Sjunde året på Hogwarts

Jag ryckte på axlarna.
- Antar för att du umgicks med slytherinnare, de flesta är rädda för dem.
Och du har aldrig vart elek mot mej, men du visste ju knappt att jag existerade eller hur?, sa jag leende.
- Visst jag ska sluta med det och tack, sa jag leende till henne förvandlade mig tillbaka och kramade om henne.
- Du ska veta hur mycket det här betyder för mig, sa jag och begravde ansiktet i hennes päls innan vi gick tillbaka.

"jag jag vet och jag försöker få andra at förstå det. Du har ju umgåtts med både Draco och Blaise och kan du säga att nån av dem är elaka?" sa jag och såg på henne "nej inte mer än någon annan hufflare men om du hade hälsat på mig hade jag kommit ihåg dig och antagligen börjat prata med dig" sa jag leende och log mot henne spann lite och vi började gå tillbaka och jag nickade och såg på dem andra
"vi trodde nästan ni hade lämnat ön" sa Blaise och vi log och jag buffade på Laura och slog mig sedan ner vid Draco som kramade om mig och jag la huvudet i hans knä och spann lite och han begravde händerna i min päls
"så var det ett givande samtal?" sa Dean och såg på Laura

- Nä de är inte elaka alls, men Slyttherinare har fått det rycktet, sa jag och ryckte på axlarna.
Jag satte mig vid Dean och såg på honom.
- Jo det var ett givande samtal och jag har lärt mig att jag inte borde tvivla på mig själv, sa jag leende till honom.
- Och jag vill gärna förlova mig med dig, sa jag och kramade om honom.
- Menar du det? sa Dean överlyckligt och kramade om mig.

Jag nickade åt Laura
"pratade ni om oss?" sa Blaise lite nyfiket men jag bara slöt ögonen och log retsamt och sken sedan upp när jag hörde Lauras och Deans konversation och jag satte mig upp och viftade på svansen och gick fram till dem och kramade om dem (ja nu kan snöleoparder kramas xD)
"toppen. Ska ni inte gifta er på en gång med?" sa Yaxley tort och jag såg på honom. Vad var hans problem idag. Jag gick långsamt fram till honom och puffade försiktigt på honom och han la armen runt mig och förstod vad jag ville
"det är inget" sa han och jag gav honom en allvarlig blick och han undvek den och jag undrade vad som var fel

( Hahaha XD)
- Sällan, sakta i backarna, sa jag roat och såg sedan undrande på Yaxely.
- Hur är det?, sa jag vänligt och såg på honom.

(japp xD de är en dold gåva som de har )

jag log åt Laura och tittade sedan oroligt på Yaxley han brukade inte bete sig så här
"Jag säger ju att det inte är något" fräste han lite surt och jag bestämde mig för att bryta mitt löfte om att vara snöleopard hela dagen och förvandlade mig till människa och la en arm runt hans axlar
"Oj det är visst något, du brukar inte vara så här ledsen och du brukar inte fräsa åt oss" sa jag lungt och gav honom en frågande blick
"Jag vill inte prata om det, okej?" sa han lite vänligare
"Klart det är okej, vi tänker inte tvinga dig! men jag finns här när du vill prata" sa jag och log mot honom
"Tack för ärbjudandet" sa han och log svagt mot mg och reste sig upp "Jag vill vara själv en stund och tänka, klarar du dig?" sa han och såg ner på mig och jag nickade
"Jag klarar mig, ta den tid du behöver" sa jag och log mot honom och han nickade och gick mot skogen och jag såg oroligt på dem andra
"Du är orolig?" sa Dean förvånat och jag slog till honom i bakhuvudet
"om du ska gifta dig med den där så får du lära honom en massa" sa jag och såg på Laura "Och ja klart jag är orolig, Yaxley brukar inte vara ledsen eller så där tyst" sa jag och massagerade tinningarna och försökte minnas om någon gång nämnt något som kunde hjälpa mig
"Vad tror du det beror på?" sa Draco och mötte min blick
"För en gångs skull har jag inget svar, jag vet faktiskt inte men jag önskar jag kunde hjälpa honom" sa jag och slängde en blick mot skogen dit han hade begett sig och såg sedan in i elden

Jag såg oroligt efter Yaxely, och hoppades att han skulle må bättre.
Jag vände mig sedan roat mot Dean.
- Jo det blir mycket jag får lära honom, men jag gillar honom ändå, sa jag glatt och såg på Cara och sedan på Draco.
- Antagligen är det nått om nån han har vart kär i eller möjligtvis hanns familj.
Men jag gissar på det första, sa jag lite sorgset och tänkte att det var synd om honom.

jag log mot Laura
"Ja tur är väll det, vem skulle annars lära och älska honom?" frågade jag retsamt
"Hej, varför är ni så elaka mot mig helt plötsligt?" undrade Dean och jag log lite alak men sa inget och funderade sedan på det som Laura sagt och jag fick upp ett svagt minne från länge sedan.
jag kunde inte varit mer än 8 år eller något sådant och jag hade hört Yaxley gråta, men jag hade inte vågat fråga varför han var ledsen eftersom jag inte kände honom så bra. men jag minns att han hade varit ute på uppdrag under dagen och sedan kommit hem och varit ledsen och jag hade förstått att han hade utfört något svårt. kunde det vara som Laura sa att han förlorat någon han älskar? det var då det slog mig
"Jag tror jag vet vad som hände och om det är sant så ska jag mörde pappa" sa jag lågt och de såg nyfiket på mig "Jag vill inte säga något för än jag är säker och sedan är det Yaxleys val" sa jag och slängde en blick bort mot skogen och undrade om jag skulle leta upp honom eller inte

Jag såg på Cara som hade funderat ut något.
Och jag antog att jag hade haft rätt eller delvis rätt i frågan.
- Gå och leta reda på honom han behöver dig och du är den ända som känner honom, sa jag leende till henne och drog henne upp på fötter.
- Gå nu, snälla jag är orolig för honom, sa jag och knuffade iväg henne.

jag log mot Laura
"Du behöver inte knuffa mig, jag kan gå själv" skrattade jag "på återsende och gör inget dumt medans jag är borta" skrattade jag och gick mot skogen och hittade Yaxley på andra sidan sittande på några klippor och kasta småsten i vattnet och jag såg att han gråtit
"Yaxley?" sa jag mjukt och han vände sig om mot mig och nickade "Får jag sätta mig ner?" frågade jag försiktigt
"mm" svarade han och jag klättrade upp på klippan och satte mig bredvid henne och lutade mig tröstande mot honom och sa inget, utan väntade på att han skulle säga något
"Du listade ut det eller hur?" sa han tyst i nästan en viskning
"en del i alla fall" sa jag lätt och log lite mot honom
"Ja jag antog att du skulle förstå, det går inte att dölja något för dig" sa han och jag svarade inte "Hur myckede du ut?"
"Jag antog att du tvingades göra något åt min far som du egentligen inte ville och som du ångrar och som plågar dig" sa jag försiktigt och han nickade och jag såg en tår längs hans kind "vad hette hon?" frågade jag försiktigt och han bara stirrade rakt fram
"Jane" svarade han tyst och slöt ögonen och jag tog hans hand och han s på mig men sa inget
"Vill du prata om det?" frågade jag försiktigt och undrade i fall han skulle be mig dra, men han suckade och tog ett djupt andetag
"Jane och jag träffades sommaren efter sjunde året innan jag blev dödsätare och ja vi förlovade oss" började han och tystnade sedan och jag bara väntade på att han skulle fortsätta "vi var tillsammans i sex år och ja vi var så lyckliga vi kunde under det första kriget. men sen kom den dagen då vi ställde oss på olika sidor. Jane ville att jag skulle överge min sida och gå md i fenixorden och jag funderade väll på det ett tag men jag visste att det inte var något för mig, jag skulle alltid höra till den här sidan. Jane vägrade gå över till min sida och din far såg henne som ett hot och jag fick orden om att undanröja henne. jag gjorde som din far ville och det har plågat mig sedan dess. men som jag sa till er så kan jag skjuta undan kännslorna när jag är ute på ett uppdrag. jag gjorde det så fort jag kunde och såg mig aldrig om" sa han tyst och jag bara såg medlidande på honom och jag visste inte vad jag skulle säga. jag kände mig s elakt för att jag tvingat honom att hjälpa mig med vårat bröllop. jag la en arm runt hans axlar och kramade om honom
"Jag är så ledsen Yaxley, jag menade inte att plåga dig med allt som med bröllopet att göra. du kunde bara bätt mig så skulle jag aldrig utsätta dig för det" sa jag tyst och såg sorgset på honom
"Det är inte ditt fel. du visste inte." sa han och log svagt mot mig och skrattade tort "det är lite komiskt att du dottern vars far fick mig att göra det värsta som jag upplevt i mitt nu sitter och tröstar mig" sa han och jag log svagt
"Jag kan gå i fall du vill" sa jag och han skakade på huvudet
"Nej du är den enda som jag faktiskt ville prata med och jagär glad att det är dig jag tjänar eftersom du är så förstående" sa han tyst
"Klart jag är" sa jag och tog hans hand och kramade den. "om du någonsin vill prata så finns jag här" sa jag
"Jag vet och det är nästan lite komiskt" sa han och tittade sedan ut över sjön "Tack" sa han
"Ingen orsak" sa jag och följde hans blick och undrade om de andra misstänkte något

(Nu blev jag nästan ledsen på riktigt. jag kände mig jätte elak när jag skrev det här )