På andra sidan

Tack! ♥
Som sagt är jag ledsen, jag vet att uppdateringen är skit och ni vet varför.


Kapitel 29


Hector berättade så mycket, jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Jag kände hur blodet försvann från mina kinder och jag kände mig yr. Hector tog tag i mig och stödde mig vid en tidpunkt. Han frågade om jag var okej, men allt jag kunde förmå mig att göra var att nicka. Men jag var inte okej. Richard den Mörke hade varit god mot oss. Men mot de andra som hade det lägre ställt var han en tyrann.
”Han har dödat tusentals människor, både soldater och civila. Han har inga gränser. Han dödar dom som kommer i hans väg. De bränner städer för att hitta motståndsrörelsen—”
”Motståndsrörelsen” avbröt jag. ”Hur länge har den funnits? Vilka är med?”
Hector log ett litet leende.
”Varför vill du veta? Sugen på att gå med?” retades han. Han visste mycket väl att jag inte kunde så som mitt liv såg ut.
”Jag är nyfiken”, svarade jag. ”Jag vill veta mer om det som mina föräldrar har gömt från mig.”
Jag kände mig förråd. Mina föräldrar måste ha vetat. Det skulle inte kunnat undgå dem. De hade visat mig det fina i samhället, och vänt ryggen till mot det fula.
Hector tittade forskande på mig och försökte nog lista ut vad jag tänkte.
”Hur är det?” frågade han igen.
”Jag är… frustrerad. Hector, jag hade ingen aning om något av det här. Detta är en annan värld som du har berättat om, en värld som jag inte känner till. Men det är den världen du lever i.”
”Ja, det är det. Jag förstår att du vill veta, men det är så mycket jag inte kan berätta”, svarade Hector nedstämt.
Jag nickade långsamt. Jag ville så gärna veta, jag ville göra något, men vad kunde jag göra utan att förråda mina föräldrar? Jag kunde inte såra dem på det sättet.
”Jag vill göra något, jag vill hjälpa, jag vill inte sitta ner tyst. Men jag vet att det är omöjligt. Hur skulle mina föräldrar kunna förstå?”
Hector tittade på mig och sa:
”Kanske behöver dom inte veta.”
”Hur menar du? Hur skulle jag kunna hålla en sådan sak hemlig?”
”Vi har… källor från insidan. Folk som lämnar information”, sa Hector med en glimt i ögat.
”Och du menar att—”
”Du kunde göra samma sak!” Hector log glatt. Jag hejdade mig från att påpeka att han hade avbrutit mig.
”Men Hector, du sa väl att de där ledarna inte lät dig prata med mig? Varför skulle de då tillåta att jag besöker er idag, än mindre jobbar för dem?”
”Så du vill göra det?” frågade Hector och flinade.
”Det sa jag inte”, svarade jag kort.
Hector skrattade högt och ännu mer när han såg hur irriterad jag blev. Han gjorde sitt bästa för att lugna ner sig, men jag såg fortfarande ett litet leende i mungipan. Jag lade mina armar i kors och tittade på honom.
”Om du inte tar det här seriöst kan jag lika gärna gå härifrån. Jag riskerar mycket bara av att stå här och prata med dig. Vem vet? Någon kan komma och leta efter Tristan. Men ändå ska jag följa med dig till ert läger, när min fars vakter kan vara ute och leta efter mig?” sa jag, helt klart irriterad av att Hector kunde ta detta så lätt när allt det hemska händer i Pistore.
”Okej, okej, förlåt”, sa Hector. ”Men hur känner du?”
”Jag vet inte. Jag menar, jag vill ju hjälpa till. Men det är så riskfyllt, du sa ju själv att ledarna inte ville att du skulle prata med mig för min säkerhet, vilket jag inte heller förstår eftersom du nu frågar om jag vill följa med dig till lägret.”
”Jag har tjatat en del, och de är nyfikna på dig.”
”På mig? Varför i hela friden skulle någon vara nyfiken på mig?” frågade jag och skrattade till glädjelöst. ”Jag är obetydlig.”
Hector mörknade och tog ett par steg mot mig så han endast var några centimeter ifrån mig.
”Du är inte obetydlig, säg aldrig så igen”, sa han tyst och när jag tittade upp i hans ansikte såg jag inget spår av skrattet som hade fyllt luften innan. Han var så allvarlig, allvarligare än vad jag någonsin hade sett honom. Då insåg jag också hur nära vi var varandra och jag tog ett snabbt steg tillbaka och höll på att ramla. Hector tog tag i mig och hjälpte mig att återfå balansen.
”Vill du se lägret?” frågade Hector och jag vet inte hur jag tänkte i den stunden, men trots det svarade jag:
”Ja, om du fixar det med Tristan.”
Hector log ett litet leende och sa:
”Redan gjort.”

Det är lugnt♥
Gosh vad bra skrivet♥ du skriver helt azum och underbart beskrivande ska du veta man känner sig med i handlingen ser det framför sig

Tack gose! ♥ Haha blir alltid lika glad av dina kommentarer! ^^