Sjunde året på Hogwarts

Jag vände bort blicken från honom men sa inget, för jag tyckte fortfarande att det var så.
De ryggade tillbaka, men Bill nickade.
- Antog att det var något sådant.
- Men nån anledning måste du ha, man startar inte bara ett krig utan vidare.
Eller beror allt på Harry?, sa Charlie nyfiket.
- Hur kan du lite på honom?, sa George och såg på Voldemort och jag stirrade på honom.
- Jag har aldrig sagt att jag litar på honom.
Jag gör det fram till kriget, tack vare Cara, sen gör jag det inte, sa jag enkelt till George.

Jag såg undrande på min far
"jag startade inget krig, deg gick bra att ta över trollkarlsvärlden tills eran sida protesterade och började slås" sa han enkelt "och Potter är bara en av alla som står ivägen" sa han kallt
"ja men förstå dem, tänk om tanterna på barnhemmet inte hade varit rädda för dig och tvingat dig föra en massa saker" sa jag och han så kallt på mig när jag nämnde barnhemmet men ryckte sen på axlarna och jag lutade huvudet mot hans axel och såg sedan på George och Laura
"jag finner det roande att du litar på mig fram tills kriget. Du vet väll om att jag är samma person nu som sen va?" sa min far lite roat
"men det är för att jag håller ordning på dig" sa jag lätt och min far blängde på mig
"du vet om att jag inte är någon hund! Du har en riktig hund" sa han lätt och jag log lite
"nej du är ett lamm" sa jag roat och de såg oförstående på oss

Ingen sa något om barnhemmet eftersom att de märkte att Voldemort inte gillade det.
- Jag vet att du är samma person nu som sen.
Men som Cara sa så liter jag på dig för hon håller reda på dig.
Men sen om du överlever kriget och Cara och jag gör det med så antar jag väll att jag kan lita på dig igen, sa jag roat till honom.
De andra såg oförstående på oss.
- Cara skyddar mej och er från honom.
Hon vill inte att vi ska bli skadade men under kriget kan hon inte det, det måste ni väll förstå?, sa jag och de nickade.

"ditt val, men jag hade inte litat på mig ifall jag var du" sa min far och jag log lite roat "tycker du det är roligt?" sa min far allvarligt till mig
"ja det gör jag, du är inte så elak egentligen" sa jag och han fnös
"typiskt di att säga något sådant" sa han och log lätt mot mig "och jag börjar tro att du är en riktig svartkonstnär som kan få mig att göra precis som du vill" sa han roat
"hon är en svartkonstnär" sa Fred roat och jag skrattade lite och log mot dem andra
"klart jag skyddar er och om min far vinner har han annat för sig än att döda alla goda" sa jag och såg på honom men han sa inget, antagligen för att göra de andra nervösa "trodde ni verkligen att jag skulle lämna er åt ert öde?"

- Okej, litar är ett stort ord, men jag hoppas att du inte ska göra nått.
Hel dum är jag ju inte, sa jag roat.
Jag såg på Voldemort och Cara.
- Det kallas tilllit eller kärlek och inte svartkonstnär, sa jag leende till dem.
Och såg på familjen Weasley.
- Nej det trodde vi inte, eller vi visste inte, sa Molly vänligt.
- Men vi är glad för det Cara, sa Cherlie tacksamt och de andra nickade instämmande.
- Jag trodde inte det, jag kommer ju jobba för dig, sa jag roat åt Cara.

Min far såg lite roat på Laura
"kan du aldrig välja några normala vänner Cara?" sa min far
"klar jag inte kan. Vad är det roliga i det?" frågade jag roat och log sen mot Laura
"nehe? Det menar du inte" skrattade jag
"beror väll på vem du frågar, människor påstår ju att jag inte kan älska" sa Voldemort tort och jag log mot honom men sa inget utan vände mig mot Weasleys
"de är väll självklart! Jag tänker väll knappast låta er dö" sa jag allvarligt och min far så på Laura och sen mig
"Jaså? Och när hade du tänkt berätta de för mig?" sa han roat
"nån gång" skrattade jag "ja men du tror väll inte jag hade överlämnat dem till dig?" sa jag lätt
"nej, men vad hade fröken Cara tänkt göra med din låt oss säga avdelning?" sa min far undrande
"det vet jag inte än, men jag kommer nog på något" sa jag lätt och han himlade med ögonen och jag såg på Weasleys "se han är inte så elak" sa jag roat

- Vad gör mig så onormal nu då?, sa jag roat åt honom och jag himlade med ögonen åt honom.
- Klart du kan älska, det måtte väll jag ha sett.
Du älskar Cara och kanske Bella lite, och även om det bara är de två så kan du älska ändå, sa jag leende till honom.
- Vi kan starta en avdelning för de som är lite utanför och alldeles förgoda för sin egen säkerhet, sa jag glatt och såg på Weasleys.
- Nej, han är nästan mänsklig, sa Charlie och de andra nickade instämmande.
Förvånde men instmääande.

"låt oss se" sa min far och låtsades fundera "du tänker inte innan du gör något, ta bara när du försökte bryta dig in hemma hos oss, du tycker jag är trevlig, och du kan utan problem byta sida och det är bara början" sa han roat och jag log och han fortsätta "det var inte jag som sa att jag ite kunde älska! Klart älskar jag Cara hon är min ögonsten och skatt" sa hon och log mot mig och jag rodnade lite och han såg roat på mig och vände sig sen mot Laura "jag vet inte om jag vill påstå att jag älskar Bella men jag tycker om henne när hon inte går mig på nerverna" sa han och jag skrattade lite
"ja det låter som en bra ide och så kan vi straffa dumma snappare o dödsätare" sa jag glatt och min far så på Weasleys
"det här är ditt fel" sa han till mig och jag log
"klart det är." sa jag stolt
"var inte så glad över det!" sa han och såg sen på de andra

- Alltså det första håller jag med om, och det andra förnekar jag inte heller.
Men det tredje håller jag inte med om, jag gör det endast för min säkerhets skull.
Det skulle inte vara klokt att arbeta emot dig om du vinner.
Då är det smartare och anpassa sig, även om jag inte håller med dig, sa jag roat mot honom.
Jag nickade åt Cara.
- Ja, den avdelningen låter utmärkt, sa jag glatt och såg på Voldemort.
- Vad tycker du om det?, sa jag glatt.

Min far ryckte på axlarna
"jag hade gjort som du, men tillskillnad från resten av dina vänner så hade de inte bytt sida" sa min far tort och blängde på familjen Weasley
"ja men du hade ju inte heller bytt sida" sa jag och såg på honom
"sant sant men min sida är inte så förbaskat godhjärtad" fnös han och jag suckade
"ja du är som du är när du inte blev som du skulle" skrattade jag
"och vad menar du md det?" sa min far vasst o familjen Weasley såg lite oroligt på honom och sen mig
"inget särskilt lilla pappa" skrattade jag
"ibland undrar jag varför jag inte gjorde mig av med dig" sa han och himlade med ögonen
"för att jag är en sån underbar dotter" skrattade jag vänligt
"de kan ju diskuteras" sa min far vasst men log sen mot mig innan han vände si mot Laura
"ja de verkar väll det, och ni kan gärna få ta hand om idioterna till dödsätare. Ni har ingen aning om hur jobbigt de blir att lyssna på folk som skriker" sa min far trött
"o jo de vet jag allt. Jag har varit med dig på alldeles för många uppdra för att inte veta och sen så har jag själv skrikit när du torterat mig så jag kan juföreställa mig hur ont i huvudet du fått" sa jag muntert och familjen Weasley såg konstigt på oss
"du får skylla dig själv" var allt min far sa och jag himlade md ögonen åt Weasleys
"vad är det nu? Ni vet att vi inte är en normal familj" sa jag lätt