara. De där tårarna ersätts med ett lätt litet skratt av frågan som sedan ställs, vill han också?
”Jag tror aldrig att jag kommer kunna göra hål i någons hud, även om jag skulle vilja är jag för svag. ” Med ett genuint leende, som blandas med de sötsura tårarna lämnar han en mjuk kyss på Zihaos läppar. Nej, att göra illa den äldre har han verkligen ingen lust med. Plus skulle det bara vissa vilka värdelösa tänder han har, och det vill vi inte. Och så återstår frågan om att lägga om såret eller inte. ”Jo, vi borde väl det.. men jag ligger så bra här.” Med samma lilla leende kysser han läpparna än en gång till, bara för att lämna en drös av dem ner över Zihaos nacke.