Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

"Jag är Grace. Jag är en normal sjuttonåring som bor i Colorado, jag kan inte leda en hel nefilarmé." Hon stirrade uppgivet på ärkeängeln framför sig, ville inget hellre än ringa Ederel och be honom hjälpa henne. Men samtidigt insåg hon att hon inte alltid kunde förvänta sig att han skulle rycka in. Hon kunde inte ta honom för givet.
"Jag kan inte tala om vad som kommer att hända, men både komplicerade och tragiska tider väntar bakom hörnet. Det här är inte ett förslag, Grace. Du står i skuld till mig, och jag förväntar mig att du betalar den." Han räckte henne en liten kniv som hon motvilligt tog emot, följde lika motvilligt hans instruktioner om att skära ett snitt i fingret och sedan upprepa en ramsa. Skulle hon vara ärlig kände hon ingenting annorlunda, men Gabriel verkade nöjd och tog kniven ifrån henne. Därefter såg han ut att förbereda sig på att flyga upp till himlen igen, vilket gjorde henne frustrerad och ängslig. Han kunde inte var lämna henne nu?
"Du är nefil nu. Jag kommer se till att det bland nefilerna, och så småningom de fallna änglarna också, sprids att er armé har en ny ledare - som valts ut innan Svarta handen dog." Något mer sa ängeln inte innan han var borta lika plötsligt som han hade dykt upp. Kvar stod Grace och kände sig oförstående. Det var en mild underdrift. Hur skulle lilla hon kunna förhindra ett krig mellan två stora, och kraftfulla arméer?

?

Ederel ägnade en god stund åt att tala med Farandil - dels en del om "den gamla goda tiden" då de båda varit änglar och väldigt goda vänner. Men mest om Farandils idéer om att Ederel borde leda de fallna nu. Visserligen lät det lockande - nefilerna hade ställt till det rejält för både honom och Grace, och det var inte mer än rätt att dem borde få betala för det. Och han hade saknat att ha något att engagera sig i, något att slåss för. Nu hade han ju Grace visserligen, men även om hon var och alltid skulle vara nummer ett för honom så var det ju inte riktigt samma sak. Men det var också Grace som fick honom att tveka - han kunde inte riskera att försätta henne i mer fara igen, han kunde inte vara orsaken till den saken. Han måste skydda henne till varje pris.
När han väl gått insåg han att klockan hunnit bli ganska mycket, men han tog ändå risken att väcka Grace och ringde henne iallafall - han ville prata med henne, få höra hennes röst utan någon egentlig anledning till det, och få bestämma en tid och plats för att träffa henne imorgon igen.

Då hon kom hem möttes hon av sin kära mor, som givetvis ville bli uppdaterad om vad hon hade sysslat med under dagen. Grace kopplade på sig en god min och svarade på frågor, ursäktade sig ändå tillslut genom att skylla på att hon var trött. Då hon kommit in på rummet så var hennes första tanke att ringa upp Ederel, hennes mobil fungerade ju trots allt igen. Men hon beslöt sig för att låta bli. Han hade mycket att ta igen med sin vän, hon skulle få dåligt samvete om hon nu ringde och störde. Timmarna gick och ångesten över det hela bara växte. Vad skulle hon ta sig till? Hon lutade sig mot fönsterkarmen, andades in den friska och svala kvällsluften. Klockan var långt över midnatt men hon kunde inte sova. Med alla tankar som virvlade runt i huvudet var det omöjligt. Mobilen började plötsligt vibrera. Det var bara en person hon kunde tänka sig att ville nå henne den här tiden på dygnet, men istället för att bli lättad sköljde en våg av ängslan över henne. Skulle hon vara ärlig med honom? Skulle hon ljuga? Nej, det var lönlöst. Han kände henne tillräckligt bra vid det här laget för att veta om hon pratade sanning eller ej. Dessutom hade de kommit tillräckligt långt i deras förhållande för att inte längre svänga in på fel vägar. Det vore dumt att ljuga för honom.
Grace sträckte sig efter sin mobil och svarade, men sa ingenting på en lång stund. Klumpen i halsen hade bara växt och hon skulle börja gråta innan hon ens hunnit yttra ett ord. Det var bara hennes andhämtning som hördes. Tillslut berättade hon kortfattat och trevande om vad som hade hänt efter att hon lämnat hans hus.
"Jag vet inte vad jag ska göra," viskade hon och drog en hand genom sitt hår. Ena minuten hade hon varit en normal människa, i nästa var hon en nefil och ny ledare över en enorm armé som ville ha krig.

Ederel förstod att något var fel, att något måste ha hänt redan när hon svarade. Eller ja, tog upp samtalet men hon sade ju inget först. Först blev han livrädd att något skulle ha hänt henne i samma stil som sist, att någon skulle ha kidnappat henne eller försökt skada henne. Men det visade sig vara något helt annat än vad han nånsin kunnat tänka sig. Också han var tyst lite innan han svarade henne, suckade till sist.
"Varför händer allting oss?", sade han, kunde dem inte bara få vara ifred med varandra utan att något sånt här skulle hända.
"Du får göra som han säger, vi kan inte riskera något annat. Det är farligare att inte lyda än att leda dem tror jag", sade han, hennes säkerhet var det viktigaste för honom. Han suckade lätt igen.
"Tyvärr är det inte helt olikt vad Farandil ville. Han hade fått nys om att nefilernas ledare dött, och ville att vi skulle ta chansen och skaffa oss en ledare och organisera oss mer. Han vill att jag ska göra det - jag var som en slags general innan jag föll, han var en av mina män då. För att vara ärlig så var jag lite sugen på det, men nu vet jag inte", sade han - han kunde inte slåss emot henne. Men samtidigt så kanske dem båda kunde förhindra mer på det viset. I vilket fall som helst ändrade det här allting.
"Jag kan komma till dig nu? Din mamma sover väl nu så det borde gå att smuggla in mig", sade han, ville få vara där och prata med henne på riktigt och få hålla om henne.

Det som Ederel hade att berätta underlättade inte situationen det minsta. Hon bet sig hårt i läppen för att hålla tillbaka ett tyst jämmer, slutade först då hon kände blodsmaken fylla munnen. Om hans vän ville att han skulle leda de fallna änglarna, så betydde det ju att de var svurna fiender. Hennes pojkvän var hennes fiende. Det gick inte ihop. Hon sjönk ner på golvet och fingrade ängsligt på läpparna. Varför hade Gabriel tvunget behöva välja ut just henne? Hon hade inte haft ett annat val än säga ja då hon hade stått i skuld till honom. Men det måste ju finnas någon som var bättre för det här uppdraget än hon.
"Jag kommer hellre till dig." Hon ville inte riskera att hennes mamma tidigt på morgonen då hon vaknade skulle upptäcka att Ederel var där, än mindre att han skulle behöva ge sig av så fort. Hon la på och drog på sig en hoodie innan hon smög ner till hallen. Där tog hon på sig skorna, skrev en lapp åt sin mor där det stod att hon gett sig av på en tidig joggingtur, och att hon efter det skulle möta upp Sadie för att äta frukost med henne innan skolan. Den lappen skulle hennes mamma förhoppningsvis se först på morgonen - annars skulle hon ju begripa att det varit en lögn. Därefter lämnade hon tyst huset för att ge sig av mot Ederels hus, knackade på dörren då hon var framme.

Ederel nickade tyst, bara för att själv inse hur dumt det var. Som om hon skulle kunna se det hemifrån sig.
"Säger du det så", svarade han, det spelade egentligen ingen roll för hans del men de kanske skulle kunna vara mer avslappnade hos honom med tanke på att de slapp oroa sig för hennes mamma. Han suckade lite då hon lagt på, lät blicken vandra snabbt över vardagsrummet där han satt kvar. Stunden tills hon dök upp kändes som en evighet, och han hann åtminstone tänka en hel del under den tiden. När han till sist hörde knackningen var han snabbt uppe på benen, skyndade sig fram till dörren för att öppna. Det tog inte månnga sekunder innan han drog med sig henne in i en stor kram, ville få ha henne i sina armar och dessutom försöka ge henne nån slags tröst.
"Vi ska ta oss igenom det här", viskade han mjukt.

Tårarna brände allt starkare bakom ögonlocken, och hotade att svämma över i samma sekund som dörren öppnades. Grace la sina smala armar om hans midja och begravde ansiktet mot hans bröstkorg. Varför skulle det här hända just dem? Det kändes så orättvist. De hade redan gått igenom en massa, och att prövningarna inte var klara än gjorde henne så deprimerad. Hon kunde inte ens slåss. Hur skulle hon kunna leda en armé när hon inte ens hade några goda råd att ge? I och med att hon nu var trött och ledsen kändes allting värre än vad det kanske egentligen var, men att lägga sig i sängen och somna kändes så gott som omöjligt.
"Hur då?" frågade hon tillslut, lyfte blicken till hans ansikte för att se in i hans ögon. Hon såg för tillfället inte särskilt optimistiskt på framtiden.

Ederel höll om henne och lade ansiktet emot hennes hår, älskade att känna doften ifrån henne och känslan av att ha henne i sina armar. Han suckade lätt, släppte en arm för att stänga dörren efter henne och sedan lägga båda händerna emot hennes kinder. Dem måste helt enkelt bara ta sig igenom det här, han tänkte inte vara utan henne igen. Han skulle inte klara det igen.
"Vi kommer lösa det. Det finns vägar att gå. Du har inget annat val än att lyda, men vi får göra det bästa av det. Ifall jag väljer att leda oss fallna kan vi försöka hålla allt lugnt, försöka hindra det här kriget. På så vis kanske vi kan vara trygga", sade han, eller rättare sagt hon - sin egen trygghet brydde han sig inte något större om, det var hennes som spelade roll.
"Och om inte det fungerar, så vet du att om du vill det, så kan jag bli människa. Jag vill det inte, men på det viset kan jag få lov att vara med dig", sade han tyst, han ville inte förlora de egenskaper han hade som fallen men han skulle göra precis vad som helst för hennes skull och för att få vara med henne.

Att hon hade Ederel i sitt liv var hon oändligt tacksam över. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till utan honom. Livet skulle kännas så meningslöst utan honom vid sin sida.
"Nej." Grace skakade långsamt på huvudet. Hon skulle aldrig be honom att bli människa, inte för hennes skull. Hon älskade honom för den han var. Han var hennes perfekta ängel. Det spelade ingen roll att han blivit utkastad från himlen, i hennes ögon var han så värdefull.
"Vi löser det på något annat sätt." Hon visste inte hur, men de fick inte ge upp. De behövde vara starka och lyfta upp varandra. Hon vek undan med blicken och tittade ner i golvet, blinkade med ögonen för att tappert kämpa vidare med att hålla tillbaka tårarna. Ändå hade sig några envisa droppar letat sig fram, och rann nu långsamt längs med kinderna.