Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Grace ryckte på axlarna igen för vad som kändes som femtioelfte gången den kvällen. Hon kom bara inte på något att säga. Det hade till hundra procent varit onödigt av henne att ta upp det hela, men spola tillbaka i tiden och lämna det ogjort var ju tyvärr inte heller möjligt. Hon vände blicken till Ederel och studerade hans ansikte en stund, kände sig en smula skamsen.
"Jag känner mig nog lite överklädd här," medgav hon tillslut. Antingen fick de trolla fram hans garderob igen så att han fick kläder på kroppen, eller så kunde de krångla av henne kläderna. Det sistnämnda lät kanske lite mer lockande i hennes öron.

Ederel var lite lättad att hon inte valde att ta upp den saken ännu mer - då borde hon ju ha lyssnat och förstått att han inte gjort det med mening, eller också så hade hon inte tagit det så hårt och lät det bero. Vilket spelade väl egentligen inte så stor roll, så länge hon inte var sur över det längre. Han log lite då han till sist fick som något slags erkännande ifrån henne, såg det definitivt som en liten vinst.
"Tja, det är väl bara att jämna ut oddsen och göra något åt den saken då?", föreslog han med sina typiska, retsamt höjda ögonbryn som var så typiskt honom vid såna här situationer när han var både lite full i fan och retsam. Även om hon verkade ha gett sig till slut hade han ännu inte bestämt sig ifall han var riktigt klar ännu eller skulle retas något mer än.

Det faktum att han på en sekund övergick till att vara retsam och överdrivet självsäker igen, gjorde Grace ännu mer övertygad om att hon ville dra ner honom från hästen han satt på. Hon reste sig upp från soffan och ställde sig framför honom, drog långsamt av sig linnet och byxorna. Hon började med att bara visa lite hud, som om hon visade vad han kunde förvänta sig. Då hon enbart stod i ett par svarta spetsunderkläder framför honom korsade hon armarna över bröstkorgen, vilket fick hennes byst att se lite större ut då den lätt pressades ihop. Hennes blick var retsam men kunde inte placeras i samma kategori som Ederels. Hennes var lekfull, samt en blandning av oskyldig och utmanande. Kryddade hon det hela med att sensuellt se på honom borde det ha åtminstone en liten påverkan på honom - såvida han inte plötsligt var immun mot henne. Grace strök förbi honom för att tassa iväg mot sovrummet.

Vid det här laget skulle väl Ederel vara förberedd på att hon gav svar på tal - eller ja, snarare svar på vad han gjorde. Men ändå blev han positivt överraskad av hennes reaktion, som han betraktade med ett roat leende på läpparna. Han försökte inte det minsta dölja vare sig sina blickar eller reaktion då hon stod i bara underkläderna framför honom, han hade längtat efter henne redan innan men det var ingenting emot vad han gjorde nu. Och de där underkläderna hon hade fick honom att tro att också hon haft tankarna på något särskilt innan de träffats tidigare eftersom hon valt just dem. Han drog upp blicken till hennes ansikte igen och mötte hennes blick, som fullkomligt tog andan ur honom och fick honom att helt komma av sig för några sekunder. För några sekunder var retsamheten som bortblåst, istället glittrade där snarare ren beundran och kärlek. Tänka sig så snabbt hon kunde ändra allt - han skulle våga påstå att han tidigare haft övertaget, åtminstone lite, men nu hade hon blixtsnabbt ändrat på det med den där blicken. Det var definitivt en blick som kunde få honom att göra vad som helst. För någon kort sekund såg han bara efter henne innan han lyckades väcka sig själv ur den här nästan dvalan och gå efter henne, smet snabbt upp intill henne och lade armen omkring henne. Denna gången var han inte det minsta blyg med sina händer utan placerade den på hennes rumpa.
"Du vet då sannerligen hur man driver en man halvt galen i vilket fall som helst", viskade han lite mot hennes hals, denna gången inte lika retsamt som han brukade.

Grace stannade upp då hon kommit till sovrummet, vände lite på huvudet för att kasta en blick över axeln. Hon såg på honom då han närmade sig henne, andades ut en mjuk suck då han la armarna kring hennes midja bakifrån. Bara känslan av hans händer mot sin bara hud var rena drömmen. Blundade hon kunde hon bara drömma om vad som väntade henne, vad han skulle göra med henne. Hur han skulle röra vid henne, och hur han skulle få henne att känna sig. Hur han skulle få henne att känna på ett sätt som ingen annan kunde. Det fick henne att känna sig allt mer otålig. Att hon hade spelat svårfångad hade inte direkt underlättat det för henne heller. Men nu var det slut på lekande.
Den tilltagande värken mellan benen gjorde henne nästan galen, och hon gav ifrån sig ett lågt gnyende. Hon drog ner axelbanden till sin behå, förde därefter fingrarna bak till ryggen för att knäppa upp spännet. Därefter lät hon den falla till golvet, placerade istället fingrarna vid höfterna för att låta dem leka med troslinningen.

Hur hon började klä av sig än mer fick Ederel att tro att de båda började bli mer på samma nivå nu åtminstone, och det var sannerligen på tiden enligt han själv att också hon blev av med lite mer kläder. Det kunde gott behövas, trots att hon egentligen var lättklädd var hon alldeles för påklädd för hans smak. Det var hög tid att de båda kunde börja ägna sig bara åt varandra istället, för han hade en hel mängd saker han ville göra med henne.
Fortfarande ståendes halvt bakom henne flyttade han sig närmare intill henne, höll ännu ansiktet rätt nära hennes hals men började istället ge henne små kyssar där samtidigt som han assisterade hennes händer för att få av henne trosorna. Han drog lätt med henne mot sängen, hade vid det här laget för dåligt tålamod för några ytterligare lekar - han skulle nog sannerligen bli galen om hon skulle börja dra ut på det ännu mer.

Då de efteråt låg tätt ihopslingrade med varandra kände hon sig precis lika nöjd och salig som hon brukade göra. Såhär i efterhand var hon tacksam över att hon gett efter, det hade inte alls behövt se ut så här om hon envisats med sitt fåniga beteende tidigare. Alltid då och nu ifrågasatte hon varför Ederel var tillsammans med henne egentligen, vad han såg i henne. Han förtjänade så mycket bättre. Att tänka så gjorde henne ledsen, och hon kände inte för att förstöra den fina stunden med att börja gråta. Därför borstade hon in de dystra tankarna i en mörka vrå i huvudet, vände därefter upp blicken till hans ansikte. Istället för att fundera på vad han såg i henne, så skulle hon bara tacksam över att ha honom i sitt liv. Ederel var hennes allt och hon älskade honom mer än någonting annat. Han var hennes ögonsten, den som hennes hjärta slog för. Klara sig utan honom var varken något hon ville eller skulle kunna göra.
"Jag älskar dig," mumlade hon med ett litet leende, placerade sin hand vid hans kind för att stryka tummen över den i mjuka drag. Då det knackade på dörren suckade hon dystert, undrade vem det kunde det vara som behövt dyka upp just nu av alla stunder.

Ederel hade inte vetat att man ens kunnat älska någon såhär mycket, vare sig före eller före han fallit. Hon hade blivit hans allt, hon betydde så otroligt mycket för honom och han skulle aldrig ens kunna tacka henne nog för allt det hon gjort för honom. Bara de här små sakerna, men också hur hon gjort honom till en bättre person. Hon hade ändrat honom till något betydligt bättre, fått honom att inse hur det var att älska någon. Han log brett, han skulle aldrig tröttna på de där tre små orden ifrån henne och han skulle heller aldrig tröttna på att säga det till henne.
"Jag älskar dig sjukt mycket", viskade han mjukt tillbaks, kunde inte säga det ofta nog och skulle kunna skrika ut det till hela världen om hon så ville. Han lekte lätt med händerna i hennes hår med ett brett leende, suckade då han hörde dörren. Varför just nu.
"Jag borde nog se vem det är åtminstone, även om jag långt hellre är kvar här med dig", sade han tyst och började lätt dra sig undan, flinade dock lätt emot henne.
"Men jag räknar ändå med att du sover över, tro inget annat. Jag är inte klar med dig än", sade han retsamt, gav henne en mjuk puss för att sedan dra sig upp och dra på sig bara ett par byxor. Han behövde inget annat, var inte blyg att visa sig och inte heller ifall någon skulle förstå vad de hållit på med. De var ju trots allt förlovade. Han smet iväg till dörren och öppnade, blev minst sagt paff då han fick se vem det var som stod där.
"Hej. Det var ett tag sen", sade Farandil med ett litet leende och Ederel skrattade lätt till.
"Snarare ett halvt sekel sen. Vad gör du här, och vad har hänt?", frågade han och drog in sin gamle vän i en kram - de båda hade varit goda vänner när Ederel varit ängel, men de hade inte setts efter att han fallit. Vilket Farandil också måste ha gjort nu.

Att höra honom säga de tre orden fick ett brett leende att sprida sig på hennes läppar. Det var ett leende som verkligen nådde ögonen. Hon önskade innerligt på att deras kärlek alltid skulle hålla, och att han aldrig skulle ha en anledning att sluta älska henne. Hon tänkte aldrig ge honom en sådan anledning. Då han reste sig upp suckade hon ljudligt för att poängtera sitt missnöje, kunde dock inte låta bli att fnissa till då han menade att han inte var klar med henne än. Det lät ju lovande. Hon hörde snart glada röster nere i hallen, varav en tillhörde Ederel. Tålmodigt satt hon kvar i sängen och väntade. Tillslut insåg hon att han inte skulle återvända upp i första taget. Vem det än var som hade dykt upp hade han nog inte sett på länge, med tanke på att det verkade som om de hade mycket att säga varandra. Så hon skulle inte störa. Grace drog på sig sina kläder och rättade till sitt hår, det behövde ju inte skrika om henne vad de hade gjort heller. Trots att det inte var något hon skämdes över heller. I vardagsrummet satt en lång kille som hälsade på henne. Blygt nickade hon mot honom innan hon vände sig mot Ederel, gav honom en kram och föreslog att de skulle träffas följande dag igen.
"Jag vill inte störa," tillade hon tyst och slog ner blicken i golvet. Hon hade hoppats på att få spendera mer tid med honom men det kunde inte hjälpas. Efter att ha tagit på sig skor och jacka lämnade hon hans hus, inte särskilt förtjust i att ensam gå hem. Speciellt inte nu när det redan hade börjat skymma trots att det inte var så sent.

På vägen hem hade hon en olustig känsla av att inte vara ensam. Hon tog fram sin mobil bara för att inse att batteriet var slut. Hur det var möjligt begrep hon sig inte på, hon hade ju haft över hälften kvar innan hon gett sig av hemåt. Ett starkt ljus fick henne att stanna upp och kisa med ögonen. Ljuset bleknade snabbt och framför henne stod Gabriel.
"Jag ville inte riskera att du försökte kontakta Ederel. Det här rör för stunden enbart dig och mig." Han korsade armarna över bröstkorgen och iakttog henne en lång stund med smala ögon. Slutligen öppnade han munnen för att berätta för henne om nefiler och fallna änglar. Hur de i en väldigt lång tid varit fiender till varandra - först och främst för att fallna änglar kunde ta nefiler i besittning under en viss tid. Det var något som inte uppskattades bland nefilerna eftersom de inte hade någon som helst kontroll över sin kropp under tiden som en fallen hade dem i besittning.
"Mannen som fungerade som nefilernas ledare är död. Det rör sig om mycket oroliga tider. Nefilerna är oroliga och rastlösa, de behöver en ny ledare. Det är här du kommer in. Jag litar på att du kan få stopp på det här, en gång för alla." Grace stirrade på ärkeängeln, kunde inte tro sina öron.

Ederel hade visserligen verkligen inte glömt Grace - tvärtom så hade han dåligt samvete över att ha lämnat henne där och tagit tid på sig - men Farandil hade redan börjat prata och han hade inte hittat någon ursäkt att ge sig in i sovrummet för att prata med henne än. Att hon då kom ut iallafall gjorde honom lite lättad, men det var blandat. Det kändes tråkigt att hon skulle gå redan, för han ville mer än gärna tillbringa resten av kvällen och natten med henne, men samtidigt kunde han inte be henne att stanna medans han pratade med Farandil. Och prata behövde dem, de hade mycket riktigt inte pratat på hur länge som helst och han antog att Farandil hade en hel del att berätta.
"Jag ringer dig sen om det inte blir för sent, och så ses vi imorgon", sade han mjukt, ville definitivt träffa henne då igen. Han kramade om henne och gav henne också en snabb puss innan hon gav sig iväg, hade hoppats på mer tid men det här fick väl gå. Han ångrade sig dock i sista stund att han inte sagt mer, ursäktade sig snabbt för Farandil och smet efter henne ut i hallen för att dra in henne i en mer rejäl kyss.
"Förlåt för det här, jag hade sett fram emot mer tid med dig. Farandil och jag var de bästa vänner innan jag föll, och jag har inte träffat honom sen dess innan han nu tydligen också fallit. Jag kan inte precis köra honom på dörren direkt, men jag får ägna desto mer tid åt dig imorgon istället", sade han mjukt.
Då han återgått in till Farandil igen efter att hon gått - och snabbt fått förklara att det var hans fästmö - fick han en lång berättelse om vad som hänt Farandil sen sist gång de sett varandra - vilket han insåg måste vara minst 70-80 år sedan, tänka sig vad tiden gick fort - och varför han fallit. Det var väldigt trevligt att äntligen få träffa sin gamle vän igen, för han var någon Ederel verkligen saknat efteråt.
"Så din farsa fick rätt till slut med att jag hade dåligt inflytande på dig, det tog bara ett litet tag", sade han med ett flin, varpå vännen genast skrattade.
"Det verkar som det. Så nu är det väl min tid att ha inflytande på dig", sade han roat och Ederel lade huvudet på sned, hade ingen aning om vad han menade.
"Du kan inte ha undgått hur nefilerna hållit på, de har ju alltid varit väldigt emot oss men de har bara blivit värre och allt mer vågade det sista. Deras ledare är död, och efter det lär dem bara bli ännu värre. Vilket betyder att vi måste samordna oss lite för att stå emot dem, för vi kan inte låta dem vinna efter allt de gjort emot oss. Och då måste vi ha någon som leder oss", sade Farandil menande och Ederel såg på honom något stirrande, suckade sedan.
"Du måste skämta. Mig, leda alla oss fallna? Det låter snarare som en katastrofal komedi än ett vinnande koncept", svarade han, men hans ord hade fått honom att faktiskt tänka till lite. Han hade försökt hålla sig undan den här världen, men kanske att det var dags att engagera sig?
"Ederel, du var alltid en bra ledare. Du gjorde fel, men det var för att du blev lurad. Du har egenskapen att inspirera folk om du ger dig in på något, att få dem att genuint vilja följa dig. Och det är en jäkla synd att du slösar bort det när du kan använda det till att hjälpa oss. Snälla", bad han, och Ederel fick erkänna att han hade en poäng. Han hade gillat att leda tidigare, men han hade inte vågat ge sig in på något sådant igen efter de fel han gjort.