[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae låter blicken vila på den andra i tystnad, för inte så länge sedan alls hade han inte haft något förtroende alls för Uta. Kanske det var dumt att släppa sin sköld på bara några dagar, men av någon anledning har Jae omedvetet gjort det. Han kramar om Utas hand, låter den här gången sin tumme stryka handryggen försiktigt. Som försäkring, att han inte är ensam om det smärtsamma faktumet.
"En av många nackdelar med att arbeta i dessa arbetsområden," berättar han, förtroende är inte något Jae själv tänkt mycket på. Självfallet har hans närmaste män förtroende för honom, och de som arbetar längre ner i nätverket har förtroende för att Jae vet vad han gör. Självfallet har han vissa närstående, som museet, som visar ett viss förtroende. Men det är ganska begränsat.

Egentligen har inte Jae någon lust att röra på sig heller, när de kommer ut i den lugna snödrivan så kan vad som helst hända. För bara någon stund har han kunnat slappna av, kunnat sluta tänka på arbetet som konstant stör hans hjärna. Arbetsberoende har han alltid varit. Jae sätter på sig sin varma jacka över den lila sidenskjortan innan han lägger sin hand i Utas. Visst behöver han inte dennes hjälp, men det är en snäll gest, och Jae vill gärna vara nära den andre så länge han kan. Om det varit någon annan ledare, hade han säkerligen sagt nej.
"Tack.." säger Jae i tystnad låter blicken vila i den andres ögon, som han blivit så bekväm med.

Uta skrattar lätt, det var sannerligen en av många nackdelar med deras livstil. Det hörde inte till vanligheterna att Uta reflekterade över nackdelarna, utan han försöker fokusera på fördelarna, men i närheten av Jae var det svårt. Inte för att den andra mannen gjorde hans liv dystert, men det blev enklare att bli påmind om hur ett "normalt" liv hade tätt sig. Hur Uta, möjligen då inte hade haft några svårigheter att umgås med mannen, att ingen annan ville döda den andra ledaren, hur han inte hade haft några problem att lita på honom, eller hur deras fäder hade hatat varandra. För en sekund önskade Uta nästan att hans liv vore alldagligt och tråkigt, för att underlätta vad det nu än var han och Jae hade. Men han slog snabbt undan den tanken, medvetande om att han hade avskytt ett vanligt liv. Förvisso försvårade hans liv situationer som denna, men han hade dött av tristess i ett vanligt liv.

Uta möter den andres blick när han tackar, fastnar och dras in i den som så många gånger innan. Han har svårt att förstå att den andra mannen har den förmågan, och att han är villig att se Uta i ögonen en längre tid. Normalt vände folk bort blicken, ifrån hans kall mörka ögon. Men kanske var det för att Uta inte hade samma kallhet när han såg på den andre. Uta hade förvånat sig själv, när han sett på den yngre med någon sorts värme, istället för kylan. Allt det som hans kunder önskade att han gjorde gentemot dem, gjorde Uta emot Jae, utan att den andra betalade honom. Uta kunde inte förstå hur det blivit så, men han misstyckte inte. Tillslut valde Uta att vända bort blicken ifrån den yngre, när han för en sekund fick en impuls att dra den andra närmare och låta deras läppar mötas. Uta mindes att han fått den tanken vid besöket på museet också. Men Uta var långt ifrån en man som agerade impulsivt, och särskilt rörande något sådant. Istället valde han att börja leda Jae emot utgången, ihop om att kylan utanför skulle göra hans tankar något klarare.

I stundens tystnad står huvudet helt tomt, inga tankar som vanligtvis brukar dränka Jae. Utas skratt ekar i hans huvud, faktumet är så dystert att det blir skrattretande. Men det stör honom inte. Kanske andra skulle ha tyckt att allt är skumt, att bara stå i tystnad kollande på varandra, med sammanflätande fingrar. Endast brasans prasslande fyller rummet. Jae kan dock inte dra sig därifrån, något han kommer klandra sig själv för senare.

Jae undrar vad det är den äldre tänker på, eller om han tänker på något över huvud taget. I bara någon sekund uppfattar Jae det som att Uta vill någonting, kanske det bara är hans ögon som spelar spratt. Och innan Jae hinner öppna munnen och fråga, vilket antagligen varit dumt att göra, så börjar Uta gå mot utgången. Blicken vilar på händerna medan han följer efter den andra ledaren, ett svagt leende på läpparna. Inte för att han är glad över att kvällen snart tar slut, och deras möte likaså, utanför att stunden är en av få som han kan njuta av. Ännu ett faktum som han själv skulle ha avskytt för sex dagar sedan, men nu orkar han nästintill inte bry sig.
"Tack för att du tog med mig hit.." säger Jae tillslut när de kommer utanför dörren, ut i kylan som försiktigt slår mot hans rosiga kinder.

Uta känner hur kylan slår emot honom, en kyla som egentligen inte är direkt kall. Men kanske gjorde värmen ifrån brasan att luften utanför kändes kallare än vad den var, eller kanske var det för att han såg klarare nu. Åter igen hade han förlorat sig i den andre mannens sällskap, och att lämna det trygga rummet fick honom att inse vart han befann sig och hur han agerade. Uta misstyckte inte, särskilt inte att ha den andra nära, befinna sig i hans sällskap. Men han insåg hur deras situation egentligen såg ut, och vad som kunde ske ifall någon såg dem. Uta suckade nästan över att en av de få personer han kände att han kunde vara öppen med, var någon han aldrig borde vara nära och någon som alla runt honom försökte få dödad. Han slöt ögonen för en sekund innan han vände sig emot dörren för att låsa den. Uta tog sedan med sig nyckeln, han skulle lämna tillbaka den dagen därpå, som han alltid gjorde när han låste dörren.

Steve had sagt att han kunde ge honom en kopia av nyckeln, men Uta hade vägrat, sagt att om någon skulle finna den och finna det här stället, skulle Steve och hans familj vara i fara. Uta ogillade att ens bära med sig den, om än för en dag. Men han sköt tankarna åt sidan och vände sig emot Jae.
"Tack för att du följde med mig hit" Uta tog hans händer i sina med ett svagt leende. "Och för sällskapet"

Jae låter blicken försiktigt granska det lugna, välkomnande ansiktet framför sig. Hur den äldre sluter ögonen i några sekunder innan han låser dörren efter dem. Snöflingorna dalar ned från skyn och landar över dennes mörka hår. Jae finner sig själv titta på Uta en lite längre stund, och drar snabbt bort blicken från honom när han vänder sig tillbaka. De vita sockerliknande flingorna landar över ögonfransarna, låter sig själv försiktigt gnugga sig vid ögonen. Kinderna blir allt mer rosa, både av kyla och genans. Förhoppningsvis kan inte den äldre ledaren tyda det.

Med ett djupt andetag ser han upp mot Uta igen, möter de snälla ögonen som han inte brytt sig om ett dugg för mindre än en vecka sen. När han kommer tillbaka till sitt boende kanske Jae kan tänka mer klart, bli påmind om hur dum i huvudet han bettet sig på senaste tiden.
"Självklart," ler han tyst, känner hur ytterligare lite värme strömma in av de sammankopplande händerna. "Hoppas vi stöter på varandra igen." även om Uta själv gett honom sitt nummer.

Uta ler lätt åt tanken, att de skulle stöta på varandra igen, och han hoppas det är mer än tomma artighetsfraser. Att deras möten kunde bli något vanligt förekommande, och inte blekna bort till minnen. Det var allt för sällan Uta önskade något sådant, men synandes den andra mannen framför sig, han kunde inte önska något hellre. Uta kunde fortfarande inte ge svar på varför den andra fick honom att tänka sådana tankar, hur han lyckades med något ingen annan lyckades med.
"Vi får kanske hoppas att universum fortsätter att vara oss behjälplig, om inte, kanske vi får hjälpa henne på traven" Uta ler emot den yngre innan han drar in honom i en snabb omfamning, hoppandes det inte skulle vara den sista. Uta njöt av den korta beröringen, mer än vad han egentligen borde. Uta var medveten om att ifall han skulle ha den andra i sin famn än längre stund skulle hans tankar ta fart, och Uta ville inte ge dem möjligheten. Lika plötsligt som han omfamnat den andra, like plötsligt släppte han taget, och tog ett steg bakåt.
"På återseende" avslutade Uta, inte villig att använda ordet farväl, innan han stegade till bilen och hoppade in. Uta hoppades innerligt att Jae skulle kunna ta sig hem själv, och han önskade att han hade kunnat ge den andra skjuts, men det skulle innebära en stor risk för dem båda.

Färden till hans resident tog inte mer än en halvtimme och Uta såg på huset, normalt uppskattade han att vistas där, men seendes på det nu, gav det honom en känsla av tomhet. Han klev ur bilen, och det tog inte lång stund innan någon tagit hand om den, och han befann sig inomhus. Uta vandrade förbi hans män, ovillig att svara på frågor, även ifrån Jorah. Han stängde och låste dörren till sitt rum, innan han tappade upp ett bad, i förhoppning om att det skulle kunna klara upp hans tankar och fördriva känslan av ensamhet.

För en liten sekund tänker Jae hur det skulle vara om omständigheterna varit annorlunda. Han finner sig själv önska att han kan stanna i den andres famn i längre tid, men Uta drar sig raskt ifrån. Med en lätt blick säger han adjö åt den äldre, tankarna långt borta från hjärnans konstanta rörelse. Blicken följer den andre till bilen, innan benen börjar röra på sig i motsatt riktning. Det är lite underligt tycker Jae, hur han alltid brukar vara aningen för paranoid, och nu så har det släppt helt och hållet i Utas sällskap. Hjärnan vill banka vett i honom, få hjärtat att inse fakta även om möjligheten finns att det blir brustet. Medan hjärtat sjunger högt för sig själv med handflatorna för öronen. Lyssnar inte på de visa orden som det annars brukar göra.

Jae öppnar till en lite mer lokalbar, ingen han brukar gå till. I hopp om att morgonen därpå kanske han kan tänka aningen klarare. Beställer en drink vid disken medan han knappar på mobilen, försäkrar Brian att han är okej, att han gärna vill ha skjuts om en halvtimma eller mer. Kroppen är utmattad, och även om en promenad alltid brukar få honom på andra tankar, så bestämmer han sig för att skippa det. Vilket egentligen kan ha varit en fruktansvärd idé.

De bleka fingrarna rörde sig långsamt i det nu kalla vattnet. Uta var medveten om att han borde ha klivit upp för dryga en halvtimme, men trots kylan, gjorde han ingen ansats att röra på sig. Han var osäker på om han försökte fördriva Jae ifrån sina tankar, eller om han försökte förstå sitt agerande runt mannen, med hjälp av det kalla vattnet. Kanske hoppades han att ett av alternativen skulle fungera, men så var inte fallet. Det enda det resulterade i att hans läppar börjat anta en nyans av lila.

Uta tittade på glaset han hade i handen innan han kastade det över rummet. Skärvorna dalade snart ner längs väggen de träffat, med dess innehåll. Något innehavaren inte la någon vikt av i denna stund. Uta ville skrika, men förblev tyst. Det kändes som att Jae hade dragit undan hans fotfäste, att han föll okontrollerat och inget hindrade honom. Uta hade inget att greppa tag i, få ordning på sitt liv och sina tankar. Uta var förvånad över att han hade velat dra den andra till sig, få känna Jae's läppar emot sina, något som han aldrig önskade. Han sökte sällan den sortens kontakt, kanske var det för att jobbet gav honom den. Men Jae var annorlunda, allt med honom var annorlunda. Uta suckade och sjunk längre ner i badet, innan han försvann under helt.

Jae slänger ner vätskan i glaset med ett svep, låter sin blick borra ner sig på de nätta fingrarna runt den svala ytan. Att dricka på en sån händelsefylld är en dålig ide, han själv vet det. Men han orkar inte bry sig om det, bryr sig inte om någonting.
"Varför sitter en sötnos som du här helt ensam?" rösten är mörk, dominant. Det får honom att rysa, även om tjugofemåringen blivit mer än van, det hela känns så.. annorlunda nu. Tillhör den skepnad som sätter sig ned bredvid honom vid barbordet. "Kan jag kanske bjuda på en drink?" Jae har lusten att rusa därifrån, sjunka tillbaka i stunden när han var i restaurangen ensam med Uta. Bekväm och tankefri. Hjärnan ger honom en hård käftsmäll. Jae måste börja inse igen att han inte kan förlita sig på den äldre, att han inte förtjänar den uppmärksamhet och ömtålighet Uta har gett honom. Han måste komma på andra tankar. Blicken lyfter sig från det tomma glaset mot skepnaden bredvid.
"Varför inte," säger han med ett lätt leende på läpparna, ser det där obekväma leendet sprida sig över dennes ansikte. Jae ignorerar det, tackar för drinken. Även om han är smått lullig så är han tillräckligt medveten för att se blandningen av drink och drog. Ändå för han den mot munnen, känner lukten klart och tydligt. Efter att ha jobbat med droger i år är det inte särskilt svårt. Men han bryr sig inte, utan låter sig själv svälja den bittra drycken. Som han måste, djupt inne, erkänna varit en riktigt dum ide.

Det tog inte lång tid innan allt bara gick neråt, men Jae har ärligt talat ingenting emot det. Det får honom på andra tankar, får honom med en gång att inse hur idiotiskt han varit. Små , tysta viskningar och hud mot hud. Det är det enda som behövs för att få honom att börja med självhatet på nytt. Jae faller ner mot marken, känner sig utmattad, svett glider försiktigt ner från hans panna medan han pustar ut. Mannen säger något, vad uppfattar han inte. Drogad och utmattad känner han hur en svidande, stark smärta sprider sig över hela kroppen. Känner hur det vassa föremålet trycks in i magen, knippar tyst efter andan. Jae tar ett hårt tag i armen innan denne lämnar platsen, trycker in sina fingrar i hans bröstkorg, vrider till. Enkla fingerrörelser får honom att falla ner förlamat på marken.

Ett bittert skratt glider från hans läppar, känner hur galenheten slukar honom för varje droppe blod som dalar ner. Jae sträcker sig lite efter sin mobil som fallit ner i akten, ser hur klockan tickar, ser att Brian snart kommer vara framme. Handen lägger han mot såret, trycker mot det för att försöka hålla blödningen lite mer under kontroll. Tummen darrar när han slår in numret han memorerat, låter blicken vila på den lysande månen, känner hur önskan att slutna sina ögon ökar. Men han tvingar sig att hålla dem öppna. Inte förrän telefonen börjar ringa den han vill nå, låter han sig själv fly tillbaka i tystnad.

Håret hänger över ögonen, vått, kallt och droppandes. Uta har återfått något av värmen, men inte till den grad han normalt hade. Dock är han nästintill omedveten om det, stirrandes på sin egen spegelbild. Det var som om han försökte se en del av sitt gamla jag, se en skymt av någon som kunde ge en förklaring. Uta suckade och vandrade ut till kontoret, endast iförd handduk, samtidigt som han hällde upp ett nytt glas vin. Alkoholen gjorde ingen inverkan, gav ingen behaglig känsla, ingen lugnande känsla, ingen lycka, inget. Uta använde sällan, nästintill aldrig alkohol för att påverka hans sinnen, han föredrog sex, det gav honom så mycket mer. Men i denna stund, just efter mötet med den andra mannen kändes det fel att göra. Uta hade aldrig känt på det viset, och han visste inte vad det var som fick honom att känna det. Vandrandes över rummet, sökandes efter något som kunde få ensamheten att försvinna, hör han en knackning.

"Uta?" Jorah's röst avbryter knackningarna och Uta suckar innan han öppnar, halvt om halvt. "Är du okej?"
"Bättre än någonsin" Rösten dryper av sarkasm och Jorah ger honom en undrande blick tillbaka.
"Något jag kan göra?"
"Nej" Uta vet att han är oförtjänt irriterad på den andra mannen och han suckar, innan han mjuknar en aning. "Jag vet att jag kan tala med dig om det är något, och behöver jag det, så kommer jag till dig. Men detta är inget du kan vara behjälplig med"
Jorah nickar långsamt och Uta stänger precis dörren innan han hör sin telefon ringa. En aning förvånad över att det var hans privata mobil plockar han upp den. Det är ett för honom obekant nummer.
"Uta" svarar han, undrandes vem det är som ringer honom. De få personer som har numret, var för honom bekanta personer, och deras nummer var sparade. Han möts av tystnad på andra sidan och vet inte hur han skall tolka detta. Var det någon som ville spela honom ett barnsligt spratt, var den en fel ringning eller något annat? "Hallå..."
Uta tittar på numret, men kan inte tyda något och för en sekund tänker han lägga på, innan han drog sig till minnes att han gett Jae hans privata nummer.
"Jae?" frågar han.