PRS Aphrodite & wolfy

Meila sänkte blicken till golvet då Killian menade att Taras blod borde ha hälat hennes märken på händerna. Det hade hon själv också kunnat räkna ut men kanske det hade något att göra med att hennes liv var ihoplänkat till en demons. Hon nickade lite då Tara undrade om hon inte kunde se till att Killian kom hem, sträckte ut handen för att krama om hennes axel. Hur mycket hon än önskade så kunde hon inte befinna sig på två ställen samtidigt. Försiktigt tog hon flaskan som Killian höll i handen innan hon krokade arm med honom.
"Kom så går vi tillbaka," uppmanade hon honom då hon med långsamma steg började gå mot utgången.

En stund gick hon under tystnad, det enda hon lyssnade till var prassel i buskar och löv. Mörkret skulle vanligtvis skrämma henne men hon kände sig tryggare i Killians sällskap.
"Varför gav du dig av sådär?" frågade hon efter en stund och sneglade upp på honom. Nu förstod hon givetvis att han inte haft någon större lust att stanna kvar med tanke på hur Kyle provocerat honom, men hon önskade ändå att han inte skulle ha sprungit iväg och hällt i sig alkohol. Han hade varit på gränsen till att stänga av sina känslor också. Det skrämde henne otroligt mycket.

Killian tittade efter Tara när de gick, om än lite vingligt, ut genom kyrkan. När de klev ut plockade hans öron upp något som lät som droppar på ett stengolv, och även om han inte hade ett samvete så tog känslorna nästan över igen. Han avskydde när Tara var ledsen. Han tog några sekunder på sig att svara Meila när hon ställde sin fråga.
"För du skulle inte ha levt just nu om jag hade varit kvar. Jag var väldigt nära på att slita huvudet av Kyle, och då var det bättre att gå därifrån" sa han och bet sig i läppen.
"Mina känslor är totalt slitna i två delar. Jag är fantastiskt glad över att Tara är tillbaka, samtidigt är jag förkrossad för vad det kostade. Det plus vad Kyle gjorde fick känslorna att löpa amok, och då kändes det bättre att stänga av dem helt. Dock lyckades jag stoppa det" sa han och nickade mot vinflaskan i Meilas hand.

Hans svar gjorde henne väldigt ledsen. Trots att han inte sa det rakt ut så förstod hon ju att det hela berodde på grund av henne. Killian hade redan under sina levnadsår fått gå igenom smärta som han inte förtjänade, hon upplevde att hon orsakade honom mer genom att vara en del av hans liv. Hon ville aldrig vara orsaken till att han gjorde något dumt för att han inte kunde kontrollera sig själv. Hon skulle aldrig vilja såra honom.
"Ta inte det här på fel sätt men.." började hon och gjorde en kort paus, fuktade nervöst sina läppar, "kanske du borde ge dig av härifrån med Tara. Nu när hon är kvitt sin själ finns det ingenting som hindrar er från att ge er av. Kyle skulle inte leta upp dig, han har ingen anledning till det då han har användning för mig." Hon öppnade ytterdörren och sträckte ut handen för att tända lamporna i huset så det inte skulle vara så mörkt.

"Jag vill inte vara orsaken till att något dåligt händer dig eller Tara. Se bara hur stor röra det blivit tack vare mig på några få dagar." Meila slog uppgivet ut med sin lediga hand innan hon tog ett djupt andetag. "Jag är bara en människa." Hon skulle dö en dag. Och med tanke på hur förkrossad han blivit av Juliettes död så ville hon inte att han skulle fästa sig för mycket vid henne eftersom han då kanske skulle behöva gå igenom samma smärta igen.

Killian gick in, tog Meilas händer och satte sig i soffan. Han var full, ja, men nu höll han blicken stadigt när han tittade henne i ögonen.
"Det händer inte. Vi lämnar ingen i sticket, speciellt inte dig" sa han och log. Han höll fortfarande hennes händer.
"Bara en människa är en underdrift, du har gjort mycket mer under ditt korta livstid än de flesta människor jag har mött. Framförallt har du påverkat två vampyrer positivt, det är väldigt, väldigt ovanligt" sa han med ett leende. Han skulle aldrig få för sig att lämna Meila, framförallt inte nu när hon var i fara. Han visste precis vad som skulle hända om han och Tara stack; Kyle skulle ta och använda Meila för att plåga Killian bara för att han kunde. En annan tanke som slog honom, men bara för en sekund, var att det faktiskt fanns ett sätt för dem att få Meila att inte "bara vara en människa", men det alternativet var antagligen alldeles för långt borta för henne att ens tänka på. Han lade sin högerhand på hennes vänstra kind.
"Enda gången vi ens skulle överväga att lämna dig är när du är i säkerhet".

Dörren öppnades, och smälldes igen. Hårt. Tara sparkade av sig skorna, blängde på Killian innan hon klampade upp för trappan och smällde igen sin sovrumsdörr så det kändes som om hela huset skakade. Killian vred på huvudet och följde sin systers gång innan han vände uppmärksamheten till Meila igen.

Hans ord fick henne ögon att tåras. Hon visste inte om det var för att hon blev rörd eller ledsen. Kanske båda? Hon ville ju givetvis med hela sitt hjärta att han skulle tycka om henne lika mycket som hon tyckte on honom. Killian var det alltså bästa som hänt henne på en lång tid och hon skulle inte vilja förlora honom. Om hon inte ansåg det vara för hans allra bästa. Hennes uppmärksamhet gled över till Tara som stampade in i hallen och fortsatte upp till sitt rum. Dörren smällde igen så väggarna skakade. Meila skulle försöka prata med Tara senare i hopp om att hon lugnat ner sig en aning till dess.

”Kom nu så ska jag bädda ner dig.” Hon ville protestera emot och säga att det var för hans bästa om han gav sig av med Tara och inte såg bakåt, men han verkade inte dela hennes åsikt. Men han var ju också full. Hon tog hans händer i sina och nickade mot trappan. Kanske alkoholen skulle hinna lämna hans system medan han sov.

Killian nickade bara och mumlade någonting ohörbart. Sängen lät som en väldigt bra plats just nu. Han reste sig, och kände hur vinet fortfarande var kvar i hans kropp. Han stapplade upp för trappan och öppnade dörren till sitt sovrum. Sängen såg så mycket skönare ut än vad den brukade, och det var den också. Han slängde sig ner och blundade, mest för att få världen att sluta snurra.
"Tack" sa han och öppnade ögonen för ett par sekunder så han kunde titta på Meila innan han stängde dem igen.

Tara öppnade fönstret i sitt rum och satte sig på fönsterkarmen. Hon lutade huvudet bakåt mot väggen och lyssnade på hur Meila hjälpte Killian till sitt sovrum. Hon skakade på huvudet och tittade ner på marken utanför fönstret istället för att få tankarna på annat. Hon skrapade av färgen på fönsterblecket med ena nageln, i brist på saker att göra. Hennes lätt rödsvullna ögon rörde sig för att se så mycket som möjligt av utsikten från fönstret, och hon tog ett djupt andetag.

Väl inne på rummet drog hon för gardinerna till rummet så det skulle vara skönare för ögonen och lättare att somna. Hon hjälpte sedan av honom med skorna innan hon pussade honom på kinden.
”God natt.” Med ett litet leende i mungipan rufsade hon till hans hår innan hon vände sig om och lämnade hans sovrum. Ville han henne något så visste han ju vilket rum som var ’hennes’.

Med en liten suck fortsatte hon fram till dörren till Taras rum, knackade lätt på innan hon tryckte ner handtaget för att sticka in huvudet.
”Kan jag komma in?” frågade hon men bjöd in sig utan att vänta på svar. Hon ställde sig bakom Tara som satt på fönsterkarmen och placerade en hand på hennes axel. ”Var inte arg på honom.”

Tara vred på huvudet när hon hörde knackningen. Hon skulle precis svara att det var okej för henne att gå in, men Meila hann före. Hon skakade på huvudet.
"Jag är inte arg. Det är bara att han påminde så mycket om far ikväll. Han gör det redan uteseendemässigt, men kväll fanns både ilskan och fyllan där också. Det var bara stryket som saknades" sa hon och vände på huvudet för att titta på Meila. Tara var mycket känsligare än Killian, hon hade varit det både som människa och som vampyr vilket gjorde att saker som dessa påverkade henne mer, och känslorna fördubblades tack vare vampyrismen. Hon tittade ner på Meilas händer.
"Hur är det? Blir dem bättre?" frågade hon och nickade mot händerna.

"Du är besviken på honom." Meila nickade lite för sig själv. Hon själv hade varit mer rädd och orolig över vad han tagit sig till, men hon kände ju honom inte heller på samma sätt som Tara gjorde. Hon skulle aldrig kunna stå honom närmare eller känna honom bättre än vad hans egna syster gjorde. Hon kom för en stund av sig då Tara undrade hur det stod till med hennes händer. Hon kunde inte se någon märkbar förändring men de gjorde åtminstone inte lika ont längre.
"Det är nog ingenting att oroa sig för," log hon och skakade avfärdande på huvudet.

Tara rynkade på pannan och tittade på Meilas händer.
"Det är konstigt, för vampyrblod ska hela alla öppna sår" sa hon och skakade på huvudet. Hennes blick föll på demonmärket på Meilas kropp. Märket som gjorde Tara fri, men som satte Meila i fängelse. Det var någonting Tara aldrig skulle kunna gottgöra. Hon tittade på Meila igen.
"Dina föräldrar skulle inte kunna veta någonting om demonmärken? Varken jag eller Killian har nog med kunskaper om demoner, men ett jägarpar kan kanske ha det?" frågade hon och lutade huvudet mot väggen igen.