Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Fine, tro vad du vill”, svarade Zihao torrt, efter att de där sista orden lämnade Joshuas läppar. ”Du går miste om någonting som säkert hade blivit jättebra i slutändan, men visst. Skit i det, tro mig inte”, snäste nittonåringen och fann golvet med fötterna, innan han slet upp dörren och försvann ut i hallen. Vredgat, för det var verkligen precis så han kände sig, drog han skorna över fötterna och låste upp ytterdörren. Fan heller att han skulle kunna sova nu, att han skulle kunna vistas i samma lägenhet som den yngre resten av natten. Zihao smällde igen dörren efter sig och, bokstavligen, rann nerför för alla trappor. Tillslut nådde han ner till den första våningen, där han kastade sig ut genom dörren som ledde ut mot den svala nattluften. Andas, Zihao, andas. Det är inte ditt fel att Joshua inte vill förstå. Inte ditt fel.. Han hade verkligen försökt, försökt att få artonåringen att inse vad han kände. Speciellt att det var precis samma känslor som dröjde sig kvar sedan länge. Men nej, den andre förstod inte det. Usch.

Han kanske ligger där i samma position i flera timmar, blicken uppstirrandes i taket. Varför hade Zihao blivit så arg? Nej, artonåringen kan verkligen inte förstå sig på det. Det var Zihao som gjort illa hans handleder med sina hårda tag, krossat hjärtat än mer med sina vassa ord och hårda röster. Det kanske är svårt för nittonåringen att konversera med en lika självkritisk person som Joshua är, som ser faktumet att någon skulle gilla honom som omöjligt. Zihao hade inte försökt förstå sig på hans egna tankar... om nu den äldre vill att Joshua ska försöka förstå sig på honom, måste han göra detsamma. Trött sätter han sig upp, huvudet bultar och dunkar medan ögonlocken svullnat upp likt förskräckligt.
"Jag vill tro på dig.. det är inte som att jag väljer att inte göra det." mumlar han till ett tomt rum, känner hur hela kroppen värker. Bland annat av allt han tränat de senaste veckorna, borta från medlemmarna och borta från Zihao som funnit någon ny.. men också för hjärtat som värker. Kanske han borde ha stannat i sängen, för så fort han ställer sig upp får han säga hejdå till sitt medvetande, och svimmar. Även om nu Joshua kanske ville följa efter den äldre, så gör omedvetandet det omöjligt.

När Zihao blev riktigt förbannad hade han det jävligg svårt att tänka klart. Benen slutade inte röra på sig utan han fortsatte framåt, bort från lägenheten, bort från Joshua, bort från allt det komplicerade. För den första gången på flera år ville han åka hem, begrava sig i sin egen säng och både skrika och gråta. Nu kunde han inte göra det, utan det var bara att fortsätta röra på benen. Vart var han ens? Nittonåringen hade inte någon som helst aning om den saken. Kanske någon kilometer från byggnaden? Men han tänkte inte gå tillbaka, nope. Det var bara att fortsätta sätta fötterna framför varandra och röra sig vidare. Bort. Han ville bara bort.

Tillbaka i byggnaden, upp för några våningar, inne i lägenheten satt Jun och Lee på huk framför en avsvimmad Joshua.
”Hallå, Joshua”, gnällde Jun och slig löst till den yngre i ansiktet. ”Snälla var inte död, vad ska vi ta oss till om du är död..”
”Han är inte död, idiot. Kolla, han andas fortfarande”, knorrade Lee och kände på den yngres panna. ”Jag tror att han verkligen behöver någonting att äta, först och främst. Hämtar du en banan eller någonting annat sött?”

Det är inte förrän han hör deras röster långt borta som medvetandet kommer tillbaka till artonåringen. De sega ögonlocken öppnas, vyn blir alldeles suddig. Av alla tider på dygnet som han kunnat känna av sin yrsel, väljer kroppen och hjärnan att lägga av i en stund som detta. Joshua vrider på sig, lägger sig på rygg istället för en liten boll medan blicken glider från Jun och Lee.
"Min kropp måste hata mig." Mumlar han halvt om halvt vaken, innan han sätter sig upp med händerna om sitt dunkande huvud. Vad fan ska han ta sig till nu? "Det är okej, min kropp lägger av ibland. Hur långt tror ni han kommit?"

”Din kropp lägger av för att du inte tar hand om den, Joshua”, påpekade Jun och kravlade sig upp på fötter. ”Du måste äta någonting , och nej, det är inte förhandlingsbart”, fortsatte han och började röra benen mot köket, samtidigt som Lee betraktade den yngre under tystnad.
”Menar du Zihao eller?” Undrade han och sneglade bort mot riktningen som ytterdörren låg mot. ”Ja du..vem vet? Kanske några kilometer? Han kan, tro det eller ej, röra sig ganska snabbt om han väl bestämmer sig för det.” På tio minuter hade väl den stora klumpedunsen kanske hunnit runt två kilometer? Och detta trots att han i vanliga fall rörde sig ungefär lika snabbt som en snigel.

Jo, det är väl egentligen så det är, att kroppen lägger av om han bestämmer sig för att inte ta hand om den. Blicken glider ner mot fötterna som han vickar lite på, innan han vänder sina sprängfyllda ögon till Lee med ett magert leende.
"Då kommer jag nog inte komma ikapp honom... borde nog träna mer på min kondition." skämtar Joshua lätt och ställer sig upp på vacklande ben. Hur hade allt gått så snett? Om nu Zihao gillar honom på samma sätt som Joshua gillar den äldre, vad finns det för problem då? Rätt idiotiskt, faktiskt. "Du.." börjar han och sätter sig ner på Lees säng, noga med att inte smutsa ner eller något. "Du vet antagligen mer om hur han känner än vad jag gör... så den där Tae, tror du Zihao har känslor för honom? Att han lyckats komma över mig lite grann, pågrund av honom."

Lee skruvade lite på sig och sneglade ner mot sina händer. Vad skulle han svara på den där frågan egentligen? Ja? Nej? Svaret var ju rent tekniskt sett nej, men samtidigt var det hela inte riktigt så enkelt.
”Alltså..nej. Jag tror inte att han har kommit över dig för fem öre”, började den äldre och log blekt upp mot artonåringen. ”Men, det är jävligt komplicerat drt där med känslor”, konstaterade han sedan snabbt och vek återigen undan med blicken. ”Det jag försöker säga är att han och Tae är jävligt komfortabla runt varandra, men att det inte har någonting med direkta känslor eller så att göra. Förstår du?”
”Vem fan skulle kunna förstå sig på en sådan förklaring?” Undrade Jun, som precis kommit tillbaka in i rummet med ett glas i handen. ”Här, det är en hemmagjord smoothie på banan, yoghurt, jordgubbar och socker. Skiter i om du tycker om smakerna eller inte, drick”, beföll nittonårigen och räckte fram glaset mot Joshua.

Nej, det var verkligen inte svaret Joshua ville ha. Det är komplicerat det där med känslor. orden ekar i artonåringens huvud. Han och Tae är jävligt komfortabla runt varandra. hjärtat gör något förskräckligt ont betyder det att Zihao inte är komfortabel runt Joshua. Tyst tar artonåringen smoothien han får av Jun, medan några tårar än en gång trycks upp mot väggar, och slingrar sig ner över kinderna.
"Så han är inte över mig, men han och Tae är jävligt komfortabla runt varandra?" Upprepar Joshua, hur ska han förklara vad det är han känner? Hjärtat är som i tusen bitar innan han ställer sig upp från sängen och rör sig mot dörren. "Jag går och lägger mig.." Nej, tanken på Zihao och den andre snubben får honom att må så olidligt illa, han kommer inte kunna vara i samma rum som Zihao. Inte när han uppenbarligen är jävligt komfortabel runt Tae, och verkligen gillar honom. Nej, Joshua kan verkligen inte det. Kanske det är dags att ta en paus? Artonåringen kniper ihop ögonen och rör på benen mot sitt rum. Dan vad han bara vill försvinna.

”Det han menar, Joshua, är att de bokstavligen beter sig likadant runt varandra som jag och Zihao”, ropade Jun efter den yngre innan han vände de smalnande ögonen mot Lee. ”Du är verkligen totalt jävla värdelös på att förklara, vet du det?” Knorrade han och vände ännu en gång blicken bort mot dörröppningen.
”Jag vet..men jag visste verkligen inte hur jag skulle förklara deras relation, okej?” Svarade Lee förläget och sjönk ihop med axlarna. ”De är ju jävligt komfortabla runt varandra!” Utbrast han och putade med underläppen.
”Jo, men komfortabla på vilket sätt? För det sa du inte. Nu tror Joshua säkert att de duschar ihop och en massa annat, vilket de absolut inte gör”, förklarade Jun och himlade med ögonen. ”Jag menar, visst. De har kysst varandra x antal gånger och sovit i samma säng, men det är inte mer än så. Och jag, som verkligen känner vår lilla Zihao, vet att allting är spelat från hans sida. I alla fall de känslorna.”

Joshua stannar upp, på något sätt krossas ännu mer medan tårarna blir ännu fler. Han stannar upp och stirrar mot de andra två.
"Om nu det varit som han gillar er, varför sa du inte det?" Frågar han Lee med darrande röst. Han ställer ner glaset på bordet, tänker inte dricka något av det innan han kramar om sig själv hårt. Kyssts, sovit i samma säng? "Brukar du kyssa honom Jun? För tro det eller ej brukar det bara vara folk i förhållanden som gör det. " Det känns som att han sk spy, och han skyndar sig bort mot dörren."vadå inget mer än så?! Att de kyss och sover i samma säng låter rätt jävla mycket för mig. Han berättade inget för mig.." tårarna gör så att halsen tjocknar och han skyndar sig ut genom dörren medan andan fastnar. Panikattack. Igen.