Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Det kommer det och du gjorde ett bra jobb. Men nästa gång om det inte blöder så mycket kan du göra en bedövande salva för att göra huden domnad. Men nu blödde det kraftigt så Tom skulle förböda om du inte sydde på en gång."han skrattade mjukt

Amelia nickade och torkade sina händer på sina byxben. "Det är bäst att jag byter om till rena kläder. Och om du inte behöver mig mer idag, Cun, kan jag väl få gå en sväng på torget? Det var så fina saker att se och kanske jag kunde få träffa mina vänner?" Hon log mot honom och ursäktade sig för att gå och byta om till sina mer lediga kläder.

"Det är klart att du få gå." han lade en hand på hennes axel.
"Men var tillbaka till middagen så du kan se över DIN patient." Han log och nickade.
"Jag sätter mig och läser så ha det så roligt."

"Tack, Cun. Det ska inte dröja så länge. Jag är tillbaka till middagen. Jag köper något gott på vägen som vi alla kan äta. Eller tänkte ni äta med piraterna?"
Amelia visade sig igen, denna gång klädd i bleka byxor och en vit skjorta. "Det är så varmt..!" Hon visade med armen mot fönstret där solen sken in. "Vi ses sedan, Cun. Håll Tom sällskap."
Hon klappade hans axel och lämnade sedan huset för att gå ut mot torget.

"Det ska jag. Jag kan ha fönstret öppet så frisk luft kommer in. Jag sover här ikväll med honom så han har kraft i morgon." Han log.

"ohhhh titta" Sammi höll ut sin hand och pekade på fiskarna som låg uppradade och Kiliah skrattade.
"Ja fiskar. Du vet hur de smakar. i äter fisk hos morfar." Hon log.
"Ska vi se vad vi hittar?"
Sammi nickade och lade armarna om sin mammas hals och log stort.

Amelia närmade sig torget som bara låg en bit ifrån Cuns hus. Det tog bara några minuter att gå.
Trots det fina vädret slängde sig en kall vind om henne och hon lade armarna om sig. "Det där var konstigt..", mumlade hon och såg sig om efter vad det kunde ha varit som orsakat det. Men när hon inte upptäckte något gick hon vidare och försökte istället tänka på vad hon skulle se eller handla på marknaden. Men i samma ögonblick som hon upptäckte marknaden, torget och människorna där kände hon sig iakttagen. Som om något stod en bit ifrån och följde varje hennes steg hon tog. Amelia tänkte först inte på det. Ibland var det någon som kollade efter henne, så som en del gjorde ibland. Det kändes först inte märkligt, men känslan.. den stannade kvar.
Amelia snorde runt för att se efter. Fortfarande såg hon inget.
Hon suckade högt och närmade sig stånden istället för att se närmare på varorna.
Då kände hon kylan igen, men denna gång var den mer påtaglig. Iskall. Hon huttrade och såg över axeln. En man, längre bort. Förbi folket som passerade henne. Han gick långsamt efter gatan mot hennes håll. Hans ansikte var dolt för huvan från manteln. Hans närvaro fick henne att rysa, det kändes inte tryggt. Men hon bestämde sig för att inte låta sig bli rädd. Istället intalade hon sig att det kanske var Toms sår, blodet, eller något annat som skrämt henne och få henne att tänka så dumdristiga tankar. Hon återvände för att se på varorna.

Kiliah log och satte började gå med Sammi i famnen. När hon såg Amelia log hon, tog sig fram och knackade henne på axeln.
"Hej Amelia. Jag ville bara tacka dig för idag. Jag hoppas du får många patienter." on log.
"Fiiin!" Sammi sträckte sig mot Amelia och log stort.
"Fiiin!" sa han igen och såg sedan över hennes axel och stelnade till. Som om han såg vem som kom han med och hans blick blev kall.

Hon iakttog ett vackert tyg i krossat sammet när Kiliah knackade henne på axeln. "Ah! Kiliah!" Amelia gav ifrån sig ett skratt. "Och Sammi, du är här också!" Hon log mot de båda och klappade Sammi över huvudet. "Du är så söt, jag skulle kunna äta upp dig!" Hon skrattade igen och ställde sig tillrätta.
"Jag hoppas också att jag får mer patienter. Jag är redo. Jag har haft en så bra lärare, en så värdefull tid med honom. Jag är Cun för evigt tacksam." Amelia kramade sina händer mot sitt bröst. Hon pausade och upptäckte Sammis stora ögon då han verkade ha upptäckt något. "Vad är.." hon följde hans blick och när hon vände sig om och upptäckte samma man som hon också sett flämtade hon till. Mannen hade närmat sig de. "Kom, vi borde inte vara här, ska vi gå hitåt?", sa hon som i försök att komma längre ifrån mannen.

"Hålla Sammi" sa han och såg rädd ut och Kiliah log svagt.
"Sen älskling. Amelia kan hålla dig sen okej?" Hon log och nickade. Hon kände kylan och ryste. Samma känsla och hörde hon ett hummande?
"Kom vi går. jag känner bara hat från den personen." Hon nickade mot mannen med huva.

Amelia drog fundersamt på läpparna när Kiliah också hade upptäckt mannen. Vem var det? Hon bestämde sig för att ta reda på det. "Han borde inte skrämma oss så. Låt mig ta reda på vad han vill.", sa hon och svalde när hon upptäckt att han hade följt efter de, även om han behöll en långt avstånd ifrån de.
Amelia gick mot honom och mannen stannade då upp. Hon konfronterade honom utan att se hans ansikte eftersom huvan dolde nunan. Mannen svarade henne och Amelia blev blek i ansiktet. Hon stelnade och höjde sedan handen långsamt över munnen för att inte skrika rakt ut av rädsla. Mannen gav ifrån sig ett otäckt skratt som några förbipasserande kollade snett på. Men ingen gjorde något för att hjälpa Amelia.