rollspelare & tippest prs

Sophia hade skickat iväg sina damer då de kommit för att göra henne redo för middagen, tänkte verkligen inte närvara. Hon hade gått tillbaka till soffan och satt numera och läste någon halvtråkig bok. Hon suckade tyst och stängde boken, hon tvekade lite innan hon tog ett gammalt kuvert från sin mor, skrev ett förfalskat brev och la i det. Hon önskade verkligen att hon inte skulle behöva använda det men hon behövde vara säker. Hon gick ut från sin kammare och granskade vakterna, önskade att det inte skulle krävas mycket övertalning. Helt fel hade hon inte haft, men svaret hade inte heller varit något hon gillat. Mot sin förmodan så gick hon till matsalen, inte för att äta utan för att vakterna sagt att kungen visste vart den italienska diplomaten befann sig. Hon gick in och harklade sig.
"Vart befinner sig italienaren?" frågade hon, noterade direkt att antalet italienare hade blivit mindre sedan gårdagen. Hon granskade kungen och spände lätt sina käkar.

Kungen, Louis, tittade på Sophia med höjda ögonbryn då hon hade gått upp till honom.
"Jag trodde inte du skulle dyka upp", svarade han och log varmt (eller så varmt en kall människa kunde) mot henne. "Slå dig ner och hugg in!" Han ignorerade hennes fråga och vände sig mot en av de få italienarna som han inte hade spärrat in i fängelsehålorna. Han var tvungen att i alla fall försöka hålla sig på god fot med de som var kvar.

"Jag är inte här för att socialisera, jag behöver prata med honom. Det gäller mitt land." sade hon kort, kände inte för att besvara leendet. Hon undvek att kolla på Henri, vilket resulterade i att hon höll blicken på kungen. Hon tänkte inte ge sig, visst älskade hon inte Giovanni på samma sätt men hon ville honom inget illa. Hon tänkte se till att han tog sig ut från Frankrike i behåll.

Henri fick syn på Sophia i ögonvrån - konverserande med hans far. Han förstod snabbt vad det hela handlade om. Han lät bli att avbryta.

"Jag kan inte se varför du skulle behöva tala med honom utifrån din nations perspektiv", svarade Louis i samma takt som hans leende försvann. Han hade svårt att förstå hur en ung kvinna kunde tro att hennes beteende var okej; hon var alldeles för upprorisk.
"Var den italienska diplomaten befinner sig är endast min ensak", fortsatte han och tittade henne skarpt i ögonen. "Så jag råder dig att sluta tänka på det."

Sophia spände sina käkar och kände nästan hur hennes ögon mörknade till, men gav kungen ett kallt leende.
"Nåväl, då ska jag se till att rapportera det till min mor." sade hon bara innan hon vände på klacken och gick ut, tänkte se till att någon av hennes damer tog reda på vart diplomaten befann sig. Hon ångrade att hon inte använt brevet men hon vågade inte, ifall hon hade blivit påkommen med att det var falskt skulle det sluta illa för henne.

Sophias hot oroade inte Louis. Han hade all rätt att göra så som han gjort - de befann sig i hans land. Han sneglade på henne då hon gick iväg innan han fortsatte att konversera med de runt omkring honom.

Henri såg hur Sophia lämnade matsalen. Han ursäktade sig innan han reste på sig och gick iväg efter henne. Hans steg var hastiga och han var snart ikapp henne. Han tog tag om hennes arm för att stoppa henne.
"Sophia?" hans röst var frågande och ängslig; visste inte vilken sida av henne som skulle yttra sig.

Sophia svalde hårt när hon kände hur någon tog tag i henne, det förvånade henne inte alls att det var Henri. Hon ryckte åt sig sin arm och vände sig mot honom.
"Är du nöjd? Din far har eller kommer troligen mörda den enda mannen som endast har mitt bästa i fokus. Allt för att du är avundsjuk, när jag gång på gång sagt att du inte behöver oroa dig." sade hon hest och tittade bort. Hon förstod verkligen varför han agerade som han gjorde men hon tänkte inte bara rycka på axlarna och låta en god man mista sitt liv.

Hans arm föll till hans sida och hans blick flackade från Sophias högra öga till hennes vänstra.
"Vad skulle jag göra?" hans röst höjdes ett snäpp och hans blick blev mer intensiv. "Du berättade att han försökte förstöra vårt äktenskap!" Hans händer drogs till hans ansikte och han täckte ansiktet för en kort sekund innan han rastlöst la sina händer på sina axlar.
"Jag skulle vara dum i huvudet som inte tog det som ett hot!"

"Du kunde ha litat på mig och att jag skulle ta hand om det, som jag bad dig att göra. Men du lämnade mig för att fängsla någon som aldrig kommer utgöra ett hot mot dig, det enda egentliga hot är din osäkerhet." sade hon tyst och tittade bort från honom. "Det här är på ditt samvete, Henri." sade hon sedan innan hon lätt pussade hans kind. "Godnatt." sade hon innan hon började gå mot sin kammare igen. Hon ville så gärna att han skulle sova hos henne igen men var för sur för att erbjuda det, om han valde att komma senare skulle hon inte neka honom inträdet men hon tänkte inte heller uppmuntra det.

Han gnuggade bort pussen från sin kind. Hur kunde hon ens få för sig att pussa hans kind efter att ha förolämpat honom? Hur kunde hon ens kalla honom osäker? Han skyddade deras äktenskap, precis som vilken frisk människa som helt skulle gjort. Kanske var deras äktenskap mer viktigt för han själv än vad det var för Sophia. Han hälsade inte ens godnatt innan han började gå mot sin egen kammare, som låg på samma håll som hennes. Han gick om henne med högljudda steg för att visa hans missnöje med deras konversation.