[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae höjer på ögonbrynen när han lyssnar på det den andre säger. Huvudet faller på sned, en liten rynka placeras mellan ögonbrynen. Att den äldre ledaren tror att han skulle bli uttråkad förvånar honom, det är någonting han inte skulle bli alls.
"Varför tror du att jag skulle bli uttråkad för? Jag lyssnar gärna," berättar han med ett lätt leende. "Du skulle kunna ge mig en kurs om hur man konserverar frukt, och jag skulle ändå inte bli allt för uttråkad." klyschigt, det tycker Jae själv. Men av någon anledning tycker han att de stämmer rätt bra, Uta skulle kunna prata om nästintill vad som helst, och Jae skulle fortfarande lyssna. Aldrig brukar det hända, om någon pratar om något han inte finner det minsta intresse i, brukar han endast ignorera det. Låtsas lyssna med några hummanden och nickningar, börja prata om något annat eller helt enkelt be personen att vara tyst. Dock har Jae förstått att mycket är annorlunda i Utas sällskap, någonting han inte riktigt vet vad han ska tycka om.

Det är svårt för Jae att kunna tänka sig det, hur någon klarar av att laga så många rätter själv. Visst räckte en tugga av fisken han tidigare ätit för honom att förstå att Steve är mycket, mycket skicklig. Men nu blir han ännu mer imponerad, hur mycket tid kocken lägger på att göra varje rätt och dessert perfekt.
"Jag visste att han är begåvad, men inte så begåvad," berättar Jae i en liten lägre stämma, låter blicken vila på deras händer. Försiktigt kramar han om Utas hand, vänjer sig allt mer vid kroppskontakten.

När Jae ser hur dörren helt plötsligt öppnas, kan han inte hindra sig själv från att bli förvirrad. Som tur är hoppar han inte till, glad över att han inte tvingas visa sitt skrämda agerande. Jae blinkar ett par gånger, tittar på barnen som kommer fram till Uta, redo för kramar. Han kan inte göra mycket mer än att sitta och studera händelsen framför honom i tystnad. Barn har han aldrig varit bra med. När en ut av de små barnen ställer frågan om vem Jae är, kan han inte undgå att spetsa öronen. Ordet vän får honom att le för sig själv, det gläder honom att Uta ser honom som det. Jae själv vet inte vad han skulle kalla deras relation.. fiender, definitivt inte. Inte främlingar, vänner är nog ett bra ord för det. Dock är det ett ord han sällan använder sig ut av. Jae låter blicken förvirrat på dörren en liten stund, innan han återigen vänder blicken mot Uta, kan inte hindra sig själv från att le.
"Ingenting att be om ursäkt för," berättar han. Bilden han haft framför honom sitter fortfarande kvar i hans hjärna. Den andra ledaren är väldigt duktig med barn, verkar det som. Uta förvånar Jae än en gång. "Hade ingen aning om att du kunde trolla?"

Uta blinkar en aning förvånat när den andre säger att han gärna lyssnar. Förvisso var Uta inte förvånad över att människor lyssnade på honom, hans anställda gjorde det alltid, men de fick betalt, och hans kunde lyssnade för att han talade om det de ville höra. Men Jae verkade uppriktigt intresserad av nästan allt han sa, något Uta var tacksam över. Återigen slogs han av att han inte behövde vara någon som Jae förväntade sig att han skulle vara, han kunde bara vara sig själv, och den yngre verkade acceptera det.
"Låt oss inte ha så tråkigt. Du må inte bli uttråkad, men jag kommer bli det" sa Uta med ett leende på läpparna, kramandes den andra mannens hand, som att visa hur mycket hans ord betydde för honom.

"När man brinner för något blir det lätt hela ens liv" sa Uta till Jae, inte för att han trodde att den yngre inte visste det. Uta kände så med sitt jobb, det var normalt hela hans liv, men de senaste dagarna hade varit annorlunda. Sedan han träffat Jae, kändes det inte som om jobbet var allt längre.

Uta möter Jae's leende med ett eget leende. Kanske hade han inte behövt be om ursäkt, men han hade gjort det ändå, särskilt då Jae knappast kunnat förvänta sig ett besök av tvillingarna.
"Det var något jag lärde mig när jag gick på gatan. Inget jag är något vidare bra på. Men tvillingarna är inte tillräckligt gamla för att kräva något avancerat" sa Uta med ett litet leende. Han hade aldrig haft något större intresse av att lära sig trolla, han hade lärt sig några småtrick, men inget som han kunde leva på. Inte för att det intresserade honom, han var nöjd med sitt arbete. Uta förde långsamt skeden till munnen och kände snart smaken av caramel, och det stelnade sockret ovanpå. Han slöt ögonen för en sekund, och tog in smakerna, njöt av hur perfekt den var.

Den andres ansiktsuttryck förvånar inte Jae alls, hans ord hade trots allt förvånat honom själv. Dock är de sanna. Om det varit omvända roller skulle Jae ha blivit extremt förvånad, det händer mycket sällan att folk lyssnar på allt han säger. Visst gör hans arbetare det, iallafall när det kommer till order. Och hans vakter, sina närmaste vakter, gör absolut det. Jae nickar lätt på huvudet, rycker enkelt på axlarna.
"Då kanske det inte är någon bra ide, om du kommer bli uttråkad." svarar han. Kanske det hade varit en dum fråga, ämnet kanske inte är intressant.

Jae kan inte göra mycket annat än att nicka instämmande när Uta säger att det man älskar ofta blir ens liv. Han vet inte riktigt om det stämmer på honom, om han brinner för sitt jobb eller om han ser det som en utväg. Någonting att hålla tankarna borta med. Han har absolut inte något emot sitt jobb, det finns mycket han gillar med det, men han undrar innerligt om det är något han brinner för. Att måla är självklart en av hans passioner, dock tar detta inte mycket av hans tid.

"Jag skulle säga att trolla fram två klubbor är rätt bra," ler Jae, det inte något storslaget trick, men i en barns ögon kan det nog vara ett ut av de bästa. Jae tar upp skeden med sin lediga hand och för den till efterrätten. Han tar en bit av den vackra desserten och för den till munnen.

"Nej det vore tragiskt att förstöra en sådan här trevligt kväll, med tråkigheter som konserverad frukt" sa Uta och log emot den yngre. Uta ville inte under några omständigheter förstöra kvällen de hade, och absolut inte genom att samtala om konserverad frukt.
"Men jag samtalar mer än gärna om något annat" sa Uta vänligt.

"Du ger mig mer beröm än jag förtjänar" sa Uta leende och lutade sig framåt, innan han förde handen emot Jae's öra och tog fram ytterligare en klubba.
"Men om det är något du uppskattar, vem är då jag att förneka min publik vad de begär"
Uta räcker över den gröna klubban till den andra mannen med ett litet leende, innan han åter fattar skeden med handen. Att känna Jae's mjuka hår emot hans fingrar, och att röra en annan del av den yngre än handen han nu höll i, hade av någon anledning ökat Uta's puls. Förvisso hade han rört den yngre innan, men det var något som kändes annorlunda. Kanske var det miljön de befann sig i, eller så började han bli påverkad av alkoholen, något han starkt tvivlade på. Men om inte annat så kunde han åtminstone skylla på det, om Jae skulle märka något.

Jae kan inte undgå att le till. Den andre ledaren skulle ju i o för sig ha lämnat honom själv, avbrutit middagen om han tyckt att Jaes sällskap slösade på hans tid. Ändå känns det förvånansvärt glädjande att höra Uta säga att han har det trevligt. Det sprider en sorts ny värme, något som är nytt men tillfredsställande.
"Det gläder mig att du har det trevligt," svarar han i en lägre stämma, blicken vilar på deras sammankopplade händer. Av någon anledning vill han inte se den andre i ögonen, varför vet han inte och han finner det själv löjligt. Just nu känner han sig bara så enkel att läsa av, någonting han inte brukar känna. Jae tar åt sig orden, de är annorlunda från de han brukar höra. Genuina, på något vis. De flesta han spenderar sina kvällar med har trevligt på ett annat sätt, Uta verkar inte vara ute efter något från honom, medan de andra oftast är det. "Jag kan ju själv säga att jag också har det minst sagt trevligt," lägger han, till nickar instämmande till sina ord.

När den äldre mannen lutar sig framåt och för handen mot Jaes öra, känner han hur kroppen nästintill bubblar av den enkla beröringen. Han hatar sig själv för att han känner det, men det går inte att ignorera. Visst håller de varandra i handen, och har gjort det en hel del gånger. Men det är något annorlunda.
"Nej, jag ger dig inte beröm nog," protesterar Jae och låter blicken glida upp mot de andres ansikte igen, innan den faller ner mot den gröna klubban Uta håller fram. Han skrattar mjukt, tar emot den med ett leende över ansiktet. "Så, brukar du vanligtvis gå runt med klubbor i tröjärmen?"

"Borde jag inte ha trevligt?" frågade Uta och såg på Jae innan han skrattade en aning. "Enligt de flesta människor runt mig, om än inte alla så borde jag inte ha trevligt. Att jag inte borde befinna mig här, uppskatta ditt sällskap så som jag gör. Men vad vet dem?"
Uta kunde förvisso inte tala om för dem runt honom att Jae var trevlig, att de hade fel om honom, men Uta kunde uttrycka det till mannen framför honom. Orden var för Uta en aning skrämmande att säga, att inse hur mycket han uppskattade den yngres sällskap, att de satt här, hållandes hand, pratandes och så nära. Men Uta uppskattade det verkligen, mer än så mycket annat som skedde i hans liv.
"Det gläder mig att höra. Om du inte funnit det trevligt hade det varit ett slöseri med din tid"

Uta var förvånad över att Jae ansåg att han inte gav honom beröm nog, särskilt då Uta inte väntade sig att få beröm alls ifrån den andra mannen. Uta var inte ovan vid beröm, det var nästan så att han var trött på att höra det. Men när de kom ifrån Jae ingav de en annan känsla. De var genuina, de var givna utan att han tillfredsställde honom sexuellt, och de var så enkla saker Jae sa, men ändå påverkade det honom så, fick honom att känna sig så annorlunda.
"Du ger mig mer beröm än jag förtjänar, tro mig" sa Uta lågt, han var inte riktigt säker på hur han skulle hantera berömmet ifrån den andre. Så istället slog han över till att lyssna på Jae's skratt, hur mjukt och obekymrat det lät, och det fick Uta själv att skratta lätt.
"Det händer, men vanligtvis är en överdrift"

Jae ler svagt över svaret han får, att den andre har det trevligt gör honom aningen nöjd med sig själv. Det är nytt för honom, precis som mycket annat. Visst är han van vid att andra finner hans sällskap trevligt, men det är en helt annan typ av trevlighet de känner.
"Trevligt tror jag säkert att de vill att du ska ha," säger han i låg stämma, låter sin blick vila på de sammankopplande händerna på bordet. Det är en aning synd tycker Jae, att människorna i deras omgivning är minst sagt icke-förtjusta i respektive ledare. När Uta sedan säger att han uppskattar Jaes sällskap, känner han än en gång en underlig, ny känsla. "Att du sitter kvar även om de runt omkring dig säger att du inte borde, är jag väldigt tacksam för." berättar han tyst, nickar lätt för sig själv.

Jae tystnar en stund, han undrar om den äldre ledaren själv uppskattar sig själv till den nivån han förtjänar. Han kan inte tänka sig att Uta är rättvis mot sig själv. Försiktigt kramar han om den andres hand och stryker försiktigt tummen över Utas handrygg.
"Nu har ju inte jag känt dig särskilt länge, men jag är säker på att du kommer förvåna mig ännu fler gånger. Som sagt, man är ens egna hårdaste kritiker, från vad jag sett är du inte särskilt rättvis mot dig själv." fortsätter Jae, osäker på om hans ord är klara nog.

"De vill att jag skall ha trevligt, men knappast i ditt sällskap. Om de visste att jag satt här med dig, skulle de tro att jag är snudd på galen, och antagligen försökt få mig undersökt, efter att ha dödat dig" sa Uta lågt, innan han mötte Jae's blick med ett leende. "Något jag skulle ha förhindrat på alla tänkbara sätt"
Uta visste inte varför han ville skydda den andra ledaren så. Jae var mer än kapabel att ta hand om sig själv, ändå ville han beskydda honom, som om Uta ville att Jae skulle slippa bekymra sig om något. Det var en underlig känsla för honom, den enda personen han ville skydda i sitt liv var Jorah, och inte till den graden han ville skydda Jae. Uta ler sedan emot Jae.
"Deras åsikt spelar ingen roll för mig. Jag väljer att gå den väg jag vill, och just nu förde den mig hit, till dig. Något jag också är tacksam för" svarar Uta i en väldigt låg stämma.

Uta skrattade sedan lätt.
"Det är ingen svårare uppgift att förvåna någon man inte känner väl. Det du vet om mig är antagligen baserat på rykten och andra uppgifter, och att jag sedan agerar på andra sätt än du trott är inte förvånande" sa Uta leende, men Jae's ord värmer ändå, precis som rörelsen han gör över hans handrygg. Uta känner åter igen en obekant värme, och hur han får gåshud på armarna.
"Finner du att jag är orättvis emot mig själv?" frågade Uta lågt, en aning förvånad.

Antagligen har Uta rätt, och Jae kan inte döma hans män då hans egna skulle reagera på samma sätt. Typiskt, tycker tjugofemåringen. Hur den enda personen han kan tala lugnt med bortsett från Brian har alla Jaes mäns vakande ögon på sig. Förhållandet Jae har mellan Uta och Brian är annorlunda, helt annorlunda, även om det finns vissa liknelser. Och den nätta mannen börjar undra varför det är just Uta som får honom känna på ett sådant sätt.
"Helt ärligt, tror jag att flera av våra män redan tror att vi är snudd på galna." han försöker att le, smått galna är de nog båda två. Dock finner han deras situation allt annat än roande. Inte för att han vet hur deras så kallade vänskap kommer att vara, om de kommer försvinna ur varandras liv efter kvällen eller fortsätta ses. Men han känner sig bekväm hos Uta, på något sätt säker. Även om det är någonting han inte får känna. Jae biter sig i läppen, låter blicken vila på den lediga handen, som tar tag i vinglaset.

När den äldre sedan berättar att han skulle försöka hindra sina mäns handlingar på alla tänkbara sätt, om den stunden kom, hårdnar Jaes grepp om glaset. Han känner hur halsen blir torr, hur han knappt får ut ett ord. Visst vet han att hans män skulle göra allt i sin makt för att skydda sin ledare, men Uta är inte en av hans män. Hans far ogillade Jaes familj starkt. Självfallet skulle Jae aldrig låta sina män döda den andra ledaren, så kanske han tänker likadant. Jae vet dock inte om han ska tro på Uta eller inte, hans ord kan så mycket väl vara lögner. Jae kanske gillar den andres sällskap så mycket att det gör honom blind. Blicken höjs från sina fingrar till Utas ögon. Försöker leta efter lögner, något som tyder på att han inte talar sanning. Men han hittar inte något. "Dito," säger han tillslut, blicken förlamad i den andres ögon. Ett litet leende dyker upp över Jaes läppar när Uta berättar att åsikterna inte spelar någon roll för honom. Det gör honom lättad. Utas röst är så väldigt låg, men ändå hör Jae meningarna klart och tydligt, finner sig fokuserar på de varma orden mer än han tänkt. "Då är det en väldans tur att du går den väg du vill."

"Det vet jag, men det är inte många som förvånar mig positivt," förklarar Jae i en lika låg stämma, med ett litet leende. "De flesta ryktena brukar alltid vara förenklade när det kommer till ledare jag träffat. Eller så stämmer de överens på pricken, ingen brukar helt ärligt förvåna mig positivt, till skillnad från dig." fortsätter han. Blicken höjer återigen sig till de bekanta ögonen, nickar lätt. "Ja, det gör jag. " svarar Jae och låter huvudet falla mot sin axel. "Du säger att du uppskattar dig själv, men du ger dig inte hälften så mycket beröm som du förtjänar.. vilket leder till att du är orättvis mot dig själv."

Uta ler en aning roat, åt den yngre mannen.
"Det är förvisso sant, om de inte anser att jag är mer än snudd på galen" om det var den åsikt Uta's mannar hade, hade det inte i hans ögon varit förvånande. Att utföra många av de handlingar han gjort, leder mer än lovligen till att människor ansåg honom som galen. Förvisso kunde Uta inte endast anse att en uns av galenskap kunde vara till fördel, såvida galenskapen inte fick överhand. Människor sa att för mycket av det goda var allt annat än bra, och gällande galenskap var det en underdrift.

Uta följer Jae med blicken, ser hur hans fingrar kramar om glaset. Uta ser Jae's fingrar blekna under greppet och Uta hindrar sig själv att placera sin hand över den andres. Uta kunde utläsa att något i hans ord fått den yngre att agera på detta sätt, och Uta vill inte göra situationen värre. Därav tar han sitt egna glas och för det till sina läppar, samtidigt som han stadigt möter den andres blick, innan ett leende bryter ut över hans läppar. Uta hör orden som Jae uttalar och förstår i den stund vad som känts främmande för den andra. Uta's egna ord hade varit främmande på hans läppar, och att den andra såg dem som främmande var långt ifrån förvånande.
"Jag medger att jag känner glädje av att höra dig säga det, men det är långt ifrån något jag kräver av dig. Om situationen skulle utlösa sig på ett sådant sätt, förväntar jag mig inte att du skall komma till min räddning" Uta såg uppriktigt på den andra ledaren. Han ville inte att denna skulle känna sig tvingad att agera, endast på grund av Uta's ord. Förvisso kunde verkligheten tä sig en annan, ifall situationen uppstod, något Uta inte ville tänka på.
"Jag har, så länge jag kan dra mig till minnes alltid gått min egna väg. Något jag föredrar framför gå den väg någon annan tänkt ut åt mig" Uta satte stor uppskattning på sin frihet.

Uta gav den yngre ett litet leende.
"Det är sällan jag förvånar någon till det positiva, åtminstone i situationer som inte innehåller sex" Började han lågt och snurrade på sitt vinglas, innan han mötte den andres blick. "Men jag är glad att du säger det, och finner att jag kan överraska dig positivt"
Uta tystnar sedan och ser ut genom fönstret, funderar över mannens ord. Kanske ansåg andra att han var orättvis emot sig själv, andra såg allt för ofta en annan bild än vad han själv såg, och vems bild som var rätt, var en subjektiv fråga.
"Jag uppskattar mig själv, om än i det mesta jag gör, och jag ger mig den beröm jag förtjänar" började Uta. Han ansåg att det var mycket han berömde sig själv för, förvisso var mycket av det relaterat till det yrke han utför, men inte endast. "Dock anser jag att det finns saker som jag kan förbättra, eller endast besitter en bristande kunskap i, så som magi"
Uta hoppades att han kunde ge någon form av förklaring för den andra mannen, hur han resonerade.
"