PRS Lupple & Medi

"Jag tänker inte åka tillbaka till min far." Sa han ilsket. "Jag bor hellre i skogen." Muttrade han och höll sig fast vid henne. Det hade varit tortyr.

"Men älskade vi gjorde det för dig- Och du var bara borta i tre dagar." Sa hon och lade huvudet på sned.
"Hata honom inte. Jag gav mitt tillåtelse. Du var beroende efter mig." Hon såg sorgset ner.

Han svalde hårt. "Jag är medveten om varför jag var där Halo." Sa han stilla. "Vet du vad jag såg där inne?" Log han. Men svalde hårt. "Nåväl, jag ska inte tynga dig med dem mardrömmarna." Beslutade han och svalde hårt. "Vilka mer är här i detta hus?" Undrade han.

"Nu vet du hur jag mår när jag är utan dig och du säger det var någon dag." Hon kysste honom och skakade på huvudet.
"Lucifer, pappa, du och jag. Tristan är på väg." Sa hon och nickade.

Han log. "Jag tror älskade, att dina sådana rum är lite lyckligare än mitt. Du har åtminstone sällskap." Sa han och besvarade hennes kyss. För han kände sig även sårad av henne. "Du kan ta med dig Lathan till bilen så kommer jag." Sa han lugnt.

"Jag vet det men jag menar att nu fick du känna evigheten utan mig." Hon höll hans hand.
"Men jag satt med dig en timme innan de skapade rummet."

Han såg på henne. "Ja, jag fick känna på evigheten utan någon. Om jag faktiskt hade dödat dig så hade jag förtjänat det för evigt. Detta straff, är lite väl extremt för er alla." Sa han ärligt. "Jag vet, jag kände din närvaro när jag vaknade, men den försvann." Sa han stilla.

"Men kom jag vill inte tappa dig nu. Jag tänker inte släppa dig." Hon såg på honom.

"Jag tänker inte prata med Lathan." Sa han enkelt och vandrade uppåt i huset, till där Lucifer och Lathan var. "Farfar, så trevligt." Log han utan att ens se på Lathan.

"Du behöver inte. DU ska bara hålla mig i handen." Sa hon coh ledde honom mot dörren. Log varmt mot honom.
"Vill du vänta på Tristan eller vill du springa hem med mig?"