[PRS] Back to shcool

Jag har inte varit i slagsmål sen den där gången efter min Thaiboxnings lektion då några dåliga förlorare försökte ge sig på mig. Men allt kommer tillbaka till mig nu.

Edward är fullt upptagen med två av Daves killar. Med tanke på att han har två killar på sig, så går det hyfsat bra. Fler och fler människor går in i slagsmålet. Resten står bara och stirrar, handlingsförlamade, som jag.
Dave verkar bara vara intresserad av Jace, eller ja, det var ju så det började. Efter några slag mot varandra så får Jace in en träff i sidan på Dave, vilket får honom att huka sig. Jace såg möjligheten, knuffar ner honom på golvet och sätter sig på hans mage. Han ska precis få till ett slag när Dave, för snabbt för att Jace ska reagera, slår ett knytnävsslag rätt i ansiktet på honom. Jace tappar balansen för några sekunder, vilket räcker för att Dave ska vända på situation. Inom några mikrosekunder ligger Jace på golvet och Dave sitter på honom, men den här gången är inte Jace snabb nog. Dave sitter på hans armar, så han har inget att skydda sig med. Han höjer knytnäven och slår till honom rätt på kinden, sen strax ovanför näsan, och sen i pannan. Han stönar förtvivlat av smärta så att det jag hör det, trots allt kaos. Ovetskapen om Rachel fortfarande ens var i medvetandet, (fast jag tror att hon är ok, henne slår man inte så lätt) och stönet av förtvivlan som nästan gjorde ont i bröstet var den sista droppen.

Jag snurrar runt och får syn på Jace, Dave sitter bokstavligt talat ovanpå honom och slår med allt vad han har. Samtidigt ser jag Ren närma sig, han tänker väl inte ge sig in i bråket? Han skulle inte klara sig så länge utan sina krafter som han verkligen inte kan avslöja till den dödliga världen. Jag skyndar fram mot Jace och Dave och sätter in en kickspark rakt i Daves bakhuvud.

Plötsligt kommer Rachel farande framför mig, och, ja, tror det eller ej, sparkar Dave rakt i bakhuvudet. Han slutar genast att slå Jace och faller ihop på golvet.
"Vad i hela friden händer här!?".
Rektorn, Mrs Roberts, står i dörren till gympasalen och tittar med förskräckta ögon på oss. Alla slutar omedelbart med vad de håller på med och stirrar på henne.
Shit, rektorn är här.
"Kan någon förklara för mig vad som händer!?" ropar hon förskräckt. En av eleverna som inte deltog, en lång mörk flicka, går fram till rektorn och säger något ohörbart. När hon har tystnat så vänder sig rektorn till oss igen.
"Rachel Jones, Dave McNoise, Jace Andersen! Ni följer med mig!"
Det är helt tyst tills Jace sätter sig upp.
"Ehm, det går tyvärr inte, Mrs."
Hon tittar konstigt på honom.
"Dave är medvetslös."
Alla drar efter andan chockat. Ingen hade märkt det innan Jace sa det, men där låg han, platt på golvet.
"Medvetslös!? Det här är ju galet! Jag tillåter inte den här sortens beteende på mitt pass! Er som jag nämnde följer med mig till expeditionen omedelbart! Och någon, snälla ring den pojkens föräldrar!"
Sedan vänder hon sig till mig.
"Du också, Mr Akiyama!"

"Men Mrs Roberts Ren har inte gjort något!" utropar jag
Rektorn ger mig en blick som säger ungefär, det tror jag inte en sekund på. Sen så börjar hon gå mot dörren. Vi har inte direkt något annat val än att följa efter.

Mitt hjärta hoppar över ett slag när hon säger mitt namn och all färg försvinner från mitt ansikte. Jag gjorde ju inget! Är det nåt annat jag gjort? Inget som jag minns... Varför vill hon då att jag följer med? Jag följer på skakiga ben med dem ut ur gymnastiksalen, och jag kan känna allas blickar i ryggen, vilket får en rysning gå längs ryggraden. Vi går under tystnad längs med korridorerna. Efter vi gått uppför några trappor så kommer vi fram till rektorsexpedtitionen. Mrs Roberts öppnar dörren och vi går in. Hon slår sig allvarligt ner på stolen vid sitt skrivbord. Jag och Rachel ställer oss framför bordet och Jace står lutad mot skåpet bredvid.
"Så..." börjar hon. "Jag måste erkänna att jag är lite förvånad över att se dig här, Ms Jones. Förklara"

"Han förolämpade mig!" svarar jag irriterat
"Och det ger dig anledning att starta ett slagsmål!?" svarar Mrs Roberts förebråande
"Nej jag klippte bara till honom, det var Jace som starta slagsmålet!" svarar jag
Sen ger jag Jace en ursäktande blick och han svarar med att rycka på axlarna.

"Mr Andersen, är det här sant?" frågar rektorn sedan.
"Tjaa, egentligen så slog du till honom före mig, det var jag som stal uppmärksamheten och gav honom det han förtjänade att höra, sanningen. Då fick han agro och slog till mig, och då blev jag sur och slog tillbaks" svarar Jace. "Asså, jag är inte en sån som ljuger, jag säger alltid sanningen, men folk blir lika upprörda ändå..."
Om jag inte befann mig i den situationen jag befann mig i hade jag fått lust att skratta, det lät bara så komiskt. Han är rätt dum, men såhär dum är han inte, så jag har en känsla av att han spelar dum för att irritera rektorn. Mycket riktigt ser rektorn högst irriterad ut när hon säger:
"Men det var fortfarande nån som slog David medvetslös! Och hur irriterad man än är så är det inte ok! Vem av er var det?"

"Faktiskt så var det golvet, jag bara kickboxade honom i huvudet så han föll i golvet och slog i tinningen" säger jag nochalant
"Miss Jones!" säger Mrs Roberts chockat och jag förstår att jag ligger ganska illa till
"Rachel gjorde det för att rädda mig! Dave misshandalade mig bokstavligt talat!" utropar Jace

Direkt efter att han sagt det så rodnar han lite och tystnar. Det märks att han skäms över att han blivit slagen, som om det var en förlust. Det kan jag väl förstå, men jag undrar om han bryr sig mer om det än att han faktiskt nästan blev medvetslös han med? Sprucken läpp och en svullnad under ögat som antagligen blir en blåtira imorgon är bara några få saker som syns efter slagsmålet. Blicken är inte riktigt klar heller, som om han var sjuk eller nåt.
"Ja det var väl snällt men hon tog fortfarande i med fel metoder! Våld löser aldrig något!" säger Mrs Roberts och slår med näven i bordet. Sedan lugnar hon sig en aning och säger: "Men, jag vet att Dave är lika skyldig till detta som ni, så jag ska prata med honom när han är i vaket tillstånd. Och du, Miss Jones, får berätta om hur han förolämpade dig. Det behöver du inte berätta för mig inför de här om du inte vill, men jag vill ändå höra."
Jag bara står där helt tyst. Jag vet fortfarande inte varför jag är här, och hon har inte sagt ett ord till mig sen vi kom hit. En liten del av mig vågar tro att det kanske inte handlar om bråket...