Not what I wanted [PRS]

Nej, ingen av Joshuas små mentala skavanker hade lyckats skrämma iväg Zihao och det skulle de nog inte göra heller. Nog? De skulle inte göra det. För alla människor var olika och även om allting inte var perfekt, övervägde de bra grejerna helt klart de dåliga.
”Det enda du kan göra för att skrämma bort mig är..nej, det finns nog ingenting som skulle skrämma bort mig”, erkände sjuttonåringen och styrde stegen mot det piskande pilträdet. Grenarna viftade redan omkring, förmodligen på grund av snön som försökte lägga sig ovanpå dem. Dock stod de snart blickstilla, efter att den äldre eleven riktat staven mot dem. Efter en liten viftning var de lugna och inte alls mordiska, vilket var praktiskt eftersom de skulle bli tvungna att krångla sig nerför den där trånga ingången.
Försiktigt lossade Zihao greppet om den yngre och lät honom glida ner mot gräset. Han var noga med att se till så att den andre hamnade på fötterna och inte slog hårt i backen. Det skulle bara förstöra allting och det fick inte ske. Blodet som pumpades ut i ådrorna var glödhett och det kändes verkligen som om han skulle avdunsta från jordens yta vilken sekund som helst. Begäret var minst sagt stort och han suktade efter sextonåringen på alla möjliga tänkbara sätt.
”Hm, tror inte att jag tänker flytta in själv”, svarade sjuttonåringen trevande och slätade frånvarande ut den andres mantel en aning innan han klämde sig ner genom öppningen under trädet. Rutsch. Duns. Rumpan fick sig ett litet slag men värre än så var det inte. Varje gång Yaosu följt med honom till stugan under tidigare fullmånar hade den äldre bröder alltid landat på stående fötter. Orättvist till det yttersta, inte en överdrift alls. ”Men om du och Cissi går med på att flytta in med mig har jag inga som helst protester!” Ropade han upp genom det lilla hålet och log fjantigt för sig själv. Tänk om det ändå kunde bli sant - både han, Joshua och katten under samma tak. Allting hade varit så mysigt, som att leva i en alldeles egen liten värld. Snacka om drömscenario. Fast tyvärr försvann de där oskyldiga, gulliga tankarna snart. De hade blivit ersatta av helt andra, inte så oskyldiga bilder.

Det var något väldigt fint det Zihao sagt. Att den yngre ut av dem inte skulle kunna skrämma bort honom. Det påståendet fick rodnaden att sträcka sig över kinderna återigen. Hayley och Aeron hade förvisso inte blivit bortskrämda det dryga året de umgåtts, men med den sjuttonåriga slytherineleven känns det annorlunda. På ett bra sätt, även om påståendet är lite bristfälligt.
”Det finns nog ingenting som du kan göra som skulle skrämma bort mig heller.” Fötterna når efter vandringens gång marken. Ett smalt snötäcke har lagt sig över marken samtidigt som ännu fler små snöflingor styr sin väg ner mot dem. Joshua har alltid tyckt att snö är något av det vackraste som finns. Alla snögubbar han gjort med Samuel som små, alla gånger Haru och katterna förvirrat ramlat ihop och blivit alldeles snötäckta. Det är kallt och får kroppen att huttra till, men på något sätt ger det fortfarande en varm känsla. Inte plask då, nej den sortens snö är ingenting han står bakom. Absolut inte. Den andre är först ner genom gropen i trädet, och faller pladask ner på den hårda marken i grottan. Att diskutera inflyttning med varandra är långt ifrån något som den lilla prefekten är redo för, även om det säkert varit menat som ett skämt. Detta är däremot en diskussion för senare tillfälle. Med den inställningen glider han långsamt ner i det inte så stora hålet med höjd trollstav. Med hjälp av Arresto momentum kommer han säker ner på fötter, och med närmare eftertanke kanske han borde ha gjort liknande åt Zihao. Ajdå. Det hade faktiskt inte kommit in i skallen förrän nu. Dumma Joshua.
”Vem vet, kanske om ett tag.” Svarar han efter en kort stunds paus. Fingrarna rättar till kläderna noggrant, håret likaså, innan han följer efter den. När han känner sig tillräckligt nöjd med sitt lilla rättande flätar han ihop de små fingrarna med Zihaos. Han behöver värme.

Var det där verkligen sant dock? Att det inte fanns någonting Zihao skulle kunna få för sig att göra för att skrämma bort Joshua? Han kunde liksom inte undgå att falla in i tankarna angående det där, allt eftersom de rörde sig genom den trångs gången. Deras händer var sammanflätade, men trots storleksskillnaden kändes det väldigt rätt och hemvant, som om deras fingrar passade ihop perfekta med varandra. Trots att just det kändes bra var han däremot på komplett andra tankar. Funderingarna rörde det där andra, då han själv ansåg att det fanns en jävla massa skit som skulle kunna få sextonåringen att lägga benen på ryggen. Det var inte heller anledningar som var sådär fåniga, typ som att sjuttonåringen var förfärligt klumpig och spillde ut drickor och mat praktiskt taget överallt. Nej, det handlade mer om det där med kontrollen över kroppen, att inte tappa förståendet och sådär. Tänk om han råkade göra den yngre illa? Tänk om instinkterna faktiskt tog över? Tänk om han helt tappade allt vett och all kontroll? Det fanns helt enkelt ganska mycket som kunde gå fel.
”Om jag gör dig illa måste du lova att typ slå till mig”, for det plötsligt ur Zihao, just som de nådde fram till den lilla trappan och luckan ovan. ”Inte för att jag har några planer på det, men jag är inte mänsklig. Det är ett faktum, Joshua”, förklarade han fortsättningsvis och rodnade svagt. Nja, det där var ingenting han gillade att tala om, men det var ändå värt att påpeka. ”Även om våra instinkter är typ likadana så skiljer de sig.” Han sköt upp luckan i taket som ledde dem till den första våningen i kåken. Sedan vände han sig mot Joshua och log snett. ”Men eftersom dina fasoner inte skrämmer bort mig borde mina små fel inte skrämma bort dig”, avslutade han och drog sakta med sig sextonåringen upp för stegen. Sakta och försiktigt, men samtidigt ganska så bestämt. Det fanns ju en bäddad säng på våningen över och tja, den ville han gärna besöka inom kort. Med Joshua såklart. Kläderna, de kunde de däremot skippa helt. Sjuka tankar. Fy skäms, din lilla snuskiga barnrumpa.

En liten stund tror Joshua att han sagt någonting dumt som fått den där tystnaden att stryka sig över dem. När han tagit upp det där med att aldrig bli skrämd, ja då hade menat de där smått konstiga vanorna den andre har, och de psykiska problemen. Men de har de bägge två nog av. Sen kommer det en gräns såklart, om Zihao gör honom illa kommer han att bli skrämd. Precis som den äldre skulle bli om rollerna varit omvända.
”Och om jag gör dig illa får du gärna sticka ifrån mig,” att slå tillbaka gör ju ingenting bättre. Särskilt inte när man är en liten svag kille som femtonåringen tyvärr är. Hur som helst, om den äldre gör honom illa eller slår honom, ja då hoppas han innerligt att han sticker därifrån. Det är lätt att bli manipulerad i de stunderna, men såklart hoppas han att något liknande aldrig kommer att hända. Det var ett rätt seriöst samtalsämne, och helt ärligt är Joshua rätt glad över att den kommit upp. Om det är något Zihao oroar sig över ska det kunna gå att fixa på ett eller ett annat sätt. ”Det är inte alls ett faktum. Ja, du förlorar kontrollen och kan inte hålla koll på det hela tiden, men du är mänsklig. Så mänsklig man kan vara.” Att se sig själv som ett monster som kan göra alla möjliga våldsamma saker är väl ändå inte det nyttigaste synsättet. Det om något borde få kontrollen att försvinna, så Joshua lovar sig själv att försöka få bort de dumma tankarna från slytherinelevens huvud.
”Nej, dina fasoner skrämmer inte bort mig.” Försäkrar Joshua med samma glada leende medan fokuset ligger på trappstegen. Tillslut, uppe.

Joshuas svar värmde och till en början kunde Zihao nästan acceptera orden. Men sedan hann verkligheten ikapp honom, även om han inte kände sig tvungen att påpeka detta. I de flesta andras ögon var han mänsklig - han såg typ vanlig ut, betedde sig till största delen som folk och besatt alla mänskliga funktioner. Däremot visste han innerst inne att det egentligen bara var en jävligt bra illusion. Han var ett monster och även om han inte valt det själv så kunde han inte undgå att beskylla just sig själv. Det vad hans eget fel att han blivit biten, hans eget fel att han existerade.
”Nåja, jag är glad över att det är så du ser på saken”, mumlade sjuttonåringen och borstade av byxorna när de kommit upp i den lilla, trånga korridoren. Vardagsrummet på samma våning hade han fixat till och badrummet på samma våning som sovrummet fungerade. Kanske han kunde jobba som rörmokare? Inte en helt värdelös idé faktiskt.
”Du, kan vi inte bara komma överens om att inte göra varandra illa?” Frågade Zihao och började släpa med sig Joshua mot trappan. Nu hade de där extremt jobbiga hormonerna tagit över kontrollen igen och begäret hade på något underligt vis växt sig större. Snön utanför de lagade fönstren fick även allting att kännas sådär extra mysigt. Han släppte sextonåringens hand och fiskade så småningom upp staven från en sv fickorna i manteln. Vift. Ingenting hände. Vift nummer två. Några gnistor flög ur spetsen på staven. Vift nummer tre. Lågorna slog äntligen upp inne i eldstaden och spred ett varmt sken över rummet. Förra gången de varit där tillsammans hade det varit ganska rent och trevligt, men nu var det betydligt bättre. Täcket var fluffigt och en massa kuddar låg i huvudändan på sängen. En mjuk matta låg utsträckt vid sängändan och ett flertal filtar hängde över de två fåtöljerna som stod framför de fladdrande lågorna.
”Fint va? Det här är nog en av anledningarna till varför mina betyg är urusla..men när jag väl började kunde jag inte sluta.”

Josua bestämmer sig för att inte envisas med det där samtalsämnet. Den där bristen på kontroll, och humöret som förändras på en sekund är verkligen ingenting som sjuttonåringen kan göra något åt. Han kan inte kontrollera det, det är inte hans fel och han är inget monster. Kanske, bara kanske han kan ändra hans synsätt, få honom att se lite snällare på sig själv. Och vem vet, kanske Zihao kan hjälpa den yngre med samma sak?
”Vi kan väl göra en deal? Att vi från och med nu försöker se oss själva med snälla ögon? Du ser på dig själv med mina, för då skulle du se hur fantastisk du är, att du är så långt från ett monster man kan komma.. och jag försöker se på mig själv med dina ögon?” Frågar han och hakar i sitt lillfinger med den andres. Det verkar som att de behöver komma överens om en hel del saker. Och det kan väl ändå inte vara något negativt? De ska inte göra varandra illa, det borde vara något underförstått men Joshua klagar definitivt inte. Turligt nog glider det där samtalet bort så fort de kommer upp från trapporna. Vardagsrummet, badrummet, sovrummet. Gud vad fint och välgjort allt blivit. Det är som när ett barn får julklappar, alldeles uppspelt. Jodå, Joshua kollar in varenda liten vrå innan han kramar om den stora hand som är kopplad med hans fingrar.
”Om du skulle få betyg i inredning och bygg Zihao, så skulle du få högsta betyg i allt.” Påpekar han och slingrar armarna om den smala, välbyggda midjan. De prasslande lågorna i brasan gör det hela ännu bättre. Myspys.

”Visst, jag ska försöka se på mig själv med snällare ögon, men då måste du lova att du också gör det”, konstaterade sjuttonåringen och drog frånvarande händerna längsmed den yngres armar. Han var så jävla smal, återigen någonting Zihao inte riktigt verkade kunna bortse från. Typ ännu mer mager än han varit för några veckor sedan och det, det var skrämmande att tänka. För vad skulle hända om det fortsatte så? Då skulle det hela sluta med att den andre bara blev en hög av skinn och ben. Det fick inte hända, absolut inte. Om det där med ätningen inte blev bättre inom kort skulle han definitivt skvallra både till madam Pomfrey och rektorn, men självfallet bara för att han brydde sig så förbaskat mycket.
”Du är så sjukt smal..kan du inte lova mig att äta bättre?” Knorrade den äldre och sköt Joshua mot sängen. Fingrarna fann de magra kinderna och ögonen fäste sig i den andres. Sedan knuffade han löst till sextonåringen och klättrade genast över honom. Det var någonting som kändes sådär fjantigt bra med att sitta i grensle över gryffindoraren, så nej, han tänkte inte sluta. Speciellt inte nu. Fingertopparna gled ner längsmed det mjuka ansiktet, över den perfekta huden och vidare ner mot halsen och bröstkorgen. Andas, Zihao, andas.
”Hm, du känner möjligtvis inte någon som har en såndär mugglar firma? Typ som hanterar inredning och sånt?” Mumlade han undrandes och stannade upp vid byxlinningen. ”Om du gör det får du mer än gärna rekommendera mig”, fortsatte han och började dra i tyget. Varsamt och försiktigt, noga med att inte skrämma bort den yngre. Nåväl, det var i alla fall bättre än det varit sist, för nu var allting ute i det öppna. Och helt ärligt kändes det bra, även om det samtidigt var lite läskigt.

Det är en väldigt svår utmaning det där, även om Joshua mycket väl vet att det i längden är någonting positivt. Att se på sig själv med snällare ögon, inte lika kritiska eller hatfulla, det skulle vara nyttigt för dem bägge två. Men för honom har det gått så långt, han kan inte se sig själv i spegeln utan att hata det han ser. Allt han gör, allt han säger leder till grym självhat. I grund och botten anser han att det skulle vara skönt, skönt att inte behöva bry sig om vad han äter, skönt att inte hata sig själv dag in och dag ut. Det kommer bara vara avskyvärt svårt att börja och få bort de där tankarna inne i skallen.
”Jag lovar,” försäkrar femtonåringen med svag röst. Han skulle nog ha tvekat en hel del om det inte varit Zihao. Att försöka ändra och vara snäll mot sig själv kommer bli svårt, men det är värt det om den äldre gör detsamma. Nästa fråga däremot är långt ifrån lika lätt att lova. Hur många gånger har inte Samuel försökt göra likadant? Precis som alltid är modern lite mer försiktig med det hon säger, men storebrodern är stenhård. Det är av kärlek, det vet han. Men mest av allt vill han bli lämnad ensam med det, även om det är farligt. Detta leder till att han flackar med blicken och gnager sig i underläppen. Att lova något sådant är praktiskt taget omöjligt. ”Det kan jag inte göra.. mat får mig vid det här laget bara att må illa.” Förutom paprika och bebistomater är det verkligen så, han hatar att stoppa saker i munnen. Det är jobbigt att svälja och blir som en stor klump i halsen på honom. Plus brukar det aldrig stanna uppe i vilket fall som helst. Nu kräks han inte upp det självmant, utan om han stoppar i sig något tvingar magen upp det igen. Detta tänker han dock inte dela med sig av, alldeles för äckligt för att godkännas. Fingertopparna som glider längs halsen och bröstkorgen får huden att rysa till, får värmen i kroppen att stiga och tankarna att försvinna. Skönt. Ena handen vandrar långsamt upp mot Zihaos nacke, bara för att sträcka på sig och placera en kyss på de beroendeframkallande läpparna.
”Är det något du vill syssla med? För i såna fall går det definitivt att fixa.”

Jodå, det var nog någonting Zihao skulle kunna tänka sig syssla med, åtminstone efter att han fått tillbaka Joshua på rätt spår. Och vem visste hur lång tid det kunde tänkas ta? Han skulle nog inte kunna fokusera på någonting annat tills dess att den yngre var åtminstone lite mer hälsosam. Det kanske var fånigt och någonting sextonåringen inte direkt önskade, men nu var det helt enkelt så det var och sjuttonåringen gav inte upp så värst lätt.
”Jag kommer komma tillbaka till den här konversationen senare”, lovade den äldre allvarligt innan ansiktsuttrycket slutligen mjukande. Ögonen blev större och läpparna sprack upp i ett gulligt litet leende. Det var verkligen lustigt hur många olika uttryck Zihao kunde tvinga fram. Nu tvingade han i och för sig inte fram något, men det var ändå skumt. Ena sekunden kunde han se absolut mordisk ut medan den andra som en ängel. ”Och jo, det är någonting jag skulle tänka mig att kunna syssla med, men just nu finns det faktiskt någonting annat jag vill ägna mig åt.”
Slytherinaren rätade på sig och drog tjocktröjan över huvudet, lät den falla ner bredvid på madrassen. Att han ville ägna sig åt att slita av Joshua kläderna, det var nog ganska så självklart vid det laget. Ännu en gång strök händerna över den andres bröstkorg, ner mot byxlinningen för att sedan glida tillbaka upp - den här gången innanför tröjan för att i slutändan försöka lirka den över huvudet på den yngre. Lirka, lirka, lirka. Och nu till byxorna, för de skulle minsann också bort. Hormonerna hade minst sagt tagit över och ja, efter att ha suktat efter Joshua i vad som kändes som en evighet kunde Zihao inte hålla sig i skinnet längre. De var båda två unga och precis som andra människor hade de väl båda två begär. Förhoppningsvis var det ungefär samma sort också, annars skulle det bli en smula pinsamt.

Skrattretande, det är vad Joshua skulle kalla ansiktsuttrycken som kan förändras på mindre än en sekund. Det är någonting väldigt charmigt med sjuttonåringen, hur han ena sekunden kan vara så seriös och sedan låta alla muskler i ansiktet slappna av och se alldeles bedårande ut. Det får faktiskt ett tyst litet skratt att sippra ut mellan de fylliga, röda läpparna. Han skulle kunna sitta i flera timmar och betrakta Zihaos ansikte, och aldrig bli det minsta uttråkad. Nu finnas det en hel del annat han vill betrakta hos den äldre, men det hör inte till saken. De är båda kära i varandra, de vill ha varandra.. ändå är Joshua inte helt säker på om det bara är ett kroppsligt begär den andre känner. Tvivlande? Ja, det är något han alltid gör tyvärr. Tänker han tillåta dessa tankar att förstöra stunden? Nej, inte nu efter alla veckor de båda suktat efter varandra. Väntat och väntat. Orden liksom fastnar i halsgropen på sextonåringen när slytherinelevens tröja glider över huvudet. Han hade förvisso sett bröstkorgen förut, men nu.. herregud vad överhettad han börjar bli av bara vida tanken. Sen faller hans egna tröja till golvet. Skamsen börjar stryka sig över varje liten del av honom, ner till tånaglarna. Noah hade lämnat honom pågrund av att han inte ville hoppa i sängs pågrund av kroppsfixeringen och obehaget, nu är däremot det där obehaget borta. Poff. Kroppsfixeringen är fortfarande där, och han känner sig minst sagt osäker, men det räcker inte för att få honom att vilja stoppa det hela. Förhoppningsvis tycker Zihao inte att det han ser är förskräckligt äckligt, och om han gör det.. ja, då får Joshua en ny läxa som alltid kommer ligga kvar hos honom. Ögonbrynen är rynkade, tänderna fortsätter att gnaga i den brustna underläppen. Han ruskar bort de där tankarna, låter sin ena hand glida upp över sjuttonåringens sköra bröstkorg. Över ärren, upp mot hans hals. De mörka ögonen betraktar den vackra filuren som sitter tvärs över honom. Handen för den andres nacke närmare mot sig, så att han kan fortsätta kyssa de bekanta läpparna. Den lediga handens fingrar börjar smidigt att haka upp bältet till Zihaos byxor medan hjärtat dunkar något förbaskat hårt i bröstkorgen. Dunk, dunk, dunk.