Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Yoongis pappa hinner inte riktigt säga något mer innan hans son kommer in i rummet och den äldre mannen stänger snabbt ihop fotoalbumet. Vill han inte att Yoongi ska veta vad de pratade om? Är det så känsligt för den mörkhåriga att han inte ens kan veta av den andra killen? Artonåringen tar bort böckerna ur hans fars händer, ställer sig vid bokhyllan och då bestämmer sig Jimins mamma för att fråga om det var en vän och Jimin hinner inte ens förbereda sig innan den äldre säger att den andra killen var mer än en vän. Han visste det. Han visste det men ändå blir han sårad av det. Den blonda killen sväljer hårt medan hans ögon vattnas. Ja, han känner faktiskt för att gråta och hans är nästan på väg att gå till deras rum innan hans mamma säger hans namn. Sextonåringen märker knappt det, men han håller andan. Rädd för att hans mor ska ha märkt något, att han blev konstig, men tack och lov gjorde hon inte det. Om hon gjorde det sa hon iallafall inget om det, just nu spelar det ingen roll.
"Gå och fråga om du kan hjälpa till med något", säger hon till den yngre, som inte säger emot utan direkt reser sig upp och ställer sig med ryggen mot sin mamma. Jimin blinkar snabbt bort tårarna i ögonen under tiden han går mot köket, och ställer sig i dörröppningen till det lilla köket.
"Ehm ... Behöver ni hjälp med något?" säger han och undviker att se på Yoongi, har bara sin blick på den äldres far som står vid en köksbänk.

Det är inte förrän den blonda kommer in i köket som Yoongi inser att Jimin, faktiskt, suttit i den mjuka soffan i samma rum som honom. Hört honom prata om hans gamla vän. Hört honom säga att han är var mer än en vän. Den äldre vänder sig mot honom och vet inte om det faktiskt är en glimt tårar i den blondas ögon, eller om det bara är han själv som inbillar sig. Fan.
"Javisst! Kan du bära ut bröden?" frågar hans far, som avbryter Yoongis stirrande på Jimin, vilket är bra det. Om han inte gjort det skulle han antagligen ha gått fram och kysst honom precis där, precis nu. Den mörkhåriga ruskar på huvudet åt sig själv och tar med sig hamburgarna ut, ger korgen med bröd till Jimin när han går förbi. Jepp, han beter sig som en jävla tolvåring men kan du döma honom? Kanske. "Yoongi börjar du grilla?" hör han sin pappa ropa när han kommer ut på träplankorna på framsidan, innan han sätter på sig sina tofflor på nytt och går mot klippan. Han vet mycket väl att det egentligen inte är en fråga, Yoongi brukar alltid vara den som grillar maten när det är dags för det. Han fick lära sig det från, ja, you guessed it, sin bästa vän.

När han väl kommer fram till den glödande elden, så börjar han spika upp hamburgarna på skaften (som de vanligtvis använder för att grilla korv) han tagit med sig från köket. Yoongi vet mycket väl att han kommer behöva prata med Jimin om allting förr eller senare, han kommer inte kunna hålla sina känslor inne mycket längre till. Men han är rädd för att Jimin inte vill prata med honom nu, efter han pratat om sin gamla vän.
Han är verkligen en jävla idiot.
Och nu ska de sitta här och grilla tillsammans, veckan kommer nog bli längre än vad han trott.

Även om Jimin inte kollar på honom, känner han av hur den äldre killen ser på honom medan han pratar med den mörkhårigas pappa. Den blonda killen nickar som svar, och får inte långt senare en korg med hamburgerbröd i handen. Av Yoongi. Och på samma sätt som Jimin gör ser inte den äldre på honom, inte nu iallafall. Han bara gick förbi, nästan som att Jimin var osynlig. Med en tyst suck följer han efter den äldre killen, sätter på sig sina skor och är tillräckligt långt bort så att Yoongi inte märker av honom men ändå så att han kan följa efter honom för att veta vart han ska. Inte för att det är långt eller något men sextonåringen har aldrig varit här, det skulle inte förvåna honom om han tappade bort sig. Den blonda killen står en bit i från den mörkhåriga, håller brödet mot sin mage och ser på honom. Han vet inte varför han är så känslig, hans ögon börjar vattnas igen men den här gången drar han aggressivt bort tårarna med handen. Han vill inte att artonåringen ska se att han gråter, speciellt inte när det är på grund av honom. Det är ju inte så allvarligt ens, Yoongi verkar ju inte ha någon kontakt med killen nu och ändå reagerar Jimin såhär. Det finns ingen anledning att vara ledsen över det, han och Yoongi hade ingenting mellan dem (kanske lite ...) och de kommer inte ha det, och det irriterar honom att han blir så ledsen utan anledning. Den blonda killen tar ett djupt andetag och sluter ögonen, tvingar sig själv att tänka på allt annat än vad den äldre killen tidigare sa även om det fortfarande känns.

Yoongi låter ännu en gång tystnaden sluka upp dem.. men det är precis som den tystnaden som varit kring dem den senaste veckan. Den härliga lugnande tryggheten är borta, det känns inte likadant längre. Det känns konstigt och stelt. Iallafall för Yoongi, och han ogillar det. Om de inte fixar det här så kommer hans liv att ännu en gång bara handla om hans medicin, hans droger. Och han vill inte att känslan att han för en gångs skull håller på att bli frisk, är långt bortom honom, bara för att Jimin inte längre pratar med honom. Det är en obehaglig tanke, att ha en person i ditt liv som kan göra det mot dig. Göra så att allting handlar om dem. Men Yoongi vet att han inte kommer finna någon mer som Jimin, inte på länge. Han kommer behöva stå ut med sina mediciner i flera år till, även om han kämpar för att få slut på det. Även om han inte vill vara så förskräckligt besatt ut av dem, så vet han inte om han kommer klara det. Hans depression kanske kommer tillbaka, om den nu någonsin lämnade honom.
"Jimin," börjar Yoongi med en djup suck med ryggen fortfarande mot honom, han vill iallafall slippa att behöva känna sig besvärad när han är runt killen. "Är du arg på mig?" det är det enda han får ut, och han hatar sig själv för det. Han borde bara berätta allting för honom, vad han känner, vad han vill, vad som hänt hans bästa kompis. Men han är inte redo, inte än.

Jimin tänker på allt som inte handlar om den äldre killen, läxorna han har fått under veckan, vad Taehyung sa att han skulle göra i helgen, vad hans bror kommer att göra under påsklovet som han inte spenderar med Jimin och deras mamma. Den blonda är faktiskt osäker om hans mamma fortfarande har vårdnad för honom, de träffas nästan aldrig och när de väl gör det så är det bara för några daga-
"Jimin." Det är andra gången som den äldre killen har sagt hans namn den här dagen, och nu låter det nästan värre än tidigare. Sextonåringen biter i sin läpp medan den äldre fortsätter att prata och behöver sedan ta ett djupt andetag för att svara, även om han inte ens säger så mycket.
"Nej ... Hurså?" Han ser upp och ser på den äldre killen som sitter med ryggen mot honom, vilket får honom att se ner på marken. Ser inte Yoongi på honom kommer inte han att se på Yoongi. Och egentligen vet han ju varför den äldre frågar ... han har ju nästan ignorerat honom under veckan, speciellt idag, men vad ska han göra? Han kan ju inte fortsätta att agera på samma sätt när han vet att de ska bli bröder, det borde ju till och med Yoongi förstå.
"Förlåt." Han biter hårt i sin läpp, det var inte meningen att han skulle säga det egentligen och nu måste han berätta varför han sa det och ugh. Varför är han tvungen att säga allt som han tänker på, har han ingen hjärna eller? Han vill inte förklara. Han vill inte säga hur mycket han har förälskat sig i den äldre eleven men nu kanske det inte finns en utväg om inte Jimin kommer på något snabbt.

Förlåt, hör Yoongi den yngre säga. Ordet är svagt, men han kan fortfarande höra Jimins klara röst. Varför säger han förlåt? För att han praktiskt taget ignorerat den äldre hela veckan? För att de två kommer bli en del av samma familj? Yoongi förstår inte riktigt varför han säger förlåt, vissa säger bara förlåt för att de tror att det är det de ska säga. Som att något de inte ens har något att göra med är deras fel, vilket det inte är. Jimin har haft all rätt att ignorera honom, även om det var ett dumt val så är det ändå inte det värsta. Jimin har antagligen förstått Yoongis känslor, och därför tror att det är bättre att putta bort honom. Och om Yoongi brytt sig tillräckligt mycket skulle han väl också ha gjort det.
"Det är lugnt.." säger han och lägger ner de färdiga hamburgarna på en tallrik. "Jag förstår varför du inte vill snacka med mig, men jag vill inte ha det stelt mellan oss." muttrar han innan han går fram till den yngre och tar korgen med bröd ifrån honom utan att låta sin blick fly från den blondas vackra ögon. Men han tvingar sig själv att vända om igen, för att lägga dit en hamburgare vid varje brödpar.

Jimin ser på den äldre killen, väntar och ser om han gör något som borde noteras. Men fortsätter bara att grilla tills hamburgarna är klara, och när han reser upp möts de två killarnas ögon vilket får hela Jimins kropp att bli varm. Han har saknat den äldres ögon, han har inte riktigt kunnat eller velat se in i dem och han förstår varför men han har fortfarande saknat dem så sjukt mycket.
"Jag förstår varför du inte vill snacka med mig." Den meningen får den yngre att vakna ur sin trans, för han vill ju prata med Yoongi men han vet inte hur han ska göra det utan att visa hur mycket han gillar den äldre killen för de får inte gilla varandra och han vet inte riktigt hur den äldre känner och han hatar detta. Han hatar inte kunna få gilla den äldre och han hatar att de ändå måste träffas hela tiden.

Jimin suckar och går långsamt fram till dit den äldre står och lägger ner hamburgare i bröd. Den blonda killen säger ingenting utan står bara still bredvid den äldre men hoppas att han inte tycker det känns konstigt. De har inte gjort de på nästan en hel vecka, men för första gången känns luften inte lika kvav mellan de två killarna även om det inte är helt lika lugnt som tidigare.
Han har saknat Yoongi.

För en gångs skull så är tystnaden inte lika hemsk. Visst, den är långt ifrån de bekväma stunderna de brukar ha tillsammans, men det är iallafall lite bättre. Yoongi låter det vara tyst innan han drar ner den yngre bredvid sig, då han gärna vill sitta bredvid honom. Även om det kan verka löjligt.

Yoongi finner sig själv stirrandes ut mot havet. Han kan fortfarande hitta stället där han och hans kompis ramlat ner från roddbåten enkelt med sina ögon. Han kommer ihåg de två krokiga träden vars grenar de tagit tag i för att dra upp sig själva skrattandes.
"Yoongi, är allting klart?" hör han sin pappas röst säga, och väcks hastigt upp från sina tankar, bara för att hitta sina kinder våta. Han drar sin ärm över sina kinder för att få bort tårarna, vilket han lyckas hyfsat med.
"Ja, allting är klart.." svarar han enkelt och släcker elden innan han ser ner på Jimin som suttit bredvid honom, innan han tar med sig hamburgarna och bröden till det lilla träbordet vid klippan.

Jimin blir inte så långt senare nerdragen bredvid Yoongi och de sitter nära varandra. Inte jättenära men tillräckligt nära för att en del av deras kroppar ska nudda varandra. Sextonåringen har saknat detta också, och han måste kämpa för att inte flytta sig närmare honom eller röra honom ännu mer. Han har fortfarande vett nog att veta att han inte ska göra det, även om han vill.

Den blonda killen hör hur Yoongis far frågar om maten är klar, och han hinner knappt se hur den mörkhåriga stryker sin arm över hans kinder. Har Yoongi gråtit? Jimin hade faktiskt inte kollat på den äldre killen, så han vet inte. Varför grät han i så fall ...? Var det som hans pappa sa, med stugan. Att det blev för mycket, eller var det något helt annat? Sextonåringen biter kort i sin läpp innan han ställer sig upp och följer efter Yoongi dit de verkar ska äta, och även om de inte pratade så mycket känns det iallafall lite bättre mellan dem. Och Jimin är tacksam för det, han måste bara koma ihåg att Yoongi är hans bror.

Middagen hade varit helt okej. Yoongi hade trott att det skulle bli stelt, men han lyckades få fram några ord när hans pappa och den yngres mamma prata, men inte med Jimin. Förr eller senare måste det väl ändå bli bättre mellan dem, eller hur?

Efter att ha dragit på sig en förstor grå tshirt och ett par träningsshorts, borstat tänderma och tvättat bort all skam, så kan han äntligen krypa ner under täcket som ligger på hans säng. Även om han tagit pillrena så känner han sin kropp fortfarande darra av ångest, Jimins närvar i sängen bredvid hjälper inte så mycket. Stugans alla kanter och hörn påminner honom om den vän han förlorat och hans trötthet tar kol på honom. Det är då hans ben försiktigt drar sig själva över sängkanten och går på det svala golvet till den yngres säng, som en vana. Hans bästa kompis brukade alltid trösta honom när han kom. Yoongi glider försiktigt ner under täcket till Jimins säng och stirrar på hans rygg som ligger mot hans ansikte.