Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag, Piper och Hazel hade gått till prickskyttet, jag sa till dem att jag behövde gå. Jag visste att jag var tvungen Annabeth en förklaring. Jag rusade bort mot platsen där jag trodde hon var. Och jag hade rätt, men hon var inte ensam. Hon gick med Percy och Aslan, hon såg ut att brottas med massa känslor i sitt ansikte. Sorg, chock, glädje och uppgivenhet. Percy la armen om henne och ledde henne bort till mig, även han verkade upprörd.
" Åh hej Em," sa Percy och såg på mig, han passade i kläderna han fått av Peter.
" Hej Percy, får jag prata med Annabeth?" frågade jag och trummade på låret, jag hade börjat göra det mycket på sista tiden. Han nickade och lämnade oss, Annabeth skakade och såg ut som om hon skulle börja gråta.
" Hur är det?" frågade jag försiktigt samtidigt som jag satte mig ner. Hon blängde plötsligt irriterat på mig.
" Vad tror du?" frågade hon argt " du försvann och betedde dig jättekonstigt förut. Varför berättade du inte för mig? Du vände dig mot Wilma! Trots att hon svek dig, hotade dig och behandlade dig som skit. Så berätta nu exakt vad som hände." Hon sa det som en befallning så jag berättade allt. När jag var klar, så såg hon chockat på mig.
" Så förmågan kan döda dig?"
" Ja, men Aslan hjälpte mig så nu är jag inte rädd längre!"

Percys POV
Jag hade lämnat Annabeth med Emma, trots att hon var upprörd. Jag var också upprörd över Aslans ord, han hade vetat allt som hände i Tartaros. Mina misstag och Annabeths kamper. Han visste om Athenas Tecken, så det var ju inte så konstigt att Annabeth var skärrad. Jag såg mig omkring på platsen vi var, Piper och Hazel kastade kniv och Jason kollade på. Thalia och Ally höll på med något och Will och Nico hade bestämt sig för att träna en stund. Jag såg hur Frank stod utanför alla och såg lite nervös ut. Jag gick bort till honom.
" Gillar du Narnia?" frågade jag
" Ja, det är väldigt vackert, jag hade gärna stannat här men vi har ju ett uppdrag," sa Frank
" Men tiden går ju inte i verkliga världen när vi är här!" sa jag, Annabeth hade berättat det för mig. Hon älskade Narnia böckerna och hade lyckats hitta dem på gammelgrekiska.
" Jo men," sa Frank och jag kollade på honom.
" Jo men vadå?" sa jag, Frank skakade lite trots att han var så stor.
" Vi har hamnat mitt i ett krig!"

Hello it's me, Emma!
Jag log när jag sa det sista till Annabeth som fortfarande såg skeptisk ut.

Liksom som en reflex duckade jag för det kolsvarta svärdet som for i en vid båge över mitt huvud. Jag rullade runt i en kullerbytta och ställde mig snabbt upp på benen för att parera ett slag från Nico di Angelo. Det var ingen seriös duell, men båda hade varit sugna på att göra något. Kläderna han lånats passade perfekt; liksom dem alldeles mörkblåa byxorna och ungefär likadan skjorta som Percy och Frank (samt jag) hade fått låna, passade honom utmärkt.
Jag måttade ett slag mot hans klinga och så fortsatte vi. parera, slå tillbaks, ducka, hoppa, parera, slå tillbaks, hoppa, ducka.
Efter resultatet-som slutade med att jag hade vunnit-hade vi tackat varandra för en 'god match'. Nico hade duellerat Peter som rakryggat hade tackat ja (Trotts den säkra hållningen och masken verkade han orolig för vad Nico hade för kunskaper).
Jag själv hade ingen lust att vara ensam, dessutom var jag för spidad för att kunna vara lugn, och skulle då inte kunna träffa en kniv ens i närheten av måltavlan.
''Heeeej Kusin och sjönhetsdrottningen!'' skämtade jag och både hazel och Piper vände sig om mot mig. Piper tittade roat på mig.
''Kalla mig inte det Sjöborre''
Jag flinade storslaget. Hazel gav mig en lätt knuff på axeln. ''Tänker man på gudomliga familjen tappar man huvudet. Låt bli''
''Tappade huvudet för något år sedan, i Kroatien. Funderar på vart den tog vägen. Between, kan jag låna en båge?'' Svarade jag och pekade mot en hög kastvapen, där det bland annat låg pilbågar.
Vad jag tänkte med vet jag inte, jag hade ju tappat hjärnan i kroatien. Om jag nu var i Narnia kunde jag iallafall försöka lite extra med att bli bättre på pricksäkerheten. Förresten så är det lätt att tänka när man har något att göra. Eller tvärt om.

Piper McLeans POV (HEY)
jag tittade gillande på Will. Hon hade fått tillbaks lite färg och verkade inte ha gett upp hoppet om....hoppet? Sen förräderiet hade hon varit låg, och jag var glad att hon skämtade igen. Trotts att skämten sög nästan lika mycket som Hera herself. (No Offense för dig jason, men din styvmorsa suger!)
Dessutom hade Emma och Annabeth kommit varandra närmare. misstolka mig inte, dem jag väldigt tajta innan uppdraget. Men något får mig att känna att syskonbandet växer.
Ally, Gudhenan har blivit gud. Wow, visste att hen inte skulle bry sig om Zeus och själv bestämma sig för att bli gudhena. Gillar stilen.
''Visst'' Svarade Hazel Will, som plockade upp pilbågen av trä och tygremsor. Hon drog upp ett koger som hon satte på ryggen och satte en pil på bågsträngen. Stälde sig i en rak hållning och siktade mot en av dem lätta pricktavlorna.
Pilen ven iväg i en knäpp vinken och försvann i gräset.

Back to förrädare Wave!

jag rynkade näsan och tittade efter min pil. Jag skulle behöva träna mycket för att ens få iväg en i närheten av tavlan.

Jag och Thalia gick ner till de andra där de kasta dolk och bågskytte. Thalia tog snabbt fram sin pil och båge. Emma gick snabbt fram till Thalia.
"Era vapen funka inte lika bra här i Narnia!" förklarade hon.
"Varför inte?" frågade jag och Thalia i kör.
"Jag vet inte riktigt men det var det Aslan sa så!" viskade hon till oss. "Gå till vapenrummet där ni kan leta efter ert vapen!"
V nickade och gick till vapenrummet. Det fanns svärd, dolkar, armborst, pilar, bågar och yxor. Självklart tog Thalia pilarna, en båge och en dolk.
"Hmm... vilken ska jag ta... kanske en dolk och ett svärd..." mumlade jag tyst för mig själv.
Jag tog ett silver svärd och svängde med det lite. Den passade inte mig. Jag försökte mig på ett annat silversvärd som var lite längre en den andra. Den här passade mig utmärkt och jag kände mig bekväm med den. Jag tog en dolk som hade runor och var gjord av brons. Den var inte särskild stor men den passa mig bra.
"Är du färdig nu?" frågade Thalia uttråkat.
"Jupp!" svarade jag.
Sedan gick vi tillbaka till plan.

Nico ÄNGEL
"Ska vi börja?" frågade Nico.
"Ja." svarade Peter kort och gjorde ett utfall mot honom.
Nico blockerade slaget och gjorde ett utfall mot Peters fot där Peter inte kunde nå och gjorde snabbt ett utfall mot hans arm. Peter snubblade och kom snabbt ut och attackerade Nico så att han ramlade fram. Nico ställde sig snabbt ut och kände att Peter skulle attackera hans rygg. Han höjde svärdet så att den kom framför hans rygg och blockerade slaget och vände sig om. Han höll kontakten mellan deras svärd och höjde upp sitt egna svärd medan Peters svärd följde medan och gjorde snabbt ett utfall på hans svärd så att svärdet flög iväg från Peters hand. Snabbt så la Nico sin svärd klinga under hans hals.
Peter kolla misstroget på honom. "Jag har redan förlorat tre gånger den här dan!" mumlade han surt. "Vilka är ni egentligen?"
"Människor, vad skulle vi annars vara om vi har två men två armar två ögon och öron och en näsa och mun. Menar du att vi är Aliens?" skrattade Nico.
"Är ni från en annan tid?" frågade Peter.
"Ja, vi är från 2016 men jag tror ni är från en annan tid, kanske 1900 talet." svarade Nico.
"Då förklarar det er klädstil!" svarade Peter.

Back to Gudhennan
Jag tog fram min dolk och gick försökte sikta på den röda cirkeln.

Annabeth hade också gått till vapenförrådet, jag visste nog vad hon skulle ta. En kniv och kanske ett svärd, jag stod bakom henne medans hon kollade på alla vapen. Hon såg väldigt impad ut och jag log, det var väldigt coolt. Hon vände sig om mot mig och sträckte ut ett svärd med röda rubiner. Det såg väldigt vackert ut.
" Här, det passar dig," sa hon och jag rynkade på pannan, jag har ju min kniv.
" Jag har ju en kniv," sa jag men tog ändå emot svärdet, jag var inte så van vid svärd. Jag kunde ju använda dem och så, men jag fördrog kniv.
" Om det är som både du och Aslan har sagt om Den vita häxan så behöver vi alla lära oss att hantera vapen som vi inte kunnat behärska innan,2 sa hon och tog fram en lite kniv som hon satte fast i sitt skärp. Jag gav tillbaka svärdet till henne och lyfte upp en båge och ett pilkog.
" Tack, men jag håller mig till kniv och pilbåge," sa jag " men du borde ta det där svärdet."

Annabeths POV
Emma sträckte tillbaka svärdet till mig och jag tog emot det. Jag visste ju att hon inte skulle ändra sig.
" Kom då, vi ska gå till Percy," sa hon och jag följde efter henne medans vi sprang mot tältet där jag bytt om förut. Jag var fortfarande chockad över vad hon berättat, men hon måste ju må bra nu eftersom hon verkar inte spela som hon gjorde förut.
Percy klev ut ur tältet och jag såg på honom. Han såg annorlunda ut, han hade nästan samma kläder som Wilma. Han såg snygg ut.
" Hej Wisegirl," sa han retsamt när han kom fram till oss, Emma såg mellan oss.
" Jag lämnar er i fred nu," sa hon och drog sig tillbaka och gick bort mot Nico och Peter som tränade svärdfight. Stackars Peter, han är körd och mycket riktigt, snart har han Nico svärd mot sin hals. De utbytte några fraser, jag kunde inte höra men det verkade Emma ha gjort för hon såg rosenrasande ut. Hon stormade fram mot Nico och spände bågen och siktade mot honom.
" Hon har ärvt ditt humör, Wisegirl," sa Percy retsamt och jag knuffade till honom.
" Shut up Seaweed Brain."
"Dinkorkadeidiothurkundeduberättaattvikomfrrån2016?" skrek hon jättesnabbt utan att hämta andan.
" Wow, inte ens du kan prata så fort," jag brydde mig inte ens om att slå till honom, för jag hade hört några ord. Nico hade berättat för Peter.
Plötsligt kom Ally springandes, hen såg argt på Emma.
" Det där är min bror Cole," sa hen och riktade svärdet mot Emma.

M<e
Jag sänkte inte bågen och sa istället på gammalgrekiska till Ally.
" Han har berättat att vi är från framtiden," Will, Piper, Hazel, Thalia, Jason och Frank hade också hört allt jag sagt. Hazel såg arg ut för jag hotade hennes bror. Varför kunde ingen förstå? Aslan sa att vi inte fick berätta var vi kom ifrån.

Jag tittade spänt på när Emma siktade mot Nico och Ally riktade svärdet mot Emma. Em såg fortfarande ut som om hon blivit slagen-och då menar jag röd och arg- och hon pekade om inte flera gånger mot Nico, som lyfte på axlarna, i en hög samtalston. Hazel verkade inte heller toppenglad.
Men om dem iallafall fick reda på att vi var från framtiden, 2016, så visste dem det. Liksom vi kunde inte direkt sudda ut minnena, och även om diset skulle fungera så skulle det säkert inte gå lika bra här i Narnia.
Men så fattade jag Emmas poäng. Om Peter fick reda på det skulle säkert flera härifrån få reda på det. Träden hör och Vita Häxan fick reda på det. Hon skulle utnyttja oss.
''Emma har rätt. Vi måste hålla det hemligt. Eller inte avslöja allt om oss, och vår värld. Och du-'' jag tittade på Peter, som tittade oförstående på oss ''-Håller käft om det här, visst?'' Emma tittade kort på mig, och likaså gjorde Al, Percy, Hazel och dem andra.
Peter glodde stint på mig, ''Visst.''

Frank Zhang's POV
Emma spände bågen hårdare och hade vänt den mot Ally. Hen förde svärdet mot Emmas strupe i en koncentrerad gest. Båda tittade vaksamt på varandra, spänt.
''Du vågar inte'' Snäste Emma och Ally flinade kort.
''Jodå. Det är bara att tjata lite på pappsen så träffas vi igen''
Wilma knuffade dem båda åt sidan och ställde sig i mitten. Hon sa något på gammalgrekiska som jag inte fattade, kanske att dem skulle lägga av.
Men ingen av dem brydde sig.
''Rättvis fight då. Med kniv'' sa Emma och drog snabbt upp dolken ut bältet, samtidigt som hon slängde kogret och bågen till Annabeth.
Ally svor och svärdet hen höll i förvandlades till et spjut som hen släppte på maken. Sedan drog hen upp en dolk hen med.


Wiiiiilllllllllllllll
Allys ögon mörknade till tomma hålor.
Men jag var skitarg. Kanske var det såhär för Ally när jag och Em skrek på varandra.
''Fattar ni inget?!'' Vrålade jag och drog fram mitt egna svärd, som jag inte hade velat byta. ''Hon vill det här! Vita Häxan vill att motståndarna ska splittra sig. Vi är motståndarna.''
Dem tystnade när jag sa ''Vita Häxan''. Emma tittade på mig som om jag snott något.
''Wave! Säg inte namnet! Ni fattar ju inget, någon av er. Vi måste vara försiktiga!''
Så attackerade mina två bästa vänner varandra.

Emma attackerade mig med sin dolk. Jag blockerade snabbt slaget. Jag gjorde ett utfall mot Emma.
"DET HÄR DET HON VILL! VITA HÄXAN VILL DET HÄR!" skrek Will och gick närmare oss.
Emma parerade mitt slag. Hon skulle just göra ett utfall mot mig när Will la sitt svärd mellan oss.
"Wave ta bort ditt svärd!" fräste jag och Emma.
"Nej! Om ni inte tänker bli sams då tänker jag som Ally!" sade Will och flina mot oss.
Vi båda började se oroliga ut. Om Will tänker som jag så kommer det inte sluta bra.
"Vad menar du?" frågade jag oroligt.
"Om ni inte följer med mig så tänker jag som dig, Al!" sade Will och flina ondskefullt mot oss.
Jag och Emma protesterade inte utan följde med Will. De andra såg förvånade ut men sa inget.
"Kom in i det här rummet." sade Will och öppnade en dörr som vi gick in till.
Snabbt låste hon dörren.
"Tack, Al för att du gav mig den idén!" ropade Will. "NI KOMMER UT NÄR NI BLIVIT SAMS!"

Thalia (DON'T CALL ME GRACE!)
Thalia stirrade på Will som gjorde Emma och Ally väldigt rädda.
"Hur kunde hon göra så e båda blev rädda utan vapen?" frågade Annabeth misstroget.
"Att tänka som Al!" svarade Percy.
"Vad är det som är fel med att tänka som Al?" frågade Peter förvirrat.
Nu brast alla i skratt.
"Al, är galen och har galna tankar!" skrattade Hazel.
"Är inte du hens syster? Då borde du väl inte säga så!" sade Peter och rynkade på pannan.
"Hur vet du att hen är Hazels syster?" frågade Thalia och kollade på Peter.
"Hon och Al var ju de ända som blev arga på tjejen när hon tänkte döda han!" svarade Peter och kollade på Nico.
Thalia kollade på Nico. Han var blekare en han brukade vara och höll sin hand om sin arm som om han försökte bryta den. Hon skulle just säga sluta till honom när Annabeth sparkade på honom. Han såg inte ut som att göra motstånd utan lät henne sparka på honom.
"DET ÄR DITT FEL ATT HAN VET!" skrek hon och försökte sparka men Hazel stod i vägen.
"Hazel..." började Nico.
"OKEJ! JAG LÄMNAR ER I 3 MINUTER OCH DET BLIR VÄRSTA FAJTEN!" skrek Will.

Tillbaka till fegisen!
Jag blängde på Emma och hon blängde på mig. Jag vände mig om så jag inte såg henne och började tugga på min hand.

Jag såg bara Allys rygg men jag hörde tugg ljud. Är hen seriös? Hen tuggade alltså på sin hand? Det är ju vidrigt.
" Varför äter du upp dig själv?" frågade jag skeptiskt och roat.
" För jag är en chokladgudhenna och det gör att jag smakar som choklad och just nu är choklad det ända som kan bota mig," sa hen och jag såg bara trött på hen.
" Seriöst?" frågade jag
" Jag är fullständigt seriös när det gäller choklad," svarade hen utan att vända sig om. Jag suckade och tog ut en kladdig sak i rött papper. Jag hade helt glömt bort den, min bror gav den till mig när jag hämtade alla bollarna.
" Ät åtminstone det här iallafall," sa jag och räckte fram den. Hen såg skeptisk ut men tog ändå emot den.
" Tack, men tro inte jag har förlåtit dig för att du hotade min bror," sa Ally
" Förväntade mig inget annat," sa jag " men jag ångrar inte att jag hotade Nico. Han berättade för Peter att vi kommer från framtiden och Peter. Jag litar inte på honom, det dröjer inte länge innan alla vet det och med alla menar jag den vita häxan och hennes anhängare."
" Jag tänkte faktiskt inte så," medgav Ally
" Det märktes tydligt," sa jag kallt. Varför var jag tvungen att få en sådan ordspya? Vi verkade ha kommit lite överens äntligen.
" Du vet bara för att du kan läsa tankar behöver du inte bete dig som att du är bättre än alla andra," sa hen
" Jag har aldrig antytt att jag är bättre än alla andra," sa jag förnämt.
" Nej men du beter dig som det, vet du vad. Du är inte ett dugg bättre än den gamla Will, den som svek oss. Hon erkände iallafall att hon var elak men nejdå. Du beter dig fortfarande som du inte gör något fel, lägga av nån gång Cole," sa hen och jag förvånat på hen.
" Jag har kanske varit lite för dryg och självbelåten," medgav jag " men Nico gjorde fortfarande fel."
" Han gjorde fel, ett fel. Alla gör fel, Will gjorde fel och ångrade sig efteråt och det gör också Nico. Tack för choklad by the way," sa hen och jag log.
" Varsågod."

Annabeth hade slutat sparka på Nico, då Percy drog iväg henne.
Så jag hade roat mig vid sjön, som jag var lyckligt glad över, låg bara några meter bort från skogen där lägret var.
Dem hala stenarna och dem stora sandkornen fick mig att må bättre. Inte för att jag mådde dåligt, men jag blev gladare. Och det fick mig att känna mig bekväm i livet.
Hatet mot Poseidon var gone. Jag kände mig totalt självisk. Varför hata någon som älskade en, när man har samma ursäkt som halva lägret kunde använda? Att en av deras föräldrar lämnat en. Hades hade lämnat Allys mamma. Så hade Athena lämnat Ems pappa. Men Emma hade sagt att Athena älskade henne. Och nu klarnade det för mig att gudarna faktiskt älskade oss.
Jag kastade macka, sådär man gör med en platt sten. Den hoppade två gånger för att dränkas av vattnet som omslöt den i en liten krater.
Poseidon ville inte lämna Caroline. Men han behövde. Jag var ledsen över att mamma blev som hon blev. Deprimerad. Sådär som jag läst Katniss mamma hade blivit när hennes pappa dött. Wow, jag tänker på Hungerspelen nu.
Men jag intalade mig själv om att om jag kom härifrån, om vi hjälpte Julia hem. Och då man fick ro i åtminstonde en vecka, skulle jag återvända till henne. och förklara varför jag var som jag var mot henne. Varför jag stack kallblodigt. Utan förklaring. Hon hade faktiskt verkat lite glad när jag kom. Nästan hoppfull. Jag var beredd att förlåta.
Men jag ville inte träffa Poseidon. Kanske skriva något, men det kändes barnsligt efter att jag hade svurit åt honom många gånger. Smutskastat min pappa. Iallafall för mig.
Jag ville bara ha någon att prata ut till. Berätta innersta tankar. Ändå, så kändes det omöjligt. För att jag skulle vara tömd då.
Jag gav upp mackkastningen och satte mig på rumpa. Med benen utsträckta mot vattnet som var behagligt kallt. Jag hade tagit av mig stövlarna och kavlat upp byxbenen till knäna, så halva benen var synliga.
Jag plaskade lite med fötterna och droppar flög upp runt dem.
''Kan du förlåta mig? Kan du faktiskt förlåta mig?'' viskade jag ut över sjön. I hopp om att han hörde. Jag ville inte få svar. Men jag ville säga något.
Jag ställde mig långsamt upp, vek ned byxorna och drog på mig stövlarna.
När jag vände mig om för att gå lade någon en hand på min axel.
''Ja'' En behaglig röst fick mig att vända mig om. Och chocken fick mig att glo.
Poseidon.

Annie Lupin WeasleyHufflepuff

Vi måste få igång det här rollet igen. Det har stått still i snart två månader. Jag saknar det här rollet, allt var så kul och galet. Tarty, förrädare, städskrubbar m.m.
Vi kan väl försöka få igång det iallafall?

LunaLovegood123 Jag hade glömt bort det rollet. Bra att du tagga oss!


Jag och Emma hade blivit vänner. Vi pratade om det mest roliga på förra uppdraget.
"Jag tycker ändå det är skumt att Kronos, titanen som åt sina barn och som nästan tog över Olympen gillar MLP." sa Emma och kvävde sitt skratt.
"Du vet, alla onda människor kan ha en awesome sida." sade jag och hade helt plötsligt på mig solglasögon.
"Hur gör du det där egentligen?" frågade Emma och såg ogillande ut, säkert för att hon inte visste om saker.
"Jag har faktsikt ingen aning. De kanske lockar sig hit på grund av min coolhet." sade jag och hade nu guldringar om halsen och fingrarna.

Hazel Levesque
Jag blängde på Annabeth. Att hon ens sparkar honom när Nico såg ut att bryta sin arm.
"Nico når du bra?" frågade jag oroligt och satte mig bredvid honom.
Han såg blekare än vad han gjort för tre minuter sen.
"Ja." sade han tonlöst och kollade tomt på en vägg.
Jag visste att han ljög och han inte verkade vilja berätta så jag la en hand på axel.
Jag hörde skratt från en städskrubb och det lät som Emma och Al. Jag ställde mig upp och gick till dörren där man hörde skratt. Jag såg att nyckeln var på hålet. Jag vred nyckeln och såg Emma och Al ligga på golvet skrattandes medan Al hade guldringar runt halsen och fingrarna och hade något som liknade glasögon utan glas. Istället såg de ut som notsystem utan noter i självklart. Det chockade henne att Al hade tappat sina tänder och Emma med tillsammans med hennes ögon.

Kapten VÅGSKUM!
"Al, du se tut som en hiphopare." skrattade Emma.
Jag skrattade våldsammare även om det inte var så kul Emma började skratta åt hur jag skrattade vilket fick mig att skratta mer men det fick henne att skrattade ännu mera och jag började skratta så våldsamt att jag tappa mina tänder medan Emma skrattade så våldsamt att hon tappade sina ögon och sina tänder.
Hazel kom in och såg först frågande ut innan hon såg chockad ut.