Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Nej snälla gå inte!" Kiliah sprang sedan fram till henne och såg mot mannen.
"Zydar!?" Hon lade sedan armarna om Amelia.
"Vad sa du?" Sammi smekte Amelia över huvudet och tröstade henne.
"Snälla du" viskade han tröstande. Han såg sedan upp mot Zydar och lipade åt honom.
"Dummis!"

Zydar tynade bort ur tomma intet framför de. Amelia såg förskräckt på när han försvann därifrån med ett hånflin på läpparna.
"Han..Han..", började hon och kände tårarna bränna i ögonen, men hon svalde och försökte samla sig, det lönade sig inte att gråta. Hon vaknade upp när hon kände Sammis grepp om hennes hår och hon log då påtvingat åt hans håll. "Jag är inte säker på vad jag hörde.", viskade hon utmattat och skakade på huvudet. "Låt oss gå vidare, någonstans närmare människorna." Hon visste att hon inte ville vara ifred iallafall, ifall han skulle komma tillbaka. "Ja, hon var en dummis.", mumlade hon och började gå därifrån.

Sammi log stort och tog sig ur Kiliahs famn och klamrade sig fast hos Amelia.
"Sammis vän!" log han stolt och nickade.
"Han dummis" sa han. Kiliah nickade
"Kom vi går och äter. Du ser så blek ut." Hon hjälpte Amelia upp.
"Orkar du bära Sammi?"

"Jag..", hon tvekade. Efter det hon hört Zydar säga till henne... Amelia visste inte vad hon skulle tro. För en sekund övervägde hon att lämna Kiliah för att processa händelsen, men snabbt insåg hon att det inte skulle vara någon idé. Hon skulle inte släppa tanken. Det kanske var bättre att vara i sällskap med de, och kanske det skulle få henne på bättre humör, kanske till och med glömma det? "..Det låter som en bra idé.", sa hon därför och log mot Kiliah och Sammi för att gå mot värdshuset som hon flera gånger hälsat på i. "Ja, det går bra, han är så lätt så." Hon skrattade när hon mötte Sammis blick.

"Tycker du? Han är ett år och kan vara tung ibland." Hon log och började leda henne mot världshuset.
"Jag bjudr på maten. Du är så blek." hon suckade.
"Säg mig. Vad sa han till dig? Den demonen ska du inte bry dig om. Han kidnappade mig och Sammi över ett år. Han stal mina minnen och gjorde mig till hans fru." Hon suckade.
"Så säg mig. Orkar du tala om vad han sa?"

"Jag klarar det, Kiliah.", svarade Amelia och tog med sig Sammi efter Kiliah till värdshuset. "Tack, Kiliah. Du är alldeles för vänlig." Hon gick efter och såg sig om inne i värdshuset som om hon var rädd att få syn på Zydar där också, men bara människor från staden syntes. Ingen som verkade hotfull eller farlig. Eller ett monster för den delen heller.
"Han.. Jag är inte säker, Kiliah. Låt oss sätta oss ner först. Jag... Jag vet inte vad jag ska tro." Amelia såg bekymrad ut och suckade för att sedan se på Sammi igen som inte verkade lite påverkad av händelsen.

Sammi kramade om Amelia och såg upp på henne med stora ögon.
"Nej han är inte alls någon att vara med." Hon suckade tugt och skakade sedan på huvudet.
"Han är som sagt otrevlig och väldigt ond." Kiliah gick mot baren och hämtade mat och kom senare tillbaka.

Amelia såg efter Kiliah. "Kom, Sammi, här finns ett bord, vi sätter oss ner." Hon gick emd honom i famnen fram till bordet som inte var särskilt långt ifrån ett av fönstren inne i värdshuset. På så sätt fick de utsikt över marknaden. Ännu gick folk omkring där för att se närmare på varorna. Mannen syntes inte till. Zydar syntes inte till. Hon suckade igen och såg upp då Kiliah kom tillbaka med maten.
Hon lutade sig fram för att inte behöva höja rösten åt henne, så bara Kiliah skulle höra. "Han sa att jag var en fé! En fé! Han måste vara helt tokig! Nog skulle jag veta om jag var en fé." Hon lutade sig tillbaka och plockade sedan av maten. Det kanske skulle få henne på bättre humör.

Hon satte sig och lade huvudet på sned. Sedan skakade Kiliah på huvudet.
"Dä jag kommer ifrån finns det något som kallas för changeling. Det när ett väsen som fe, älva eller troll byter bort sitt barn mot ett mänskligt barn." Hon suckade.
"Det kan vara för att de mänskliga barnen är mer sevärda än de andra." Hon suckade.
"Tror du honom?"

Amelia stannade upp i en rörelse och såg på Kiliah med stora ögon. Hon kunde inte mena allvar? Hur kunde hon behålla lugnet så? Som om det var inte konstigt alls? Hon kom på sig själv att hon halvt gapade och skakade på huvudet för att samla sig igen.
"Väsen? Fé? Jag menar, jag skulle veta.. Veta ifall jag var en alltså? Eller? Och varför säger han det till mig? Jag förstår ingenting..!"
Hon sträckte sig efter glaset och drack av innehållet i stora klunkar för att sätta ner det på bordet igen. "Jag vet inte vad jag ska tro."