PRS Lupple & Medi

"För han har levt längre. Så han har ju lärt sig." Hon smekte hennes kind.
"Så vill du ha dina egna ord eller omskvrivna? Det ger två helt olika tal.. Dina ord är just du, din själ, personlighet, det han älskar. Gästerna ska inte dömma dig men mina ord kanske får dig låta... som en gammal stropp."

Hon svalde hårt och funderade lite. "Mina ord...om det låter bra." Viskade hon.

"Då kör vi på det. Men vi måste få iväg honom. Vi måste ju skriva detta i hemlighet. Vi vill ju få honom stolt ." Viskade hon ömt.

Hon nickade sakta. "Ja det ska vi ordna." Log hon lyckligt.

"Så imorgon. Han ska ju iväg på en pressrealise med en av sina ansikten. Då kan vi ju passa på." Hon log ömt.

Hon nickade sakta. "Just det." Log hon. "Det låter bra." Sa hon varmt.

"Känns det bättre?" Frågade hon ömt och smekte hennes hand.

Allie nickade sakta. "Jag tror det." Log hon.

"Jag kan visa dig bilder på Tristan på 80 talet. När du var för ung för att komma ihåg det." Hon log ömt.

Hon fnissade tyst. "Ja tack." Sa hon ärligt.