Skriva av sig-tråden

No matter what, I'm going! Alltså, jag kan verkligen itne backa ut nu. Inte när jag har kommit så här långt

kinshaw - Alltså det är inte lätt med människan alltså. Åååh, vad jag önskar att allt bara kunde vara som alla önskade att det skulle. Dock skulle ju detta inte fungera alls

Här kommer min skriva av-text..

Det finns en tjej på min skola, som jag nuförtiden börjat kalla "du-vet-vem", som Voldemort, för att jag hatar henne så innerligt. Och jag vet att hata är ett riktigt starkt ord, men jag känner faktiskt att jag gör det. Hon är så falsk, och så dum i huvudet, en riktigt jävla idiot. Jag ÄCKLAS av hennes röst, av hennes utseende, för hon är så fucking ful, på både insidan och utsidan. Och grejen är att hon tror att hon är så jävla grym, så jävla "populär", vickar på rumpan extra när hon går, ni vet.

Iallafall så var vi på en klassresa, och vi hade stugor osv, så följde jag med mina vänner till min kompis stuga (hon bodde där också), så försökte hon lämna mig utanför hela tiden, hon tex. gick hon till ett rum och bad tjejerna att stänga. Så där stod jag, men 2 killar i köket och jag står i vardagsrummet och har ingen aning om vad jag ska göra, ska jag gå eller gå in i rummet? Jag går mot dörren, men mina kompisar kommer ut och säger att jag inte ska gå, så jag stannar, och då berättar de det för mig. "Hon sa att om du inte går, kommer hon kasta ut dig"... Ingen får kasta ut mig från någonstans, INGEN. INGET SMUTSIGT LITET SVIN. En av mina kompisar säger att hon ska följa med mig, så jag tar på mig mina skor, men jag kommer inte gå utan att göra något. Så när jag är påväg ut, så skriker jag "SMUTS", och stänger dörren hårt. Så hon springer ut och säger "Hur har du hjärta till att komma in och säga så", så jag ba "för att du är det, du är så jävla äcklig". Så innan hon går in skriker hon något som jag inte hör, och som jag ångrar så innerligt att jag inte skrek något tillbaka. "Jag kommer rövknulla dig", jag tål inte sånt. Om jag hade hört det då skulle jag nog gått fram till henne och bitch-slapat henne, oavsett om jag skulle fått prata med lärare. Efter det där så har jag tänkt på det sjukt många gånger, och jag vet inte hur jag ska få henne ur mitt huvud..

Lång text, hah, ingen kommer läsa den. -__-

Savi, ja eller hur! men ja... som man säger, man kan bara förändra sig själv - inte andra.

Har haft grova flashbacks den senaste månaden vilket gjort att jag sover dåligt och är jäkligt känslig. Känns som ständig pms med knivar som skär sönder mina väggar. Usch.

soratanaka
Sånt gör så jävla ont. Det är hemska känslor och jag hoppas att det blir bättre!! Really.

Jag har något seriöst fel. Jag är fjorton år, jag börjar åttan i år. f-j-o-r-t-o-n år, jag har hela livet framför mig, men det enda jag vill är att växa upp. Jag har alltid trivts bäst bland äldre människor.

Jag har så ofta fått höra att jag är för ung för mitt inre, och det stör mig.

Det går inte att räkna alla gånger jag fått höra att jag är tråkig, och hur många gånger jag fått höra att jag inte har något liv.Jag finner inte något som helst intresse i att vara med mina kompisar när dom tror att dom är ascoola när dom ringer heta linjen och tycker att det är skitcoolt. Jag är över det, jag gjorde det i fyran. Jag har gått igenom de faser som mina vänner är i. Jag hade min emo-period under åren som mobbad, och i femman hade jag min fjortisperiod. Jag var med människor jag nu hatar, så ytliga och allmänt dumma. Jag vill ut och leva livet, men jag får inte.

Mina syskon är så olika, men mer lika än man tror. Jag är yngst, och enda flickan. Sladdis är jag dessutom, så jag har alltid varit omringad av äldre. Min ena bror var den tysta som skötte skolan, men mådde dåligt pga en flytt till den lilla håla jag bor i nu. Han åkte in till stan varje helg och festade med sina vänner, mina föräldrar var medvetna om det, men brydde sig inte, för han var ju så ordentlig.

Min andra bror var den vilda, som alla visste vem det var. Han bytte vänner hela tiden, festade hårt, hade problem med skolan och var inte den trevligaste man kunde hitta. Han var inte rädd för att visa sina åsikter, och ingen förväntar sig något av honom. Han överbevisar alla, men fortfarande är han den där festprissen, men vadfan, han är tjugo år. Han får en jävla massa skit av mina föräldrar och jag pallar inte. Jag var seriöst rädd att han skulle ta livet av sig för några år sedan, så när han var hemma och inte svarade när jag ropade trodde jag att han var död. Så jävla inställd var jag på att han mådde skit.

Sen kommer jag. Yngst, och har alltid varit den som kommer överrens med vuxna. Duktig i skolan, jag kan det mesta om allt, men jag orkar inte längre. Jag får inte lämna huset om helgerna, för att jag har vänner som brukar parta, och leva livet. Jag måste satsa på skolan, och träna och vara bäst. Jag orkar inte med det. Jag har siktet inställt på att lyckas, men jag har inte orken att hålla på hela tiden. Min mamma och jag kan knappt prata med varandra utan att skrika på varandra, och jag är inte den som ger sig i första taget heller.
Lärarna vet vem jag är, så dom förväntar sig en flopp. Det gör nog min familj också, för jag är så lik min andra bror. Jag är doomed, jag ser det på dom. Jag har lust att gråta hela tiden, men jag kan inte. Det kommer inga tårar, jag är bara känslomässigt trött.

Sen så är jag så paranoid och inställd på att ingen tycker om mig, så det gör inte situationen bättre. Jag är väl lite speciell, inte rädd för att skämma ut mig, jag säger det jag vill och är inte rädd för att stå upp för mig själv. Jag är den som blir utsatt för allt på skolan, för jag tar inte skit. Alltså, ja. Jag börjar en ny klass (igen) pga en splittring för andra gången, och ingen vill ha oss där. Jag orkar inte med det, så jag är på så grymt dåligt humör. Förväntar mig inte ens att nån orkar läsa hälften av det här, men jag orkar fan inte.

Hoppas det blir bättre vännen!

fannyy: Åh.. Läste såklart allt, och du verkar vara den tjejen som pluggar flitigt, men innerst inne vill du bara riva sönder alla läxor och bada i regnet av rivna pappren. Jag kanske inte känner igen mig, men jag tror jag förstår vad du menar. Jag är också 14 år, ska börja 8:an, men det är viktigt att plugga, för det är ju trots allt våran framtid, såvida man inte vill bli städerska på McD. Men du kanske kan diskutera lite med dina föräldrar? Gör ett schema, skriv hur länge du ska plugga, och resten får du göra vad du vill. Skapa nya regler, demonstera emot regler du inte gillar, haha.. Berätta för dem att du har kontroll, men du får inte låta "fest"-livet ta över "plugg"-livet, men man ska fortfarande ha kul, allt ska inte handla om att plugga liksom, sålänge man har allt under kontroll. Förstår du?

CallmeDude, Savi, soratanaka & fannyy, ger er en kram och ska skriva långa inlägg till er imorgon! Godnatt guys, sleep tight. ♥

Awh, fina du. Kramisar till dig med! Tack för att du har orken till att försöka fixa andras problem, eller iallafall skriva en text till en så att man vet att någon bryr sig. Godnatt! ♥