[PRS] Back to shcool

Jag suckar jag känner inte direkt för att berätta om varför jag klippte till honom men jag antar att jag inte har något val.

Plötsligt så tar rektorn upp armbandsuret. Hon suckar och rynkar pannan.
"Jag är hemskt ledsen att säga att jag måste dra ihop det här. Vi är inte riktigt klara än, så vi kan utveckla det här senare i veckan, men jag är sen till ett mycket viktigt möte. Även fast ni säkert haft anledning till det, så var det fel att ta till våld till så extrema metoder. Mr Andersen, Ms Jones, ni får båda 70 minuters kvarsittning efter sista lektionen imorgon i sal 106."
Jace himlar med ögonen. "Äh, kom igen, 70 är väl överdrivet, inte för att låta sån, men det var ju inte jag som gjorde nån svimma. Plus det har hänt värre grejer, och då fick vi 60."
Jag försöker ignorera det han just sa, och fokusera på att hon fortfarande inte sagt vad jag gör här.

"Men då hade du inte undergodkänt i nästan alla ämnen" svarar Mrs Roberts "Vilket för övrigt är varför jag bad dig komma Mr Akiyama ((orkar inte stava XD)), eftersom du ligger så högt i alla ämnen tänkte jag att du skulle kunna hjälpa Mr Andersen att studera"
Ren stirrar på Mrs Roberts med uppspärrade ögon. Sen så öppnar han munnen som för att säga något men rektorn hinner före
"Du har egentligen inget val, jag sa bara ordet undrar för att låta trevlig!"
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Ren med tanke på hur saker är mellan honom och Jace, men samtidigt blir jag glad för detta kanske är en möjlighet för dem att lista ut vad det är som händer mellan dem och göra något åt det

((Det är lugnt, du stavade ändå rätt xD))
Jag stirrar tomt på Mrs Roberts. Menar hon allvar? Jag kan inte...inte efter...
Jace verkar inte reagera. Han står bara där tyst, fortfarande lutad mot skåpet, och stirrar ut i ingenting, som om han inte hört vad hon sa.
"Jag har hört att ni har geografiprov om en vecka. Ni får börja med det." säger hon och börjar samla ihop sina papper och reser sig upp. "Jag måste rusa nu, ni får sluta för dagen."
Sedan går hon med raska steg ut genom dörren och vi lämnas kvar, tysta. Vi står där ett tag tills Jace rätar på sig, men han verkar ha rört på huvudet för snabbt eller nåt, så han vinglar till. Han sträcker ut ena armen för att stödja sig på närmaste objekt, eller person i det här fallet. Jag står närmast och han lägger handen på min axel. Jag vinglar till lite av den plötsliga tyngden, men det är nästan omärkbart. Sen tar han bort handen och rätar på sig.
"Oh, sorry, såg dig inte."

"Är du okej?" frågar jag Jace

Han kliar sig i bakhuvudet.
"Jaja, det är lugnt, jag är okej. Jag bara...vände på huvudet lite snabbt."
Enligt mig ser han inte särskilt okej ut, och det är inte ett gott tecken att han tappar balansen av att vända på huvudet, men jag får en känsla av att jag inte ska säga emot honom kring det här.
Vi är tysta ett tag tills Rachel säger:
"Aja, vi borde väl gå nu, här kan vi inte stå hela dagen."
Hon börjar gå ut från expeditionen. Jag och Jace följer efter. Jace går lite långsammare ner för trappan, men han försöker hela tiden komma ikapp oss. Det verkar inte särskilt nyttigt, så jag saktar ner farten istället. När vi kommer till foten av trappan stannar han upp och tar fram en rätt skrynklig papperslapp ur fickan. Sedan vänder han sig till Rachel.
"Du, ehh..."
"Rachel" avbryter hon honom.
"Ja, eh, tack. Har du en penna?"
Aningen förvånad över frågan räcker Rachel fram en penna som hon hade i bakfickan.
"Tack" säger han och börjar kladda ner något på lappen. Jag ska precis gå innan han tittar på mig och räcker över den nu hopvikta lappen.
"Här" säger han.
Jag tittar förvirrat på honom. Han suckar och viftar lite med lappen.
"Mitt nummer. Du kommer behöva det om vi nu ska ta den här plugg-grejen seriöst."

Sen vinglar han till igen
"Okej Jace nu tar i dig till skolsystern!" säger jag bestämt
"Jag har sagt att jag är okej" svarar han samtidigt som han verkar tappa balansen helt och falla bakåt mot Ren

Plötsligt tappar Jace balansen helt och faller rakt mot mig, värre än förut. Om han inte hade kommit rakt mot mig så hade jag nog inte hunnit reagera, men jag hinner precis fånga honom. Jag lägger mina armar under vid hans sidor och han har lagt huvudet på min axel. Det är nästan så att han lägger hela sin tyngd på mig, och han är rätt tung, så jag vinglar till en aning jag med. Jag känner ett ojämnt, varmt andetag på axeln hans huvud ligger. Han försöker räta på sig, men det funkar sådär. Han lyfter huvudet och stödjer lite på ena foten, men inte mer en så. Jag vill inte släppa honom helt, så jag håller kvar ena armen runt hans midja, det kommer inte bli bättre om han faller ner och slår huvudet i stengolvet.
"Men, Jace..." säger jag till slut. "Har du bråttom nånstans?"
Det var första gången jag pratat direkt till honom sedan det som hände i musikrummet. Han tittar på armen jag slingrat runt honom och sedan frågande på mig. Blygt flyttar jag blicken ner till golvet.
"Du förlorar ingenting på att kolla upp det. Och du verkar inte särskilt okej..." Jag går med blicken från hans fötter till hans ögon för att granska honom. Hur han tycker att han är okej när han inte ens kan stå upp är ett mysterium, han försöker väl spela tuff som vanligt, men Jace i allmänt kändes lite som ett mysterium han med, så jag är inte så förvånad.
"Kom nu" säger jag lite mer bestämt. "Och försök inte ens gå själv, vi båda vet att du inte kan det."
Han är skeptisk, men han lyder och lägger en av sina starka armar över mina axlar för att stödja sig mot. Jag vänder mig om och kastar en blick mot Rachel.

Jag höjer på ögonbrynet och ger Ren ett menande leende. Han svarar med en mördande blick, och börjatr sen leda Jace mot skolsyster.
Korridoren är helt tom efter som alla är inne på lektion så vi slipper i all fall bli utstirrade! För det skulle vi ha blivit, Jace är helt sönder slagen i ansiktet och jag har nog fått en rejäl blåtyra vid det här laget.

Jag hade förväntat mig någon typ av protest, men ingenting. Han hänger bara tyst på mig när vi går igenom korridoren bort till skolsyster. Jag trodde aldrig att jag skulle hjälpa Jace såhär, och det beror inte på att jag inte bryr mig. Att jag bryr mig är den ända anledningen till att jag gör det, Jace eller inte, killen mår klarligen inte bra och kan inte fatta det själv. Och att försöka förstå hur dåligt man faktiskt mår är något jag behövt lära mig den hårda vägen. Fast jag tvivlar på att Jace gör det av samma anledning, det ligger säkert i hans natur att inte visa sig svag, men enligt mig är det ännu svagare att inte kunna erkänna det.
Vi kommer fram till den blå dörren längst bort i korridoren. Hoppas att hon är där nu då...
Jag öppnar dörren och vi kliver in i det lilla väntrummet. På ena väggen är ännu en dörr som leder in till systers kontor. Jace går långsamt bort till den lilla soffan precis utanför och börjar långsamt flytta sin arm från mina axlar. I tron om att han ska sätta sig ner så låter jag honom släppa, men han ställer sig mot väggen istället och lägger handen på soffryggen. Jag vill inte tjata på honom, och han verkar kunna stå upp hyfsat, så jag avvaktar bara.