PRS Aphrodite & wolfy

Kyle ryckte på axlarna. Vad han ville? Om man bortsåg från det faktum att han njöt av att för tillfället ha Killian lindad runt sitt finger och att skryta med det, så hade han ingen egentlig orsak till varför han dykt upp.
”Varför så misstänksam? Får jag inte vilja spendera lite tid med mina gamla kompisar? Vi brukade ha så roligt en gång i tiden.” Han gick runt i köket och öppnade alla skåp och lådor för att det vad de innehöll, plockade efter en stund upp en kökskniv och sträckte sig efter ett äpple ur fruktskålen. Han låtsades tappa fokuset för en sekund, bara så att kniven skulle skära upp ett sår på fingret. Han såg hur några svarta droppar av hans demomblod rann ner längs med fingret.
”Hoppsan då, så klantigt av mig att vara så oförsiktig. Låt mig plåstra om ditt finger.” Kyle trollade fram ett plåster från en låda och satte sig ner på stolen intill Meilas. Också hennes finger hade börjat blöda då han skärt sig. Han gav Killian en menande blick och vickade utmanande på ögonbrynen, vad killen än gjorde med honom råkade Meila ut för också.

Både Killian och Tara tittade på hur blodet droppade, först på Kyle och sedan på det identiska såret på Meilas hand. Killian ville svära, skrika och slå ihjäl Kyle, men var numera fysiskt hindrad. Tara lade en hand på sin brors axel och Kyle flinade.
”Lilla Tara, alltid där för att skydda din bror” sa han och lutade sig bakåt i stolen.
”Synd bara att du inte kunde skydda honom när de dödade Juliette. Ska jag vara helt ärlig så verkade hon inte ha varit något att ha, men Angel tyckte tydligen om henne” sa han och handen om Killians axel klämde hårt, för att stoppa honom från att göra någonting. Kyle skrattade.
”Är det värt det? Att skada Meila för att komma åt mig?” sa han och Killian blottade sina tänder. Han var väldigt, väldigt nära på att göra någonting dumt. Han visste att han inte borde, men han ville bara slunga Kyle genom rummet.

Meila försökte dra åt sig handen men Kyle smackade bara ogillande med tungan åt henne, plåstrade om hennes finger och log sedan stolt för sig själv. Hon hoppades att syskonen, speciellt Killian, förstod att demonen bara försökte provocera honom och att han inte skulle göra något dumt. Dels för att hon på något lustigt sätt var kopplad ihop till Kyle så att hon skulle känna all den smärta han utsattes för, men också för att situationen kunde bli riktigt farlig på en kort stund. En vampyr och en demon? Nej tack.
"Är det värt att vara så.. försiktig för en människas skull? Hon kommer dö en dag, kanske gå samma öde till mötes som din kära lilla Juliette. Kanske någon kommer släcka ljuset i hennes ögon rakt framför din söta lilla näsa, kanske det är du som avslutar hennes liv?" Kyle ryckte på axlarna och slog ihop handflatorna som om han tyckte att det var något väldigt intressant att fundera på.

"Killian, det är inte värt det" sa Tara så fort Kyle hade slutat prata. Hon hörde sin brors bli pumpa genom kroppen, och det var inte mycket kvar nu, och Killian var inte rolig när han tappade kontrollen. Killian sa ingenting, men om blickar kunde döda så skulle Kyle ha varit död tusen gånger om. Han slet sig från sin systers grepp och rörde sig bort från köket. På vägen ut drog han knytnäven genom micron, som gick sönder. En smäll hördes när dörren slog igen bakom honom. Kyle skrattade till igen.
"Nu känner jag igen honom, Angel min gamle vän" sa han och lutade sig bakåt i stolen. Tara blottade tänderna igen.
"Nu när du har fått som du ville kan du väl ta och dra åt helvete och lämna Meila ifred, hon har ingenting med det här att göra" sa hon och tog ett steg närmare Kyle.

"Tvärtom, hon har allt med det här att göra." Kyle sträckte sig efter Meila för att dra henne intill sig. Hans händer trasslade in sig i det mörka håret, strök henne över kinden i försiktiga rörelser för att i nästa ögonblick borra in sina naglar i hennes armar.
"Jag får ut mycket genom henne, jag är glad att hon träffade er och att hon ville hjälpa dig bli kvitt din själ." Han blåste varm luft mot människans ansikte innan han släppte taget om henne, tyckte inte alls att det var lika roligt längre då Killian inte ens var kvar i rummet. Frågan var bara vad han skulle göra för att få hans uppmärksamhet tillbaka. Han sken upp i ett stort leende igen då han la märke till den öppna spisen i vardagsrummet.
"Nu ska vi ha roligt. Följ med mig." Han tog med sig Meila till vardagsrummet och satte sig ner på knä, slöt ögonen då han kände värmen från elden slå emot honom. Han kände mycket smärta men eld var någonting han var så van vid, han var ju en stordemon trots allt, så han uppskattade den sortens smärta. Därför sträckte han utan att tveka in sin hand i elden, skrockade förtjust då han såg Meilas ansikte vrida sig till en grimas av smärta. Människobarnet var ju inte alls bekant med den smärta eld kunde ge en.

Tara följde Kyle med blicken, och svor inombords. Killian hade förmodligen hunnit alldeles för långt ifrån huset, så han skulle inte höra någonting. När Kyle stoppade handen i elden och Meilas ansikte uttryckte en smärta som Tara väl kände igen hade hon två val; antingen låta det ske eller skapa en smärta som var mindre än den som Meila upplevde just nu. Det fick bli det sistnämnda. Hon tog tag i nacken på Kyle, slet upp honom från golvet och smällde in honom i väggen.
"Förlåt Meila" sa hon och tittade snabbt på henne innan uppmärksamheten vändes mot Kyle igen.
"Du är ett jävla svin, men det visste du redan. Du har visat vad du kan göra, du har satt Killian på gränsen till känslolös. Jag tror du är färdig här" sa hon och hennes långa naglar tryckte in mot huden runt Kyles hals. En tanke slog henne, och hon hoppades innerligt att Meila skulle förstå att det var ett försök att få bort Kyle från huset. Hon släppte Kyle, och var snabbt bakom Meila, med sin hand runt Meilas hals.
"Jag är inte Killian. Jag har inga problem att döda henne. Ska jag vara helt ärlig så ser jag ingen poäng i att hon är här, nu när jag har fått min själ tillbaka. Allt som händer henne händer dig också. När hon är död så är du tillräckligt skadad för att jag kan ta kol på dig också" sa hon och långsamt förde sina huggtänder mot Meilas hals.

Innan hon visste ordet av hade hon blivit slängd in i väggen. Med en liten grimas masserade hon sitt ömma bakhuvud.
”Aj,” mumlade hon tyst, blängde sedan på Kyle som tyckte att det var roligt. Knappt hade hon hunnit ta sig upp på fötter igen innan hon kände Taras hand om sin hals. Först greps hon av panik men insåg sedan att vampyren aldrig skulle göra något sådant, att det bara var ett försök att få Kyle att ge sig. Hon hade ingen anledning att oroa sig. Väl?
”Vad skulle Angel tycka om du dödade hans nya leksak då?” Kyle såg väldigt butter ut då han inte tyckte om vändningen situationen tagit, han hatade att inte ha kontrollen.

Tara skrattade.
"Tror du han bryr sig när jag har övertalat honom att stänga av sina känslor? Vi kommer härja i världen igen, och du kommer vara den första som stryker med" sa hon och flinade mot Kyle. Hon tog ett stadigare grepp kring Meilas hals, mest för att det skulle se verkligare ut, och snart var hennes tänder vid hennes hals. Tara insåg att det antagligen skulle bli så att hon var tvungen att bita Meila, men hon var tvungen att göra allt för att bli av med Kyle just nu. Killian kunde vara var som helst, och Tara behövde hitta honom så snart som möjligt, innan han avslöjade sig för människor eller, ännu värre, jägare.

Kyle sträckte ut handen mot elden igen och slöt ögonen. Han älskade den brännande smärtan. Till en början hade det varit olidligt men med tiden, genom alla år som han spenderat i helvetet så hade han lärt sig att älska det. Han kunde använda det till sin fördel på jorden också vilket var en bra försvarsmekanism. Han drog efter en stund åt sig sin hand igen och vände sig abrupt om mot Tara, vars huggtänder bara var några centimeter från Meilas hals.
”Du bluffar.” Oavsett om hon gjorde det eller ej tyckte han det var väldigt kul att se någon som klassades som ’oskyldig’ utsättas för det hela. Det var vad han levde för.

Tara flinade.
"Skyll dig själv, det är du som skadas också" sa hon och löpte linan ut. Hon stack ner tänderna i Meilas hals och kände hur blodet flödade. Det var så underbart att få göra det igen utan att känna samvete över det. Speciellt när det kom till jägarblod, för det var så fantastiskt att det inte fanns något bättre. Tara behärskade sig dock, och drack långsamt för att dra ut på det. Inte för att det syntes, men det gjorde stor skillnad för stackars Meila som blev utsatt för det hela. Precis som Tara hade förutspått öppnade sig ett sår på Kyles hals, och hans blod började rinna ner för armen på honom. Visst att han var demon, men att tömmas på blod snabbt var ingen hit, inte hos någon ras.