Not what I wanted [PRS]

Om sanningen skulle fram så hade Zihao aldrig varit med någon annan förut, och det berodde mest på honom själv. För det första hade han alltid varit otroligt feg, rädd att låta den där sovande vargen inombords ta över helt, men också eftersom han aldrig riktigt känt sig attraherad av en annan människa. Förrän nu. Joshua var den första personen han känt sig så dragen till, både fysiskt och psykiskt. Han hade aldrig suktat efter någon på det sättet, aldrig känt så starka känslor eller galet begär. Många av vännerna hade redan förlorat oskulden sedan länge och de hade alla varit väldigt stolta över det hela. Men det var liksom inte någon stor grej för sjuttonåringen att slutligen förlora den delen av sig själv, utan det viktigaste var att det var med en person han verkligen tyckte om - någon som han egentligen älskade. Däremot var det för tidigt att säga de orden, på tok för tätt inpå att de konstaterat sina känslor för varandra.
Läpparna var hungriga, kroppen var hungrig och vrålade efter uppmärksamhet. Tungan hade nyfiket börjat utforska den yngres mun, slingrade sig runt den andres respektive tunga som en orm. När Joshua sedan började fumla med bältet som satt runt höfterna, då blev hjärtslagen ännu snabbare. Hur det ens har möjligt visste han inte, men det var precis vad som hände. Hans egna olydiga fingrar började hastigt försöka sig på samma sak - att knäppa upp bältet som höll sextonåringens byxor uppe. Däremot gick det inte särskilt bra och det krävdes pinsamt många försök innan han kunde kasta det åt sidan.
Händerna noterade gång på gång hur mager den yngre eleven var, men samtidigt var allting så överhettat och perfekt att han inte kunde se någonting annat än en enbart vacker varelse, känna en enbart perfekt människa. Försiktig lirkade han loss de lössittande byxorna, drog av dem och tillät händerna att greppa tag om de beniga låren. Andetagen hade blivit snabba, flåsiga och ögonen typ dubbelt så stora. Så det här var alltså vad absolut begär var? Intressant att veta, speciellt då han aldrig upplevt det innan.

Okej, så nu kan Joshua bocka av en annan punkt från sin bucketlist, ha sex i den spökande stugan. Om ni inte förstod det var det fyllt med ironi, men ångrar sig gör han då inte. Bröstkorgen hävs upp och ner, upp och ner medan ett blygt men glatt leende sträcker sig över de puffiga , röda läpparna. De oskyldiga kyssarna hade eskalerat till en rätt, ja, bekväm brottningsmatch mellan tungorna. De små viskningarna, snabba andetagen och de brinnande fingrarna mot kroppen hade varit så fruktansvärt euforiskt. Kroppen gör förvisso ont, men han skulle inte ha något emot att fortsätta. Det spelar ingen roll om det varit alldeles förträffligt, han känner fortfarande samma osäkerhet och skam pågrund av sin kropp. Så himla osäker på vad Zihao tyckt. Sextonåringen gömmer det upphettade ansiktet mot den välkomnande bröstkorgen. Hjärtat dunkar fortfarande lika hårt, pulsen har fördubblats och kroppens värme förökats. Det var länge sedan han var med om något liknande, länge sedan han varit så blottad och nära någon annan. Men det kändes bra, det kändes så mycket bättre de tidigare gångerna han varit med om något liknande. Joshua ligger där, tvärs över Zihao och lutar hakan mot hans bröstkorg. Efter en stunds tystnad tillåter han sig själv att möta de mörka ögonen. Hans egna är glassiga, lyckliga och nöjda. Han försöker innerligt att tyda slytherinelevens ansiktsuttryck medan pekfingret försiktigt börjar göra några mönster över den sköra huden på Zihaos biceps. Prefekten sträcker långsamt på nacken och lämnar en kyss på den andres haka.

Nu kanske Zihao lät lite klyschig, men det där var typ den bästa upplevelsen han haft under sina sjutton år i livet. Bröstkorgen höjdes och sänktes, fortfarande ganska hastigt efter den lilla dans de nyss utfört. Egentligen hade han nog kunnat fortsätta hela natten, men Joshua verkade blivit ganska utmattad. Och vem kunde säga någonting om det? Det kunde inte direkt vara enbart en dans på rosor att ha en tung Zihao över sig. Nu hade de däremot bytt position och sextonåringen sträckte ut sig över den äldre, vilket också var väldigt mysigt. Hud mot hud, under täcket som blivit alldeles varmt. Om någonting var det väldigt mysigt och snöfallet utanför gjorde allting ytterligare lite mer.
”Vill du veta en sak?” Undrade sjuttonåringen och började leka med den andres mjuka lockar, efter den där lilla kyssen på hakan. ”Du är min första”, fortsatte han tyst och rodnade svagt. Fingrarna strök över hårbotten, lämnade en liten lätt massage innan de kupades runt de magra kinderna. Det var lite pinsamt att erkänna, men det var ju samtidigt sant och av någon anledning kunde det vara bra att veta. Tänk om han hade varit alldeles förskräckligt dålig på det liksom? Med tanke på Joshuas glassiga, glittrande ögon var det inte speciellt troligt, men ändå. För Zihao hade det varit precis som han tänkt sig - perfekt, däremot kunde han ju inte svära på att Joshua upplevt det hela på samma sätt. Försiktigt böjde han sig framåt för att återigen stryka över de fylliga, röda läpparna. Han kunde inte sluta, det gick verkligen inte. Till hans stora försvar smakade den yngre gott så vad kunde han ens göra åt saken? Tänderna ville nästan gräva ner sig i skinnet på sextonåringen. Inte för att äta upp honom eller så, mer för att göra allting officiellt. Där, där kom en såndär äkta varggrej, på tal om det där med konstiga instinkter.
”Var jag dålig? Du måste säga om jag var det, okej? Annars kommer jag skämmas för resten av livet.”

Fingrarna som stryker sig upp över den sköra huden stannar upp. Jaså? Nu skulle Joshua vanligtvis inte bli förvånad, det finns många som inte riktigt känt för att ta det där steget förrän de är helt redo, och träffat någon de är säkra på. Och det är något han beundrar, han önska själv att han gjort liknande. Det som förvånar honom är däremot faktumet att det varit väldigt bra, inte något stelt eller något som verkade nytt för den ett år äldre. Helt ärligt var det rätt skönt att ZIhao berättar det nu efteråt, annars hade nog den lilla sextonåringen blivit lite för angelägen för att få det perfekt.
”Hur var det för dig då, var det okej?” Frågar han i en viskande ton, lite rädd för svaret som kommer att komma. Efter att hans egna oskuld togs bort på långt ifrån det mest perfekta sätt, vill han verkligen att det skulle vara perfekt för sjuttonåringen. Förhoppningsvis gjorde det det. Fingrarna som strukit sig över huden på överkroppen glider upp mot hans hårbotten. De gräver sig ner där, precis som de gjort under den hettade stunden innan han lämnar en varm kyss på Zihaos läppar. Han vill verkligen inte lämna hans närhet, det känns alldeles för bra. Med en liten skakning på huvudet stryker han tummarna över den äldres markerade ögonbryn.
”Du var perfekt, hundraprocent perfekt.” En försäkring som kan vara rätt bra att få, särskilt under sin första gång, om det är sant det vill säga. Och i deras fall är det det. Det gnager fortfarande i honom, vad tyckte Zihao själv? Såja oroa dig inte. Försiktigt nafsar han till i den andres underläpp, bara för att ge honom än en kyss efteråt.

Att säga att det var okej skulle varit en ganska stor underdrift, för helt ärligt hade det varit så mycket bättre än okej. Zihao ruskade därför på huvudet i samband med att han drog på munnen så att läpparna sprack upp i ett stort leende.
”Det var bättre än okej..tror nog inte att det går att beskriva med något annat ord än perfekt”, erkände sjuttonåringen och rynkade på näsan när den andre gav honom ett litet bett i underläppen. Så han ville alltså botas? Var det så det låg till? Fingertipparna gled ner över den yngres hals där de stannade till. Det kliade fortfarande i tänderna och det undermedvetna manade på honom att låta tänderna gräva ner sig i den där sköra, ljuvliga huden. ”Hm, jag tvivlar på att jag helt perfekt”, protesterade den äldre och fortsatte med pillandet där vid halsen. Tänderna var definitivt tillräckligt vassa för att skapa små hål, men det skulle även leda till att sextonåringen blev så att sägs infekterad. Inte så att var märkbart på något sätt, däremot kändes det fel - fel på många olika plan. Såhär låg det till, det kändes fel att inte bita till, då det betydde att den andre skulle förbi omärkt. Samtidigt kunde han inte tillåta sig själv att följa instinkterna heller. Att bli biten gjorde ont, det visste han mer än väl om, och ärren skulle bli förevigade. Åh, Merlin vilken inre konflikt som pågick inom honom.
”Bli inte rädd nu, men kan jag typ få..ehm..bita dig?” Frågade Zihao och gjorde en grimas. Pinsamt, pinsamt, pinsamt. ”Annars kanske det kommer en annan varg som kidnappar dig och då kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Inte för att du inte kan försvara dig själv eller så, men..äsch, bara låt mig göra det, lovar att det går snabbt.” Nejdå, det där lät ju inre det minsta sinnesrubbat. Vem visste, kanske det fanns fler varulvar på skolan? Inte helt omöjligt.

Bättre än okej. Det gläder Joshua, att han inte varit förskräcklig och förstört den äldres syn av intim kroppskontakt. Han tillåter sig själv att släppa ut en lättad suck innan han fortsätter med sitt nafsande. Bort från läpparna, ner över nacken och ner mot nyckelbenen.
"Gör inte det, du var perfekt,” säger sextonåringen än en gång med ett försäkrande, glatt leende över de fylliga läpparna. I jämförelse med de andra gångerna han hamnat i säng med någon var det definitivt perfekt. Mycket varmare, välkomnande.. ja, perfekt är det rätta ordet för det som nyss hänt mellan de två. Nafsandet återvänder till kyssar som Joshua strör ner över bröstkorgen. Glider ner mot Zihaos höfter för att kanske ge honom något lite extra, men han stannar upp av den kommande frågan. Bita? De stora mörka ögonen blickar upp mot honom, en sådan oskyldig blick. Många ser honom nog som en söt liten hundvalp, alldeles oskyldig och smått naiv. Utseendet brukar ge det intrycket, framförallt ansiktet. Hur som helst, han blev förvånad. Han hade tänkt säga ja utan att tänka sig riktigt för, men han påminner sig om att infektionen kan spridas om Zihaos tänder spräcker huden. Du är han lite väl oförstående, menar han att han vill infektera stackarn eller bara markera med ett litet nafsande?
”Det beror på..” Trevar han och glider tillbaka uppåt så att han kan se honom i ögonen. Nu lät det väldigt osannolikt att någon annan varg skulle få för sig att kidnappa just Joshua. ”Menar du på ett sådant sätt att jag blir infekterad? För då är svaret nej, tyvärr.”

Infektera och infektera, inte värre än det varit för typ Yaosu eller Ethan. På dem märktes det inte ens, förutom ärren som strök sig över områdena där de blivit bitna. Fast skillnaden på de betten och det Zihao tänkte på för stunden var ju ganska stor. Det här var annorlunda och ingenting som kunde relateras till ilska eller frustration. Snarare kärlek, för det kunde det absolut bindas till.
”Om du är rädd för att förvandlas till ett blodtörstigt monster varje månad måste du inte oroa dig..skulle aldrig bita dig under fullmånen överhuvudtaget för den sakens skull”, försäkrade sjuttonåringen vara kinder blivit lätt rosiga. Joshuas läppar var förfärligt nära ett ställe på kroppen som var känsligt och tja, det fick pulsen att höjas rejält. Sedan hade ju frågan även varit ganska pinsam. Vem frågar om att bita någon liksom? Antingen gör man det utan att fråga eller så beter man sig som en vanlig människa och låter bli. Fast han kände sig verkligen tvungen att göra det, trots att han inte riktigt kunde förklara varför det var så viktigt. Kanske det fanns något hot därute - eller snarare någon - som suktade efter Joshua?
”Alltså just det här skulle vara som en permanent hickey antar jag”, resonerade den äldre och ryckte på axlarna, pillade nervöst med de mörka, glansiga lockarna på den andres huvud. ”Och jag frågar bara eftersom jag vet att jag verkligen, verkligen tycker om dig. Annars hade jag inte gjort det”, fortsatte han och höll sucken inom sig. Den där sucken ville mer än gärna krypa ut. Mest för att han var så förbaskat trött på sig själv, hur han agerade och de underliga begären. Zihao tillät huvudet att falla tillbaka mot kudden det förut varit placerat på, med händerna dragandes längsmed ansiktet. Hur kunde sjuttonåringens känslor gentemot den yngre ens vada besvarade? Han förstod verkligen inte hur någon som sextonåringen kunde funnit tycke för honom. Helt ofattbart.

Förhoppningsvis förstår sjuttonåringen vart dilemmat ligger. Joshua har haft sina kontrollbehov och tvångstankar sen han var åtta, att bli sjuk eller infekterad är en riktig rädsla för honom. Men det verkar inte som att Zihao riktigt förstått allvaret i det, vilket inte är så konstigt. Det tar sin tid att begripa och verkligen förstå sig på. Ögonbrynen glider ihop, skapar en liten rynka mellan dem innan han flyttar sig från den andres midja där han suttit gränsle. Den svaga kroppen kommer i kontakt med de varma lakanen och huvudet sjunker ner i en av kuddarna.
”Du vet att jag inte ser dig som ett blodtörstigt monster under fullmånen va?” Frågar han avlägset. Som vana börjar han frenetiskt att pilla upp nagelbanden. Det svider, men hur han ska få de där vanorna att sticka ifrån hans skalle vet han inte. Aeron har alltid klagat på det. I och med att lilla Joshua älskar att pilla med folks fingrar händer det ibland att han pillar upp vännens nagelband under nervösa stunder. Men annars har han inte gjort illa den lockiga brunetten. Förklaringen som sedan kommer är inte förvånande alls. Men hade de inte precis pratat om vad som skulle hända om saker och ting slutade illa mellan de två? Om detta händer, även om ingen av dem vill det just för närvarande, vill Joshua inte direkt ha ett av Zihaos sugmärken inpräntad i kroppen. Det kommer bara bli en påminnelse. Han vill verkligen inte göra den äldre ledsen, men han har så många sår över kroppen som han avskyr att se på.. ärren från fadern, ärret vid nyckelbenet som Masons vän Alex skrivit upp med hjälp av en kniv. Nu hade Joshua en vacker tatuering som drog ögonen till sig mer än de äckliga ärren, men de finns fortfarande där. Kommer alltid att finnas där. Om de gör slut i framtiden, då kommer han bli konstant påmind om det. Funderingarna får fingrarna att glida upp över ärren på bröstkorgen, stannar upp vid den tjocka huden där Alex ristat in ordet. Det är inte lika synligt, det är inte lika lätt att läsa, men han själv kommer inte direkt att glömma bort det. Men än en gång, han vill inte såra sjuttonåringen, eller få honom att tro att han inte känner likadant. För det gör han.
"Ett permanent hickey? Ingenting icke permanent?”

Nej, Zihao var inte så pass dum att han inte förstod den yngres oro. Det var många olika aspekter i det hela som inte föll på plats - tänk om de gjorde slut, den andres kontrollbehov och så vidare. Han förstod fullt ut varför Joshua inte studsade upp och ner med en massa intensiva nickningar. Fast sedan kom det där lilla påpekandet och tja, även om sjuttonåringen blev glad över det faktumet kunde han inte låta bli att oroa sig. Vad skulle sextonåringen kunna tänkas göra om den äldre tappade kontrollen? Om han typ glömde ta elixiret eller helt enkelt inte hade tillgång till det? Att inte se honom som ett fullblodigt monster under fullmånarna var nästan lite dumdristigt. Han rullade över på sidan och studerade gryffindoraren med stora ögon, pillade med en mörk hårslinga medan tankarna flöt vidare. Djupare och djupare.
”Jag vet, du ser mig förmodligen mer som en glad hund, vilket jag antar att jag typ är men..det är inte alltid det är så bra. Alla de här ärren kommer någonstans ifrån, och det är ingen annan som åstadkommit dem. Lita aldrig för mycket på en varulv, Joshua. Lova mig det”, mumlade Zihao tyst och vek undan med blicken. Det där var en stereotyp, men den gällde verkligen när det kom till Huaze Zihao. Precis som sägen sa var han opålitlig och det var många myter om varulvar som egentligen inte hade någonting med verkligheten att göra, som tyvärr passade in på honom.
Varsamt strök han en av de stora händerna utmed en av de magra kinderna, makade sig en gnutta närmare och slingrade armarna om den smala kroppen. Han ville inte erkänna det, men det var ganska jobbigt att tala om där med att förlora kontrollen och göra en massa dumma grejer. Det tog på psyket ganska så rejält. Allting som rörde pälsproblemet var någonting som tömde på alla krafter. Rädslan, smärtan, avskyn. Jo, det fanns en hel lista när han väl började nysta i det hela. Allt han ville få fram var väl egentligen att Joshua skulle vara försiktig för sitt eget bästa. Den yngre var så bräcklig och fysiskt svag att han varit sliten i slamsor på mindre än två sekunder. Nu skulle det aldrig få hända, men ändå.
”Hallå, det var du som valde att bli kär i en varulv”, knorrade Zihao och fiskade upp en av de betydligt mindre händerna, för att retsamt börja slicka på den andres fingrar. Urk, han ville bara ha sextonåringen på alla tänkbara sätt. Fan, det var så illa att han mer än gärna skulle kunnat tänka sig att slicka rent håret på honom. ”Så fort jag tränger igenom hud, varesig det är med tänderna eller naglarna, kommer det lämna ett ärr..det är ingenting jag kan styra över.”

En glad hund? Tror Zihao verkligen att han ser honom som det? Nu är det nog lite av en komplimang att bli kallad för en glad hund, till viss del. Men Joshua instämmer verkligen inte.
”Jag ser dig som en medmänniska Zihao, ingenting annat. Även om du tappar kontrollen, även om du slickar mig i ansiktet kommer du alltid vara sedd som en medmänniska.” Viskar han med ett svagt litet leende. Blicken som varit fastfrusen uppe i taket glider tillbaka till det vackra ansiktet, innan han vänder sig om han också. På så sätt blir det liksom lättare att se varandra i ögonen. Av någon anledning är han väldigt angelägen i att ändra den där lilla inställningen som sjuttonåringen verkar ha. Han är en människa, inget monster, ingen knähund. Att folk ens ser honom som något liknande gör Joshua faktiskt lite besviken och sur. Hundar kan vara något av de sötaste fenomenen någonsin, men deras natur skiljer sig väldigt mycket från människor. Så är det bara. Med den andres starka, säkra arm runt omkring sig makar sig även sextonåringen sig lite närmre och lämnar en puss på nosen. Han har lust att påpeka att det är rätt korkat att lita på en varulv, men håller det för sig själv. Det har ingenting med personen i fråga att göra, verkligen inte, men en varulv skulle kunna ta död på den person som den älskar mest utan att veta om det. Elixiret gör det möjligt för dem att vara så nära varandra nu när fullmånen inte är långt borta, men det är inte alltid det kommer finnas där.
”Okej, jag lovar. Men jag litar på dig,” tummen som bosatt sig vid slytherinelevens kind stryker sig försiktigt över den sköra huden. Dock verkar Zihao vilja hitta på något annat med dem. Slick, slick, slick. Äckligt? Jodå, äckligt och slemmigt.
”Jo, jag vet det. Så.. okej,” ett märke till. Han skulle kunna tatuera över det om det slutar illa mellan dem, slippa bli påmind hela tiden. Joshua är minst sagt osäker, men det verkar som något som den andre verkligen vill göra.