Ett nytt liv PRS Vidomina & Medi

"Jag var redan redo för 20 år sedan." Hon såg på Jules och nickade och reste sig.
"Vi kollar om det går." Hon log mot Rion med kärleksfull blick och kramade om Jules.
"Tack Jules!"

Jules nickade. "Dåså.", sa han och reste sig upp från stolen. "Då går vi. Jag ska bara säga till Mary och Lisa.". Han skrattade och och gick fram till fru för att berätta att han skulle hjälpa till hos Alice. Mary kramade om hans händer och gav Alice en kärleksfull min, att hon var i trygga händer.
Jules gick sedan fram till Lisa för att viska i hennes öra att han skulle gå med Alice. Lisa nickade och kramade om sin pappa.
"Så. Kom, Alice. Vi går. Jag tror att jag kan hjälpa dig."

Hon började att gå och såg på honom och log.
"Så om det går är det första gången jag blir medveten om vvad som ska hända." Hon log och skrattade.
"Sherman var ju inte den typen."

"Sherman..", började Jules och höjde på ögonbrynen. "..Ja, han var egen. Han var briljant, han var skicklig, men ja.. han var egen.". Han harklade sig och satte stegen sig i farkosten för att köra mot arbetsplatsen som låg en bit därifrån. han körde under tystnad och parkerade utanför byggnaden. "Framme.", sa han kort och bytte en blick med Alice. Under tystnad tänkte han på ingreppet han behövde göra för att göra det möjligt för Alice att bli gravid. Jules samlade mod och gick med steg mot byggnaden.

Hon såg på honom och klev in i farkosten.
"Jo det är väl så." Hon log mot honom och såg sedan på byggnaden och suckade.
"då var det dags igen." Hon klev ut och sträckte på sig så det knäppte i hennes kropp.

Jules gick med beslutsamma steg in i byggnaden, uppför trapporna, på övervåningen och till de plan där Sherman en gång hade sin arbetsplats och passerade det rummet för att gå in i rummet bredvid. En operationssal. "Kom in här, Alice. Jag vet vad som ska göras. Om jag känt Sherman rätt så vet jag vad som behöver fixas till så att säga.". Han harklade sig och gick in för att sedan hänga av sig sin kavaj på en krok på väggen. "Jag behöver söva dig för att göra en ingrepp, känns det okej?". Han vände sig mot Alice och klappade med handen på en stol för att visa att Alice kunde sätta sig i stolen.

Hon såg på honom och följde efter. Såg in och skrattade.
"Jag ser golvet." Hennes blick gled mot Jules och hon nickade.
"Ja men herregud Jules det går bra. Jag blev förbannad på Sherman för han sa inget. Jag litar på dig." Hon satte sig i stolen och lutade sig tillbaka.

Jules nickade och skrattade. Han drog in luft och andades ut. Tog ett djupt andetag. Sedan vände ah sig om för att hämta en spruta med en vätska för att föra den till Alice. "Sådär. Du kommer somna på ett kick. Det kommer att gå bra.", sa han lugnande och sköt in nålen i hennes handled för att sedan vända sig om och hämta de andra verktygen för att göra ingreppet på Alice.

Hon satt lugnt och såg handen vätas och såg på honom och knep ihop ögonen när nålen punkterade husen och den smått brännande vätskan som sprutades in. Men så fort Jules vände sig om dåsade hon av och sjönk ihop i stolen mera.

"Alice? Alice?". Jules viskade för att inte väcka henne drastiskt. Han rörde vid hennes axel. "Är du vaken? Det är över nu.". Han sökte med blicken för att möta hennes. "Det är klart. Hur mår du? Hör du mig? Alice?", försökte han igen och svalde. Operationen hade gått fint och inte tagit mer än en timme. Jules torkade bort svetten från pannan med baksidan av sin handled.