rollspelare & wolfy prs

”Gick allt bra tidigare?” frågade han, syftade på att hon gått iväg med Jacob. Den enda anledningen han frågade var för att försäkra sig själv om att allt stod rätt till och att det inte fanns någontig som han borde vara medveten om. För skulle de gifta sig med varandra ville han inte att de skulle ha hemligheter för varandra.

"Nej." erkände hon och kollade på honom lite snabbt. Hon spände sina käkar och tog hans arm, gick mot ett bord med två stolar och satte sig ner. "Jag vill att du ska veta att jag verkligen pratar sanning nu." började hon och kollade på honom. "När vi var små så lekte jag och Jacob väldigt mycket och ju äldre vi blev desto mer var vi med varandra och sen blev vi väl förälskade i varandra och pratade om att vi skulle gifta oss. När jag åkte till Spanien blev båda förkrossade men vi skickade ofta brev till varandra fast det slutade efter ett tag för det kändes fel mot Carlos. Sen efter två år så hamnade jag hos dig. Allt jag en gång kände för den mannen är borta, men han har inte glömt mig." mumlade hon och kollade på honom med stora ögon. "Men jag har inte gjort något med honom." lade hon snabbt till.

Att få ett nekande svar gjorde honom smått förbryllad, förväntade sig nästan genast det värsta. Han lyssnade på henne utan att avbryta en enda gång, glad över att hon var oskadd och att inget hade hänt men visste inte riktigt längre vad han skulle tycka om den där Jacob. Barndomsvänner eller inte, förälskade i varandra eller inte, hon var den blivande drottningen av Skottland och förlovad till en annan man. Även om så inte var fallet skulle Jacob aldrig kunna få henne för att han inte var kunglig själv.
”Tack för att du är ärlig.” Det uppskattade han.

"Jag vill bara inte att du ska höra det från honom för jag känner honom och han kommer ändra det så att du ska vilja lämna alliansen och ja... mig." sade hon och tittade på honom. "Förlåt, jag borde ha tänkt på det innan, när jag var liten. Han kommer aldrig kunna vara med mig." Hon log svagt och tittade bort från honom, hoppades att han inte var allt för arg på henne.

”Det kommer ordna sig.” Nico gav henne ett litet leende. Han visste inte riktigt vem Jacob trodde sig vara men det var inte särskilt klokt att utmana kronprinsen av Frankrike. Eller någon av högre position över huvud taget med mycket makt. Nico må som sagt bara vara prins men han hade kontakter och han var inte dum.

Estelle öppnade munnen för att säga något men lät bli då just Jacob gick förbi. Hon tog Nicolas hand och log svagt, ville verkligen att båda männen skulle ha klart för sig för vad hon ville och det var då Nicolas hon ville ha.

Han tog hennes hand i sin för att krama om den, fast besluten om att göra sitt bästa ifrån sig för att deras äktenskap skulle lyckas trots allt. Han var säker på att känslor med tiden skulle kunna växa fram speciellt med tanke på hur bekväm han redan kände sig i hennes sällskap.

Estelle log lite och såg sig omkring innan hon reste sig upp, tyckte att det var dags att hämta vinet. Hon såg sig omkring innan hon gick mot en tapetserad vägg, kände efter så att det var rätt innan hon försiktigt tryckte den inåt. Hon log nöjt och hämtade flaskan innan hon vände sig mot Nicolas.
"Så, ska vi gå vidare?" log hon.

Han stannade upp och väntade då hon gick fram till en tapetserad vägg och sedan återvände med en vinflaska i handen. Hon hade inte gjort honom besviken alls - han såg fram emot vad kvällen skulle föra med sig.
”Efter dig,” log han, hon kände ju till palatset till skillnad från honom.

Estelle log stort mot honom och började gå mot det västra tornet, gillade utsikten därifrån. Hon räckte över flaskan och log smått, kunde själv inte låta bli att granska tavlorna som hände på väggarna.