Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

"Hon är en tjej. Jag låter henne vinna." hörde jag Peter säga och jag blev rasande.
"HEY! BARA FÖR ATT MAN ÄR TJEJ SÅ BETYDER DET INTE ATT MAN ÄR SVAGARE EN POJKAR!" skrek jag och Will rasande.
Om man får två blängande från ett Hades barn och ett Poseidon barn så är det en väldigt läskig sak.
"Ehm...förlåt." mumlade Peter och stack därifrån.
Jag vände mig om till Kentauren.
"CHOKLAD HATAREN VI SKA KÖRA EN MATCH!" ropade jag och drog fram mitt svärd.
Han gjorde samma sak. Han gjorde ett utfall som jag blockerade. Jag tog ett steg fram och håll svärdet stadigt och gjorde ett slag mot klingan. Kentauren parerade slaget och försökte på nytt men jag duckade.

Jag ställde mig upp i vanlig höjd och gjorde ett utfall mot honom igen. Den här gången såg han inte det och tappade svärdet och hade nu en svärd under halsen.
"WOOHOO JAG VANN!" skrek jag glatt. "INGEN VINNER ÖVER CHOKLAD MÄSTAREN ALLY!"
"Jo jag vinner!" sade Peter självsäkert.
"Visst herr självsäker! Men det kommer du inte alls vara efter vår match." sade jag glatt.

Peter gjorde ett utfall som jag snabbt blockerade. Jag gjorde ett slag mot hans knä och han började blöda. Han ignorerade det och försökte göra ett slag mot min arm men jag snurrade en cirkel runt honom så att han missade och var nära på att ramla.
"Om man kan dansa så kan man fäkta." sade jag och gjorde ett slag mot hans klinga men han höll stadigt svärdet. Jag avbröt svärdskontakten och gjorde ett slag mot hans svärdsarm så han fick så ont och tappade svärdet. Jag som vanligt la svärdsklingan under halsen på honom.
"Vad. Var. Det. Jag. Sa!" skrattade jag glatt och gjorde så svärdet blev ett armband igen. "Jag är bäst på det hära!"

Lucy såg nyfiket på mig.
" Är du och dina vänner människor?" Jag log lite och sa på skoj.
" Åh halvt som halvt," jag log när jag såg hennes chockade min.
" Menar du att du är en halvgud?" frågade hon knipslugt, jag kunde inte dölja min förvåning. Jag oroade mig för vad jag skulle bli tvungen att svara med, när någon ropade på Lucy. Jag såg mig omkring efter den som ropat och den föll på en tjej, några år äldre än oss. Det måste vara Susan, tänkte jag när jag följde efter Lucy. Susan tittade undrande på mig.
" Vem är du?" frågade hon medans hon höll ett hårt grepp om sin båge, jag såg avundsjukt på den.
" Emma Cole och du?" frågade jag mest bara av artighet, jag visste såklart hennes namn.
" Susan Pevensie," sa hon, hon kollade på mina konstiga kläder och jag stönade högt. Både Will, jag och Ally var förfogande klädda i våra shorts och lägertröjor.
" Jag kommer snart tillbaka," sa jag och rusade bort till Ally och Will som såg ut att vilja mörda Peter. Jag drog bort dem där ifrån och de såg surigt på mig, de såg ut som de vilja säga emot. . Jag blängde på dem med en blick som sa säg inte emot mig. Jag tog bort dem till ett busksnår och ignorerade alla konstiga blickar vi fick.
" Varför Emma?" frågade Ally surigt, hen blängde ilsket på mig.
" Därför," sa jag och pekade på deras kläder, deras munnar föll i ett perfekt och komiskt åh. " Lucy, frågade om vi var människor och jag sa halvt som halvt. Då frågade hon om vi var halvgudar." De såg chockat på mig, nog för att hon var smart men inte så, hörde jag Will mumla för säg själv.
" Det var oansvarigt Emma!" sa Ally och jag såg bara trött på hen. " Verkligen Ally? Tror ni ingen tycker att det är konstigt att ni är så bra på att handskas med vapen?" frågade jag, hen såg inte särskilt orolig ut.
" Nä varför skulle dem?" frågade Ally och jag ville slå hen i huvudet.
" Åh snälla sluta bara," sa jag irriterat, att de inte kunde förstå!
" Okek, lugna ner er nu," sa Will och jag tog ett djupt andetag innan jag sa
" Vi behöver nya kläder, Lucy och Susan verkar ha långa klänningar," Ally såg argt på mig.
" Jag tänker inte sätta på mig en klänning!" skrek hen så att det ekade. Jag suckade.
" Du är tvungen, om vi vill smälta in så måste vi ha klänningar," sa jag och gick bort mot Aslan, de följde efter mig även om de verkade irriterade. Aslan följde oss med blicken tills vi kom fram.
" Vad vill ni?" Frågade han dovt
" Jo vi behöver lite kläder för att smälta in," sa jag

"Nej sa jag. Aldrig att jag har på mig den. Jag kommer ju bara snubbla! Dessutom hatar jag den." Sa jag surt och lade ifrån mig klänningen Susan hade gett till Emma som sedan hade gett den till mig. Ally hade fullständigt skitit i att ha på sig en och hade snott några byxor och nån slags väst. Hen hade envisats med att spela kille och velat bli kallad Al då jag antog att hen ville ha lite skoj men ändå vara seriös.
Emma själv hade satt på sig en klänning som passade henne utmärkt. Och den passade perfekt till hennes vapen.
Själv kunde jag inte hitta ett par byxor och var totalt emot att ha på mig klänning. Jag hade inte haft på mig det på år och jag tänkte inte ändra det.
"Kom igen Will! Det är inte farligt. Dessutom så..." jag avbröt Emma.
"Så kan jag inte röra mig i den. Jag behåller dem lägerkläderna."
Det såg ut som om Emma skulle säga något men istället för att lyssna drampade jag fram till mitt kavallerisvärd som stod lutad mot en trälåda och drog upp det för att sedan klampa ut ur tältet.

Jag gick in i ett rum där jag kunde byta om. Jag knäppte med fingrarna och mitt hår blev svart och jag klippte till nyckelbenen. Jag skulle precis byta om då jag såg en silver rustning. Den liknade exakt den som fans med i Alice i Underlandet.
"Jag måste sätta på mig den..." mumlade jag tyst och satte på mig den.
Den var inte obekväm utan det kändes som om man hade på sig vanliga kläder.Jag gick ut ur rummet.
"Al vart fick du tag i den?" frågade Emma förvånat. "Du har svart hår?"
"Japp, den här liknar exakt som Alice i Underlandet." sade jag glatt och gick ut ur tältet. "HEY WILL!"
Jag såg Will sitta där med armarna i kort och såg sur ut vilket ändrade sig när hon såg mig.
"Vad har hänt med dig Al?" frågade Will förvånat.
"Du menar amazing Al." sade jag glatt.

Jag gillade klänningen, den var grå och hade långa armar, den var gjord av ett väldigt mjuk tyg. Jag hade fått något brunt skärp till och jag satte fast kniven jag fått av Aslan i bältet. Han hade gett en kniv till alla oss och sagt. Lita inte på era vapen. Jag kollade impat på Ally, när hen kom ut i rustningen.
" Du menar amazing Al?" sa Ally, till svar på Wills fråga.
" Är det rustningen från Alice in Wonderland?" frågade jag nyfiket, den satt jättebra på Ally.
" Ja, visst är den cool?" sa hon och jag nickade, jag höll hårt i mitt halsband, det matchade inte klänningen men vem bryr sig?
" Jättefin Al," sa jag och log varmt mot henne.
" Tack, du passar jättebra i din också," sa Ally och log mot mig, innan hon vände sig mot Will som inte hade bytt om " vad ska du ha på dig?" Will bara ryckte på axlarna, jag gick bort till alla kläder, det måste finnas något Will kan ha. Jag rotade runt lite tills jag hittade en vit blus och ett par byxor som såg ut som en blandning av jeans och mjukisbyxor, de var blå och jag såg en jacka som var röd som man kunde ha till. Det borde funka, tänkte jag och tog med grejerna ut till Ally och Will som gjorde någon lek.
" Det ända jag kunde hitta var det här," sa jag och gav kläderna till Will som såg skeptisk ut. Jag suckade och gick bort till Lucy och Susan som var vid bågskyttet. De såg på mig när jag kom.
" Bra att klänningen passade," sa Susan
" Ja tack för att jag fick låna den," svarade jag " får jag vara med och skjuta?" Lucy såg bönfallande på Susan
" Visst, ta en båge så kan vi tävla," sa hon självsäkert, hon trodde förstås att hon skulle vinna.
" Jag kör gärna med en kniv istället," sa jag
" Det gör jag också," sa Lucy glatt och jag log varmt mot henne.
" Du får börja," sa jag och såg kaxigt på Susan. Hon spände bågen och jag såg direkt att hon höll fel, men jag påpekade inte det. Trots allt så hade hon precis fått den, den kom Ibsen yttersta ringen.
" Inte illa," sa jag sarkastiskt " du får ett nytt försök, men prova att ha rakare armar och spänn kroppen." Susan såg skeptiskt på mig men följde ändå mina råd. Och då träffade hon i mitten.
" Tack för tipsen," sa hon och Lucy tog fram sin kniv och kastade den mot andra tavlan hon träffade i mitten.
" Snyggt," sa jag och Susan samtidigt. " Nu får du köra." Jag ställde mig vid samma tavla som Susan använt och siktade mot mitten. Jag ställde iväg kniven och den åkte rakt i mitten och splittrade Susans pil. De såg chockat på mig.
" Jag tror att jag vann."

Jag hade hittat en liten hörna som skärmade av för att byta om till kläderna Emma gett mig.
Dem var faktiskt helt okej. Blusen var bekväm och varm, men ändå lagom. Dem lätt 'lösa' byxorna var av liknande tyg som Ems klänning. Dessutom hade jag hittat ett par läderstövlar som gick halvvägs upp till knäna.
Jag drog upp mitt halvlånga hår i en lös knut i nacken och gick ut ur min lilla vrå.
Varken Ally eller Emma syntes till och jag antog att dem hade stuckit någon annan stans för att se sig omkring.
Innan jag gick ut ur tältet spände jag fast mitt svärd runt midjan och kniven innanför jackan. Missförstå mig inte, det räcker med ett vapen. Men jag ville ha mitt svärd på mig.
Emma stod längre bort och kastade sin kniv mot en skyttalva. Hennes skott klöv en pil rakt igenom och hon fick ett belåtet uttryck. En lång flicka med brunt hår nickade imponerat-jag antog att det var Susan. Och Lucy klappade Em på axeln.
Ally stod och pillade på massa vapen i något jag antog var en amfiteater. Hen hade en lätt förundrad min men såg ändå lite missbelåten ut. Jag antog att vapnena här inte var något liknande dem som fans i Camp eller Jupiterlägret.
Jag vände mig om, övertygad om att jag var iaktagen. Och möttes av stora, bruna ögon. Vänliga ögon.
''Aslan'' mumlade jag och var inte övertygad om vad jag skulle göra, men chansade på en bugning.
''Res dig Wilma Wave'' Sa han med en mörk len röst och jag gjorde som han sa.
Att höra mitt efternamn gjorde ont. Liksom påminner mig om tiden hos kronos...''Förrädare Wave''.
Lejonet vände sig om och började sakta gå mot en liten sjö i närheten. Jag märkte på hans sätt att vända sig om att han ville att jag skulle följa med.
Vaksamt följde jag efter. Aslan stannade vid sjön.
''Emma har berättat hur ni kom hit'' Började han och alldeles för snabbt svarade jag
''Jo jag förstod det.''
Han tittade med varma ögon på mig. ''Vill du berätta om Kronos Wilma?''
Så kommer det, tänkte jag och började berätta allt. Men jag utelämnade lite. Jag var livrädd för att känna mig tom.
''Aslan...Om Emma berättade, varför vill du då att jag ska berätta igen?'' Undrade jag senare.
''För att det var du som gick den vägen jag ville veta mer om. Emma kan berätta och det fins saker bara hon kan säga. Likadant med din vän Ally. Men det är bara du som vet hur det kändes. Det var det jag ville veta.''
Han vände sig om och gick iväg. Den här gången följde jag inte efter.

Jag såg Edmund komma till Aslan efter att han pratat med Will. Hon såg helt tom ut. Jag sprang fram till Will och la en hand på hennes axel.
"Will, vad sa han?" frågade jag oroligt.
"Ehm, jag måste på toa." ursäktade Will sig och gick.
Jag fatta att Aslan sa något till Will om hennes förräderi. Hon ville inte prata om det så jag lät henne gå. Will påminde mig om Luke Castellan. Han hade också en mamma som inte mådde bra och hans pappa brydde sig inte om de. Precis som Will så hade båda rymt och hamnat i Camp. Båda hatade gudarna och gick med Kronos för att de skulle störta gudarna. Men de hade tillslut trotsat Kronos och dödat honom. Det var aldrig jag och Emma som gjorde det. Eller Percy och Annabeth! Det var de! De skulle ha kommit bra överens. De båda var väldigt lika.
"Vad grubblar du åt?" frågade någon bakom mig.

Nico di Angelo
"Nej, de har varit borta i 5 minuter jag tänker gå in!" sade jag och gick till garderoben.
"Men 5 minuter är inget, mannen." sade Leo uttråkat.
"I Narnia går tiden snabbare de måste var där i fem timmar säkert eller mer..." sade jag och blängde på Leo.
"Jag följer med då!" sade Annabeth bestlutsamt.
"Vi alla ska dit!" säger Jason och de andra nickade.
"Ni menar mig med?" frågade Julia.
"Det går inte! Det blir krig där! Du kanske blir skakad." sade jag lugnt.
"Om det blir krig så vill jag inte att du är där!" sade Percy strängt.
"Men vi kan inte lämna henne här ensam!" sade Thalia som hade varit tyst.
"Uncle Leo kan ta hand om henne." sade Leo.
"NEJ!" skrek Percy och Annabeth.
"Va litar ni inte på mig?" frågade Leo sårat.
"Jo, Leo men du ska inte brinna upp henne för då kommer du vara så död!" sade Annabeth och blängde på honom
"Okej!" sade Leo.

"Bra då går vi!" sade Frank och vi alla tog våra vapen och gick in i garderoben.
Den funka fortfarande och de hamna i något slags tämpel där de såg Ally. Fast hen såg inte alls som Ally. Hen hade svart hår lite under axlarna och hade en sån där rustning som Ally i Underlandet hade. Hen såg inte oss utan såg sorgsen ut och såg ut att tänka på något.
"Vad grubblar du år?" frågade Hazel.

Back to Gudhennan!
Jag vände mig förvånat om och såg alla utom Julia och Leo.
"Vad gör ni här!" väste jag åt de.

Susan kollade chockat på mig.
" Har du aldrig skjutit förut?" frågade hon skeptiskt och jag skakade på huvudet, trots att det var en lögn.
" Nope, nybörjartur?" sa jag nonchalant " jag måste kolla hur det går för Ally och Will, ses sen." Jag stoppade i kniven i bältet och sedan gick jag bort till ett tempel jag sett Ally gå ner i. Det var mörkt och ljuset från facklorna som fladdrade, fick det att se ut som om de dansade. Jag hörde röster längst ner, så jag smög tyst bort. Det var förvånansvärt lätt att smyga med klänningen. Jag kikade försiktigt in och såg världens största chock. Alla var där utom Leo och Julia+ Ally. De såg väldigt förvirrade ut, jag struntade i att gömma mig och sprang ut och gav Annabeth en kram.

Jason Grace
Jag såg mig omkring, vi verkade vara i någon slags grotta. Ally stod och stirrade på oss och väste irriterat mot oss. Annabeth såg ut att vilja svara när hon blev attackerad av en liten varelse.
" Emma?" sa hon chockat, jag kollade noga på Emma. Hon hade på sig en lång gråklänning och ett brunt skärp med ett kniv, det var väldigt snyggt. Hon tittade upp på Annabeth och ignorerade de andra.
" Kan du komma med lite?" frågade hon nervöst och drog med sig Annabeth ut ur templet.
" Men varför är ni här?" frågade Ally igen " det pågår ett krig!" Percy suckade högt.
" Ytligare ett krig?" sa han trött och Ally nickade snabbt, sen såg hen på oss och sa.
" Ska ni stanna här får ni byta kläder."

Emmas POV( me the best
Jag drog med mig Annabeth till ett annat rum i grottan och såg på henne.
" Jag måste berätta en sak," sa jag snabbt

''Tack'' mumlade jag och log åt Kentauren som precis gett mig slipstenen. Varsamt förde jag den till svärdet och drog det på dem rostiga ställena.
Ganska knäppt att mitt svärd rostade. Men det var inte direkt en gåva från Poseidon. Jag hade inte velat ha någon.

''Du repar klingan om du fortsätter på det där sättet Wilma'' sa en röst bakom mig.
Jag tittade med rynkad näsa ned på mitt svärd och lade märke till hur hårt jag tryckte stenen mot metallen.
Sedan vände jag mig förundrat om för att se vem som tilltalade mig med mitt namn.
Percy Jackson.
Jag sken upp i ett snett leende och tittade förundrat på honom. Han bar fortfarande Camp T-shirten och ett par uppkavlade jeans. Han höll i kulspetspennan-Tidvattenvåg- och håret var lika rufsigt som vanligt.
Trotts att vi enligt tiden i vår värld hade varit ifrån varandra i typ-vad var det? Tio min? Så kändes det som nästan en dag.
''Percy?'' frågade jag förvånat.
''Annabeth och dem andra är också här. Emma och Ally skulle vist ge dem några kläder. Borde sticka dit men tänkte hitta dig först. Hur är det?''
''Schysst. Här'' Svarade jag snabbt och gav honom slipstenen för att spänna fast mitt svärd vid skärpet och skyndade ut ur tältet.

Piper McLean
Jag drog snabbt på klänningen jag fått låna av Susan. Det var inte ofta jag hade på mig det, och jag undvek det nätt och jämt. När Afrodite erkänt mig hade jag totalt storknat då jag plötsligt stod i en klänning.
Men nu sket jag i det. Om du ändå är i Narnia, why not?
''Pipes? är du klar?'' Frågade Jason utifrån tältet och jag skyndade mig med att spänna fast dolken vid midjan.
''Visst!''

Jag och Thalia skulle leta efter kläder som skulle passa henne.
"Jag gillar din rustning." sade Thalia. "Finns det en annan sån där rustning?"
"Tack, fast jag vet inte. Vi kan leta iallafall." föreslog jag.
Thalia nickade och vi började gå runt och leta. Efter 10 minuters letande hittade vi ingen cool rustning. Jag suckade och knäppte med fingrarna och hade nu rustningen på min arm.
Thalia kollade förvånat på mig. "Hur..?"
"Jag är en choklad Gudhenna...duh..." svarade jag nonchalant.
"Du? en gud?" skrattade Thalia.
"Jupp, choklad botar allt." svarade jag.

Hazel (SIIIIIIIS!)

Jag fattade inte att jag var i Narnia. Ally hade tvingat mig att läsa böckerna och de var rätt bra. Susan hade gett mig en lång klänning där jag satte fast ett läderbälte. Emma hade berättat att vi inte kunde ha våra riktiga vapen och får använda dolkarna.
"Kom så går vi!" sade Piper.
"Okej." sade jag och vi sprang till måltavlan.
Emma kastade först och hon fick mitt i prick. Piper prova också och fick också det. Jag blundade och visste att jag inte skulle få det.

Back to me
Thalia suckade. "Nej det gör det inte."
Jag tog mitt svärd och skar mig själv. Jag tog läkande choklad och åt den och såret försvann.
"Vad sa du Thalia?"