rollspelare & tippest prs

”De får ju inte sakna dig allt för mycket.” Log Sophia innan hon försökte få på sig sin klänning igen. Hon sneglade bak på prinsen och log svagt, ville gärna ha hans hjälp. ”Jag behöver prata med Giovanni, jag vet att du inte gillar honom men jag måste verkligen prata med honom.” Sade hon tyst och granskade honom.

Henri dröjde sig kvar i vattnet och blötte sitt ansikte innan han tittade på henne igen. Då han såg att hon hade problem med att ta på sig sin klänning steg han upp ur vattnet och gick upp bakom henne, men tankarna på att hjälpa henne försvann när han hörde vad hon sa. Giovanni? Henri hade antagit att det var ett slutet kapitel, men icke.
”Vad ska ni prata om?” frågade han med en hård ton.

"Bli inte arg eller impulsiv, men innan så frågade han om jag ville gifta mig och att han skulle göra allt för att det inte skulle bli av. Jag behöver bara prata med honom så att han förstår att det här inte är hans match att spela, utan att det är mitt liv som han så gott påstår sig värna om." sade Sophia och vände blicken mot honom.

Han blev arg redan när hon bad honom att inte bli det. Det var omöjligt att inte bli det - Giovanni var ett dåligt ämne att ta upp.
”Vad tror du händer om jag berättar detta för min far?” han tittade henne i ögonen och rynkade pannan. Han var sugen på att direkt klä på sig och springa raka vägen därifrån, till sin far - och berätta. För då skulle Giovanni inte längre vara ett problem.

"Han vill mitt bästa, Henri och jag kan prata med honom. Ifall ni bara kunde sluta vara så... Ni, så hade ni kunnat vara bra vänner." suckade hon och granskade honom en stund. "Jag ber dig att lita på mig, jag känner honom." sade hon och la sina händer på Henris kinder. Hon önskade verkligen att han skulle gå med på hennes önskemål och att han inte skulle berätta något för kungen.

Snabbt slog han bort hennes händer. Trodde hon på fullaste allvar att en vänskap mellan Henri och Giovanni under några omständigheter skulle vara möjlig? Sophia var alldeles för naiv.
”Jag tror att min far skulle göra en bättre markering”, fnös Henri och tog på sig sina kläder, utan att hjälpa Sophia med hennes klänning. Han vllle ha ett försprång.

Sophia rynkade på pannan och såg sårat efter honom. Hon skakade lite på huvudet, kunde inte riktigt göra något när han hade bestämt sig. Hon kunde inte heller knäppa på knapparna till klänningen så hon slog sig ner under ett träd och blängde lite framför sig, det hade varit hennes fel att ta upp Giovanni.

Sophia bad inte honom att stanna. Av någon konstigt anledning hade han förväntat sig det, han ville det. Men då hon inte gjorde det var han tvungen att gå därifrån. Han slängde en snabb blick över axeln och såg hur hon hade slagit sig ner under ett träd. Han skakade lite på huvudet för sig själv och satte sedan av. Han sprang utan att riktigt veta varför. Det var inte som att Sophia hade någon möjlighet att stoppa honom i vilket fall.

Snart var han framme vid hovet. Han hade hunnit bli andfådd - och ångrade sig genast att han bestämt sig för att berätta för sin far. Men han var tvungen. Giovanni ville förstöra mellan Sophia och Henri. Han kunde inte låta det hända.
Han rusade in i hovet och sprang igenom några korridorer innan han fick syn på sin far, i en sal tillsammans med några av sina män.
”Far-”, han hann knappt börja innan han blev avbruten av sin far som skickade ut sina män ur salen. De stängde dörren bakom sig.
”Vad har hänt Henri?” hans far såg genuint oroad ut. Henri förstod varför; han hade blött hår och var andfådd då han sprungit. Hans far kunde ju bara tro att någon hade drunknat.
”Giovanni”, började Henri och tog en paus för att lugna sin andning. ”Han- han vill förstöra alliansen. Jag och Sophia-” Mer än så hann Henri inte säga. Hans fars ansikte förvreds i en ilsken min och han slog näven i bordet han satt vid. Han sa inget. Han gestikulerade mot dörren för att få Henri att förstå att han skulle gå. Henri lydde och lämnade rummet, samtidigt som han funderade på Giovannis öde.

Sophia blev väldigt snabbt uttråkad och försökte knäppa upp klänningen, efter ett otroligt bra tag så lyckades hon. Hon suckade högt och började gå mot slottet igen, visste ju att Henri var en man av sitt ord så hon ville varken träffa honom eller Giovanni så hon gick raka vägen till sitt rum. Hon tänkte inte närvara på någon av måltiderna eller liknande, mest för att Henri skulle förstå att hon var ytterst missnöjd.

Sophia slog ner ner i soffan i rummet och drog handen över ansiktet, orkade inte alls mer. Hon reste sig upp och gick till sitt skrivbord för att skicka ett brev hem till sin moder. Hon visste inte alls hur hon skulle börja eller vad hon ens skulle skriva. Hon satt med pappret framför sig och funderade en lång stund, visste verkligen inget alls. Det hela slutade med att hon istället satt och grät, över vad visste hon inte men det kändes otroligt skönt när hon väl gråtit ut. Hon tittade ner på pappret igen som var fläckat av hennes tårar. Hon suckade lågt och reste sig upp, inte ens kunde hon göra något så simpelt som att skriva ett brev.

Vad skulle hända med Giovanni? Henri hatade sin fars oklarhet. Han kunde inte hindra sig själv ifrån att oroa sig för att hans far skulle besluta sig för att avrätta Giovanni. Men vad ville Henri egentligen? Han hatade sin förvirring. Han styrde stegen mot sin kammare och kastade sig på sängen. Han behövde tid att tänka. Vad i helvete hade han gjort? Hade han dödat Giovanni?

Han stannade i sin kammare ända tills det var dags för middagen. Han var nervös över att träffa både Sophia och Giovanni. Mest Sophia. Han kom ner till den stora matsalen ich slog sig ner vid sin vanliga plats. Till hans förvåning var varken Sophia eller Giovanni där. Han svalde hårt innan han gick fram tlll sin far och petade honom på axeln.
”Var är Giovanni?” frågade han lågt.
”I fängelsehålorna”, svarade hans pappa kort innan han föste bort Henri mot sin plats.
Helvete.