PRS Aphrodite & wolfy

Med en svag rynka mellan ögonbrynen slöt hon ögonen då hon kände de vassa tänderna borra sig genom hennes hud. Ett tyst ljud lämnade hennes mun och hon motstod lusten att försöka vrida på sig. Det skulle bara göra det hela värre. Kyle gav ifrån sig ett ilsket gläfs och slog upp händerna i luften som tecken på att han gav med sig. Han tänkte dock inte låta det sluta så här utan han tänkte hämnas, ingen kunde få tro att han var svag och gav sig lätt.
”Det är ändå inte roligt längre när Angel försvann,” muttrade han, såg till att göra lite skada på vägen fram till ytterdörren genom att ha sönder vad som än stod i hans väg.

När Kyle försvann ut genom dörren släppte Tara taget om Meila. Hon drog med fingrarna över såret för att hela det och hjälpte henne till soffan. Hon satte sig på knä framför henne och tittade på henne med en medlidsam blick.
"Förlåt! Det var det enda jag kunde tänka på som kunde fungera" sa hon och höll i Meilas händer. På något sätt var det skönt att ha testat; att ha ätit utan att ha något samvete i vägen. Hon hade längtat så länge efter att kunna göra det, så blev det kvinnan som hjälpte henne att kunna leva igen som fick bli första måltiden. Det kändes inte så schysst. Hon bet sig i handleden och höll fram den mot Meila.
"Vet inte hur mycket jag hann dricka, men om du känner dig instabil så drick" sa hon med ett litet leende.

Meila drog en hand över ansiktet då hon satt sig ner i soffan, skakade sedan lite på huvudet åt Taras ursäkt. De hade blivit av med Kyle och det var huvudsaken. Hon kunde känna på sig att hans oväntade besök inte skulle sluta där utan att han skulle dyka upp även i framtiden, men det skulle bli den dagens problem. Hon såg tveksamt på Taras handled innan hon förde den mot sina läppar. Hon var inte mycket klokare än Tara när det kom till att veta hur mycket blod hon förlorat, men efter allt kaos som hänt bara under några minuter så kände hon sig minst sagt förvirrad.
”Tack,” sa hon efter en stund och log svagt, ”men jag klarar mig. Det är nog mer Killian vi behöver bekymra oss för. Vart tog han vägen tror du?”

Tara skakade på huvudet.
"Ärligt talat så var senast han blev så här arg för 100 år sedan, när vi fortfarande hade våra känslor avstängda. Min enda logiska gissning är kyrkan, för vi båda har alltid dragits dit, även om han inte alls lika mycket som jag" sa hon och lekte med en av sina hårslingor som hade fallit fram. Tara hade varit troende kristen när hon var människa, och det hade aldrig riktigt slappt även när hon blev vampyr. Det hade blivit ännu mer när hon hade sin själ, men nu hade det dragits tillbaka igen, även om det fortfarande låg i bakhuvudet på henne. Hon ställde sig upp.
"Har du ork nog att gå och kolla? Jag vill inte lämna dig ensam nu" sa hon och tittade mot allt som Kyle hade lyckats förstöra under sin lilla vistelse.

Meila svalde då Tara berättade att hennes bror senast blivit så arg som han nyss blivit för hundra år sedan. Och då hade han haft känslorna avstängda. Hon nickade smått: kyrkan lät ju som en ganska logisk plats. Det var värt ett försök att kolla där åtminstone.
”Det är ingen fara med mig,” försökte hon övertyga Tara och klappade henne smått på handen igen, ”jag tror nog att han bara vill se dig för stunden. Du kan lugna ner honom bäst.” Tara skulle ändå alltid vara den viktigaste personen för Killian då det var hans syster och de hade gått igenom otroligt mycket tillsammans.

Tara skakade på huvudet.
"Han kommer vilja veta att du är okej, så du får också följa med" sa hon och tittade på Meila. Tara hade aktivt valt att lämna ute detaljen att senaste gången Killian hade blivit så arg var när hon själv, hans älskade syster, hade befunnit sig i dödlig fara och blivit svårt skadad. Gången innan dess hade det varit när Juliette dog, och då hade ilskan gått över till att känslorna stängdes av. Meila var alltså en av tre gånger där Killians känslor pressades till det yttersta, och där den gemensamma nämnaren för att få det att hända var kärlek.

Hon funderade en stund på det Tara sagt, osäker på om hon verkligen skulle göra situationen bättre genom att följa med men hon ville ju veta att Killian var okej. Därför nickade hon som bekräftelse på att hon skulle följa med Tara till kyrkan. Efter att ha suttit en stund till i soffan steg hon upp och sneglade på sina händer som hade tydliga röda märken efter elden. De sved något enormt men hon gjorde sitt bästa i att ignorera smärtan, det hade ju kunnat gå värre.
Efter en promenad var de två fröknarna framme vid kyrkan som på något sätt kändes väldigt ödslig. Meila vände blicken till Tara och nickade mot dörren som en uppmuntran om att det nog var bäst om hon gick in först, följde efter med lätta steg.

Tara såg på Meilas hand, som var röd efter elden. Hon tyckte det var märkligt att det inte hade helats med tanke på vampyrblodet hon hade druckit, men det kan ha varit någon demon-grej. Hon hoppades dock inte på det, utan att det kanske bara tog längre tid än vanligt för vampyrblodet att verka. När de stod framför kyrkan nickade Tara och pekade mot den, för hon kunde höra Killians andetag. Hon öppnade de stora kyrkportarna och gick in. När hon korsade dörröppningen in till kyrkosalen tog hon reflexmässigt två fingrar och placerade dem först på pannan, mellan brösten, under vänster nyckelben och sedan under höger nyckelben. Vid varje beröring hördes det som om man droppar vatten på en bit glödande kol, och det steg lite, lite rök från varje placering av fingrarna som lämnade ifrån sig runda märken vid varje ställe. Tara klev in och såg sin bror halvt ligga, halvt sitta lutad mot en av kyrkbänkarna på golvet. Han reagerade och ställde sig vingligt upp. Tara noterade den halvfulla vinflaskan på golvet, och förstod vad han hade gjort; dämpat känslorna med alkohol för att förhindra att stänga av dem helt.
"Jag var nära" sa han och tittade på sin syster, "men jag gjorde det inte". Han såg på Meila och gick fram till henne och drog in henne i en omfamning.
"Vad gjorde han med dig?" frågade han och drog sig ur omfamningen och tog försiktigt tag i hennes hand och tittade på den.

Hon hajade till då hon hörde ljud längre fram i kyrkan, fick syn på Killian som halvlåg mot en av kyrkbänkarna. Då han vingligt reste sig upp la hon märke till den halvtomma vinflaskan på golvet. Hennes hjärna befann sig nog någon annanstans för stunden eftersom det tog en stund för henne att förstå vad han pratade om. Han hade nästan stängt av sina känslor. Tack och lov för att han inte gjort det. Hon skulle känna sig skyldig för att hon delvis var anledningen till det. Med en lätt suck lutade hon sig mot honom då han omfamnade henne, vilade sin kind mot hans bröstkorg och skakade smått på huvudet då han ville veta vad Kyle gjort. Det var ingen idé att göra honom mer upprörd.
”Oroa dig inte, jag är okej.” Meila drog åt sig sina händer och gömde dem bakom ryggen, de var ingen vacker syn för tillfället och hon skämdes över det hela.

Killian hade lätt stirrig blick, men han försökte hålla den så stadig som möjligt. Det var längesedan han hade druckit mycket, och snabbt, på en och samma gång. Trots hans vampyrkropp så slog alkoholen till. Hårt. Han såg hur Meila drog bak händerna bakom ryggen och han tittade mot Tara.
"Har du gett henne blod?" frågade han och hon nickade. Killian tittade på Meila igen.
"Du borde- borde vara helad" sa han och drog handen genom håret. Han backade, böjde sig ner och plockade upp flaskan, som knappt hade någonting kvar i sig. Han tittade på de båda kvinnorna och hade inte riktigt något att fästa blicken på.

Taras ansiktsuttryck hade gått från oroligt till argt, eller snarare besviket. Hon tittade på sin bror med tomma ögon, och vände sig sedan till Meila.
"Är det för mycket begärt att be dig ta hem honom?" frågade hon och knöt hennes händer så hårt att knogarna blev vita. Hon svalde, vände sig om och tittade på sin bror, som tittade tillbaka på henne, och Meila, med skamsen blick.