[PRS] Back to shcool

Jag går fram och knackar på skolsysters dörr, hon öppnar efter några sekunder och ger mig en granskande blick.
"Jag är upptagen." säger hon sen och nickar mot britsen inne i rummet där Dave ligger.
Han är inte medvetlös längre men han blick är alldeles immig

Jag kikar in i rummet och ser att Dave sitter på britsen. Jag vill inte att han ska se mig. Inte för att jag tror att han har något emot mig, jag har ju aldrig gjort något mot honom, och jag tvivlar på om hans synfält går längre än 2 meter så frånvarande han ser ut, men ändå. Jace som står precis bredvid mig lutar huvudet en aning och tittar på mig med sitt sårade ansikte.
"Är det Dave?" viskar han lågt för att Dave inte ska höra. Jag nickar och tittar sedan på väggen framför oss.
"Jag tänkte väl att det här var en dålig idé." muttrar han och gör samma sak. Han får en rynka mellan ögonbrynen när han gnider sig på huvudet där han blivit slagen. Det märks att han har ont, men han vill fortfarande inte säga något.
"Men det här är rätt allvarligt." säger Rachel lågt och nickar mot Jace. Sköterskan skakar på huvudet.
"Jag förstår det kära du, men det är det här också." svarar hon. Hon tittar bak mot Dave igen och sedan tillbaks på Rachel. "Det här kan ta ett tag. Men om ni är villiga att vänta så..."
"Det behövs inte." avbryter Jace. Han slutar att luta sig mot väggen men håller kvar handen på soffryggen. "Det är inte så illa som det ser ut, tro mig."

"Åh nej så lätt slipper du inte undan!" säger jag och ger Jace en sträng blick "Men vänta orkar jag inte, jag tror att vi sticker till en annan sköterska jag känner!"
Syster nickar och stänger sen dörren.
Jagvänder mig om och nickar åt Jace och Ren att följa efter mig. Sen så börjar jag gå hemåt (för jag antar att jag får kalla det hemåt eftersom jag ska bo där nu)

Jace suckar tungt när vi börjar följa efter Rachel och lägger händerna i fickorna på sin jacka som han hämtat tidigare idag. Jag vet inte om man ska kalla det för jacka egentligen, mer som en stor luvtröja, en klassisk sportjacka. Alla i ishockeylaget har en likadan, med deras lagnummer insytt på bröstet längst upp till vänster. Jace är nummer 7, vilket betyder att han har en prydligt broderad, vit sjua där.
"Annan sköterska, vadå annan sköterska?" frågar han och rynkar pannan.

"Hon jag bor hos!" svarar jag och ler "Hon är f.d sjuksköterska och nu driver hon ett cafe"
"Vänta så du bor inte i.........du vet?" frågar Ren vilket får Jace att se förvirrad ut igen
"Haha nope, jag fick erbjudandet att flytta hit imorse. Det var därför jag kom försent"
Ren ger mig ett leende och jag besvarar det.

Jag känner mig lättad och glad för Rachels skull. Det verkade varken trevligt eller långvarigt att bo i en damm, så det var skönt för henne att komma därifrån till ett riktigt ställe. Bo i en damm... Det låter ju helt absurt egentligen när man säger det så, men eftersom det är Rachel vi pratar om så är det inte så konstigt.
Efter vi har fixar med det sista och samlat ihop våra saker kan vi till slut lämna skolbyggnaden. Vi är tysta hela vägen ut. Jag känner inte att jag har nån lust att prata, jag har så mycket i huvudet just nu. Så mycket har hänt, jag har så många frågor. Ena dagen kommer skolans populäraste kille och bjuder med mig på en fest, och senare får jag reda på att jag kan göra saker som jag bara trodde fanns i sagor. Min nya ända vän på många år är också magisk, vad nu oddsen är för det. Samma kille som frågade med mig verkar inte kunna släppa det och jag börjar känna mig, annorlunda, runt honom. Vi hamnar i en högst oväntad situation där jag känner saker jag inte trodde att jag skulle känna runt honom. Sen kom det där himla slagsmålet mitt i allt ihop, och här går vi nu. Jag drar i den kalla höst-luften i en djup suck och tittar upp mot himlen. Jag vet inte riktigt vem jag är längre, vilket skrämmer mig.

Jag njuter av tystnaden och den kyliga luften. Jag älskar verkligen att gå runt i tystnad, det hjälper mig att tänka (dock så gillar jag att gå med musik ännu mer). Jag undrar vad Madame kommer tänka om att jag hamnat i slagsmål..... Hoppas hon inte blir alltför upprörd, fast hon var ju den personen så fick mig att börja i thaiboxning så någonting säger mig att hon bara kommer att skratta åt denna lilla bagatellen.
Jag sneglar bakåt mot Jace och Ren. Jace ser ganska omtöcknad ut och lutar sig mot Ren med armen om hans axel, medans Ren har ett fast grepp hon hans midja. De skulle vara ett väldigt nice par tänker jag och ler.

Jag skjuter undan de tankarna för tillfället, de får mig bara att må dåligt och jag kan inte fokusera på det just nu.
Nu har vi kommit till ett område som jag känner igen, min buss åker förbi här. Det är ganska fint, små fina radhus i olika färger med små, omhändetagna trädgårdar fyllda med frodigt gräs och låga ängsblommor. Här kan jag tänka mig att det bor mycket barnfamiljer och äldre människor.
"Så..." säger Jace till slut och bryter tystnaden. Han lyfter blicken från asfalten och tittar upp på Rachel som går några meter framför oss. "Det här kanske är none if my business, men du bor alltså inte med dina föräldrar?"

"Nope min mamma dog när jag föddes och min pappa hade ingen lust att ta hand om mig. Så jag växte upp i en abdoptiv familj, men de hatade mig...... Så jag stack för en vecka sen.........." säger jag så lungt jag kan, men mina händer darar av vrede
"Åh, okej........." Jace verkar lite mållös
Jag svarar inte ens utan viker bara av på gatan mot cafét. Denna gata är ännu mer blomsterprydd och jag kan inte låta bli att tänka på Brooke när jag ser den. Gud vad jag saknar henne!

Jag visste bara delen med hennes fosterfamilj, men hur hon hamnade där har jag ju inte vetat förrän nu. Det är väl inte så konstigt egentligen, jag har ju inte känt henne alls länge. Det måste kännas ganska orättvist. Den ända riktiga föräldern man faktiskt har, lämnar en bara sådär med en, vad jag tolkat av det hon sa, rätt urusel anledning. Och det var ju pga det som hon blev skickad till den där konstiga adoptivfamiljen. Jag vet inte riktigt hur jag ska ge respons. Ska jag visa mitt medlidande eller bara fortsätta vara tyst? Jag är osäker på om det här var vanliga social skills eller ej, men vad det än var så var jag inget vidare på det.
Det får mig att tänka på min mamma. Hur tacksam jag faktiskt är för henne. Om det inte hade varit för henne så kanske jag fortfarande varit kvar där, i det där hemska huset med pappa och Jones. Jag har haft mycket problem sen dess, men om inte hon varit där så hade problemen säkert varit både ännu större och ännu fler. Trots att hon är jobbig ibland, så var det skönt att ha någon som hon i mitt liv. Jag hoppas att Rachel någon gång får in en typ av mor i sitt liv.
"Hur långt är det kvar?" frågar Jace ganska ansträngt. Hans andetag hade blivit mer skakiga de senaste minuterna, och han blundade med jämna mellanrum.