[PRS] LadyGhoost & yehet

Ett roat leende stryker sig över Jaes rosiga läppar medan han nickar lätt på huvudet. Han har ingen aning om sina mäns tankar och åsikter om deras ledare, finner inget intresse att heller ta reda på det. I princip alla som jobbar för deras kriminella nätverk är smått galna, vilket inte gör dem mindre mänskliga.
"Ser du dig själv som mer eller mindre galen?" frågar Jae med huvudet balanserat på handflatan. Av den Uta han själv sett, skulle han inte anse att den andre ledaren är galen. Men eftersom att tjugofemåringen mycket väl hört om Utas framgång och faktumet att hans bilförare blivit dödad för inte mer än två timmar sedan, så bevisar det en hel del. Precis som Jae själv, gör den äldre en del saker omgivningen skulle kalla galenskap.

Jae skakar enkelt på huvudet, låter sina fingrar pilla på det fina vinglaset innan han för det mot läpparna.
"Jag säger det inte för att det är det jag borde," börjar han och låter sina ögon gå vilse i de framför honom. "Jag är genuin. Skulle helt ärligt inte vilja se mina män göra något mot dig, och jag skulle stoppa dem så gott jag kan."

Det enda han kan göra är att lyssna på den andres ord, ta in det han säger. Det kanske var konstigt sagt från Jaes sida, men Uta har inte bettet sig som han trott. Kanske under deras första möte, då var hans bild av den äldre ledaren mycket mer lik vad han såg, men inte nu.
"Du är inte alls som jag tänkt mig för några veckor sedan. Kan ärligt säga att du överraskat mig positivt jämfört med bilden jag haft i huvudet. Kanske det var en förvrängt bild redan från början." förklarar han med ett litet leende, följer den andres blick när den styrs ut genom fönstret. "Kanske.. men av det jag sett än så länge, så ger du dig själv inte all den beröm du förtjänar. Men det bestämmer du själv, såklart." Jae undrar om ordvalet blivit rätt, än så länge. Han märker innerligt hur han vill stöta på den andra ledaren efter kvällens gång också.

Uta funderade över den andres fråga, samtidigt som han studerade den snurrande vätskan i glaset. Till vilken grad ansåg han sig själv som galen. Det fanns stunder han ifrågasatte sin insanity, något han var medveten om. Dock ansåg han aldrig att han förlorade den, att han höll sig inom en oskriven gräns där han hade kontrollen. Uta var mer än säker på att människor runt honom såg situationen annorlunda. Att de trodde att han förlorade förståndet allt fr ofta. Kanske var det så, kanske var det han själv som levde i förnekelse. Uta tittade upp ifrån glaset och mötte Jae's blick.
"Personligen skulle jag anse mig som mindre galen. Något jag är tämligen säker på att andra inte skulle göra. Och kanske är det svårt att göra en egen bedömning, då den som människor anser galen, sällan ser det ur samma perspektiv" Uta ryckte sedan på axlarna. "Men kanske infinner sig inte galenskap fören man förlorar kontrollen, något jag ännu inte gjort"

Uta möter den andres blick och ger honom ett genuint leende. Han kände en värme sprida sig genom kroppen när han hörde den andre mannens ord. Han kunde inte minnas att någon, bortsett ifrån hans egna mannar hade yttrat ord med liknande innebörd. Huruvida hans mannar gjorde det utav lojalitet eller något annat, kunde han inte yttra sig om. Men mannen framför honom, hade ingen anledning att säga det av lojalitet.
"Tack" var allt Uta lyckades yttra, han var genuint rörd av att höra den andra mannen säga det. Uta visste inte vad det var som berörde honom så. Kanske för att situationen var annorlunda gentemot allt annat han upplevt, då Jae var en av de få personer han inte kunde förvänta sig något av. Uta väljer att sänka blicken till glaset igen, innan han tar en klunk.

Uta möter den andres blick, efter en stund och nickar.
"Jag tror att våra åsikter och bilder av varandra har varit allt för fläckad av våra fäders bilder." Uta la huvudet en aning på sned. "Men det gläder mig att vi båda har kunnat se bortom det, att rykten och annat inte gjorde det omöjligt för oss att sitta här, då ditt sällskap är väl uppskattat"
Uta medgav att han var förvånad över att höra orden, än så länge, men det fick ett leende att spridas på hans läppar. Att veta att Jae möjligen kunde tänkas att träffa honom igen, ifall tillfälle gavs.
"Det är en selektiv åsikt" började Uta, men åter igen kände ha en sorts värme av att höra den andres ord. "Kanske du en dag får se mig ge mig mer beröm, den mängden beröm du anser att jag förtjänar"

Jae nickar lätt på huvudet, funderar på vad han tycker om ett sådant ämne som galenskap. I princip alla har sin egen bild på vad galenskapens väktare är, men majoriteten skulle anse att tjugofemåringen i alla fall är mer än smått galen.
"I slutändan beror det ju verkligen på vad eller vem man jämför med." är det enda Jae kan svara med. Född in i kriminella nätverk ger en svagare bild på vad galenskap är i människors ögon. Galenskap blir som normalt, och antagligen har det blivit så för Uta också.

När Jae får syn på det genuina leendet som klär den äldre så väl, kan han inte låta bli att känna av värmen sprida sig. Visst har han fått det av den andra ledaren innan, men bara av kroppskontakten som tvingat bort all kyla.
"Inget att tacka för.." berättar Jae i låg stämma

"Antagligen," säger Jae med en bitter ton. Förstås har han ingen aning om vad hatet hans fader känt grundats på, men i stunden, med Uta vid sin sida, kan han inte komma på något. Absolut inget, om Utas far är lik sin son. Jae biter sig i läppen med blicken ut genom fönstret, där snön ligger som ett täcke. Små snöflingor dalar ner, men vinden är långt borta. Djupt inne i sina tankar för Jae blicken mot den äldre. Ett leende bubblar än en gång upp när Uta säger att sällskapet är uppskattat. "Ditt sällskap är mycket uppskattat också." Jae tar en liten klunk av vinet medan han lyssnar på den andres röst. "Det hoppas jag."

Uta nickade instämmande. Galenskap var något som var en svår bedömningsfråga. Det fanns en norm för samhället över vad som definierades som galenskap. I hans och Jae's värld var normen en annan, men även här fanns det en. Att han inte blivit klassad som galen, åtminstone inte allt för öppet, berodde till vis del på hans position. Få människor skulle antagligen aldrig påpeka det för honom, även om detta var vad de ansåg. För en sekund undrade Uta vad mannen framför honom ansåg, men han var osäker på om han ville ha ett svar på den frågan. Precis som han var osäker på huruvida han skulle reagera på detta svar. Därav lät han frågan dö ut och valde att fokusera på något annat.

"Jag anser raka motsatsen, ditt svar ger mig all anledning att tacka dig" Det var sällan Uta tackade människor, särskilt genuint, men detta var vad han gjorde med den andra mannen nu. Den yngre ledaren förtjänade hans tack, för mycket mer än Uta kunde sätta ord på.

"Jag kan förstå din bitterhet" började Uta "Men låt inte det komma i vägen för..."
Uta såg på Jae, han var osäker på hur han skulle benämna vad det var de nu hade, och valde därför att tystna. Möjligen av anledningen att han inte ville sätta ord på den andres tankar, möjligen för att han själv inte visste vad det var de hade.
Uta följer Jae's blick, ut genom fönstret och den upplysta trädgården utanför. Snön dalade ner och att sitta inomhus i det varma rummet gav en trygg och mysig känsla. Uta granskade den andra mannen i rummet, osäker på om han känt lika dant, utan att ha mannen där, eller i sällskap av någon annan.
"Då universum anser att våra vägar bör korsas med jämna mellanrum, skulle jag anse att dina chanser är höga att få se det ske, om de kommer ske" Uta gav den andra ett leende.

Jae vet inte hur han ska tyda tystnaden från andra sidan bordet, kanske Uta har lika många frågor flytande i huvudet som honom själv. Det verkar vara en fråga som han vill få ut, men håller för sig själv. Och Jae bestämmer sig för att inte ta upp det. Att kväva folk med frågor är aldrig rätt, och om en sådant starkt ämne som galenskap, gör det än mer jobbigt. Jae kan dock inte undgå att tänka på sin egna galenskap.

Med ett leende på läpparna låter tjugofemåringen försiktigt fläta ihop sina fingrar med den andres. Han vet inte riktigt varför, men deras händer har varit i hopknutna mer än en gång innan.
"Det är bara sanningen," är det sista Jae nämner om samtalsämnet. Säkerligen är han tacksam över det den äldre sagt innan, att inte vill att hans män gör honom illa. Och han hoppas innerligt att Uta förstår det.

När den andre inte slutför sin mening, får det Jaes tankar att stanna till för en kort stund. Ja, vad är det de har? Uta verkar, precis som Jae, inte kunna sätta fingret på vad det är de har. Blicken glider ner från de välkomnande ögonen till glaset, vänner? Kanske det är rätt uttryck, men han känner inte likadant för Uta som med Brian, som mycket väl kan ses som en vän. Blicken glider dock upp mot Uta efter de sagda orden.
"Och du har inget emot det, att våra vägar korsas?"

Uta sänker blicken till deras händer då Jae flätar ihop dem. Han känner den mjuka handen emot sin, och långsamt börjar han stryka tummen över den andres hand. Beröringen ifrån den andra var för honom fortfarande främmande, särskilt hans egna reaktion på den. Uta hade inte funnit ett svar på varför han uppskattade att vara nära den andra så, på ett sätt han inte uppskattade någon annan. Tanken på att hålla någon i handen på detta sätt var för honom annars löjlig. Men när det kom till den yngre mannen hade Uta kunnat finna sig i att hålla hans hand, i en oändlighet. Förvisso en överdrift, men ändå en som kunde vara till någon förklaring.

Uta möter den andres blick och nickar. Han känner att inga ord behövs mellan dem. Uta var inte ens säker på att han skulle kunna yttra några som kunde vara förståeliga.

Att döma av Jae's tystnad kunde han inte heller svara på vad det var de hade. För andra skulle det antagligen liknas vid vänskap, men för Uta var det främmande. Förvisso ansåg han att Jorah var hans vän, men detta var annorlunda. Han fann sig själv göra och saker med Jae, som han inte gjorde med någon annan. Precis som känslorna han kände runt den andra, var de likaså annorlunda. Kanske kunde han finna svaret på allt detta med tiden.
"Om det var något jag misstyckte hade jag undvikit det med all min kraft, trots någon form av yttre kraft" Uta mötte den andres blick. "Nu är jag tacksam att något får våra vägar att mötas"
Uta var förvånad över sina egna ord, inte för att de var osanna, snarare för att han yttrat dem. Men han menade det han sa.

Jaes blick fokuserar på de sammanflätande fingrarna, kan inte undgå att låta ett litet leende stryka sig över läpparna. Han kan inte riktigt lägga fingret på varför det känns så annorlunda att röra vid den äldre ledaren. Så många olika anledningar, men samtidigt inga tillräckligt troende för att han ska nöja sig. Huden ryser försiktigt när Uta stryker tummen över den svala handen. Det är inte obekvämt alls, Jae har slutat känna rädsla vid den andre ledarens kroppskontakt. Och han har även slutat fråga sig själv varför kroppen reagerar på ett sådant vis, och tar istället vara på tiden.

Det gläder Jae att den andre uppskattar hans sällskap, men djupt nere i hjärnans botten är det fortfarande höga röster som skriker på honom. Han önska verkligen att han kunde slänga bort sin faders ord om den andra familjen, och få en fullständigt klar, egen bild av den andre. Men fördomarna är som rötter I Jaes huvud, både besviken på sig själv för att han fortfarande inte litar på Uta helt och hållet, och för sin fader som så envist hållit kvar vid hatet av familjen.
"Det gläder mig," berättar Jae i låg stämma låter blicken föras från deras händer till den flammande elden, innan han ser upp mot Uta igen. "Är mycket tacksam över det jag också."

Uta känner hur den andre ryser till, hur håren reser sig och hur huden blir knottrig, och Uta ler. Omedveten om det var för att han kunde frammana den reaktionen hos den andre. Vad reaktionen hade för betydelse kunde Uta inte tolka, mer än att det inte var obehag ifrån den andra mannen. Uta var tacksam över det, då hans önskan var långt ifrån att göra den andre obehagad. De tankarna var fortfarande främmande för honom, hur han önskade att den andre mannen skulle finna någon form av uppskattning i hans sällskap. Något Jae verkade känna, något som ledde till glädje hos Uta. Uta kände att han blev mer förvirrad, i sökandet av ett svar.

Uta ler sedan åt den andre mannens ord. Glad över att han kände det samma. Förvisso hade inte Jae givit honom någon indikation på att han misstyckte till sällskapet, men Uta sökte ändå bekräftelsen, något han aldrig annars gjorde. Men när det kom till den andre ledaren ville han alltid veta att den andre trivdes och mådde bra.

"Önskar ni något mer?" Steve kom plötsligt in genom dörren och Uta vände sig emot honom.
"Jag tror att vi är nöjda som vi är" Uta såg på Jae för att veta ifall den yngre önskade något mer.
"De andra gästerna har gett sig av, och när ni önskar behaga ge er av, vet du vart nyckeln är" Steve mötte Uta's blick, som nickade till svar. "Då önskar jag er en trevlig fortsatt kväll och godnatt"
Uta såg på Steve när han stängde dörren och försvann. Uta hade besökt restaurangen i många år, därav hade Steve ett förtroende för honom, och visste att han skulle låsa efter sig när han gav sig av.

Den lugnande tystnaden upphör en liten stund när dörren till deras bås öppnas på nytt. Jae ser upp mot den vänliga mannen framför dem, funderar över om han borde dra tillbaka sin hand från kroppskontakten. De hade trots allt gjort det förut, i samma scenario. Ledaren bestämmer sig dock för att inte göra det, värmen från den andres fingertoppar är inte så lätt att dra sig ifrån. Dock kan han inte sluta undra om det kanske varit ett misstag.

När Uta ser på honom för ett svar skakar Jae försiktigt på huvudet.
"Nej, det är alldeles bra tack," svarar han, säger ett tyst detsamma innan dörren stängs bakom Steve. Jaes blick glider till brasan, känner hur flammorna värmer hans kinder ännu mer än Uta. Brasor har tjugofemåringen alltid tyckt om, de dansande rörelserna och de små prasslande ljuden. Som liten kunde han tillbringa timmar med bara värmen från de röda vågorna och papper och penna i händerna. "Han verkar ha starkt förtroende för dig." påpekar han med ett leende på läpparna efter en stunds tystnad.

Egentligen har Jae ingen lust alls att gå därifrån, stunden är mysig och oslagbar. Men samtidigt vet han att den inte kan vara för evigt, hur mycket han än skulle vilja. Jae undrar än en gång varför hjärtat just nu vunnit slaget mot hjärnan.
"Vill du gå?" frågar han tveksamt tillslut.

Uta vänder sig emot Jae när han åter talar.
"En av de få, som genuint har det" Uta var smärtsamt medveten om att få människor hade förtroende för honom. Det var inte förvånande, med tanke på hans ryckte och yrke, men ibland var det smärtsamt att ha så få människor runt sig som hade förtroende för honom. Människor ville oftast tro att de hade förtroende för honom, men ifall de tänkte efter, skulle de alla med största sannolikhet inse att de inte hade förtroende för honom. Förvisso hade han lite om än inte mindre förtroende för någon. Steve kunde kanske anses som en av dem han hade förtroende för, men till vilken grad kunde han inte svara på. Uta lät huvudet vila emot handen, samtidigt som han försvann bort i tankar, innan Jae's ord åter tog honom tillbaka.

"Jag kan inte säga att jag önskar gå, men det kanske kan vara på sin plats att göra det" Uta reste sig långsamt upp och erbjöd Jae sin hand. Han var väl medveten om att den yngre ledaren inte behövde hans hjälp, men han önskade att vara nära den yngre om än i några sekunder till.