PRS Lupple & Medi

Han smekte henne lätt över kinden. " Jag tror vi bör bjuda Gabriella på det. Halo kommer ändå sova. " Sa han lugnt. " Du får fundera under vägen hem hur du vill göra. " Log han.

"Ja.. Hur gick det med rummet? Ska vi ta det senare bara?" Hon såg Halo sova i baksätet med en filt över benen.

Han log mjukt. " Bra. Det är ordnat. De har gett medecin och efter hans tur in dit kommer han tycka att Halo smakar människa. Det vill säga äckligt. Samma med alla änglar. " Sa han på ett språk Gabriella inte kunde.

"Jag tycker människor smakar sött." Hon log men kysste honom innan hon gick till bilen, satte sig innan hon körde hemåt.
"Förlåt Gabriella."

Han skrattade lågt. " Jag också. Jag gillar människor. Han? Inte just nu." Log han och såg efter henne. Gabriella log mjukt. " Familjen går först. " Sa hon ömt.

"Ja. Vi kan alltid se en film." Sa hon och såg i backspegeln.

(ska vi hoppa tills han kommer hem?)

(tills vem av dem?)

(dorian kommer ut. typ tre dagar)

När Dorian vaknade på kvällen igen så fann han sig i ett underligt rum. Det var inte samma som det han somnat i. Han kände kraft i det, oerhörd kraft. Han kände Halos doft och försökte genast ta sig ut men det fanns inga dörrar, inga fönster. Bara...väggar. Han slog händerna blodiga och svor högt åt Lathans påhitt.
Det var en otroligt märklig tid. I början hade han bara varit arg, nu...tillfreds. Han saknade Halo, oerhört mycket och spenderade tid med att hålla hennes kläder nära sig för att känna hennes doftspår. Han målade till och från, spelade musik. Det var som om han kunde önska sig till saker i detta rum. Ja materiella saker åtminstone, inte en annan levande människa, ängel, vampyr, häxa, varulv. Ensamheten tärde på honom, skulle han spendera resten av livet här? Resten av evigheten? Med ensamheten kom sorgen och saknaden. Allt gick så ofantligt långsamt här inne.

Men tillslut, efter vad som kändes som år slogs dörrarna upp. Han stegade ilsket ut, för han var förbannad på Lathan. Men den han såg var Halo. Han sken upp och drog in henne i sin famn. "Älskade." Viskade han och kände tårarna på kinderna.

Hon log varmt mot honom. Detta hade varit ett helvete för honom. Hennes tid med änglarna brukar vara ljusa men hans.. Hans hade varit ett mörker.
"Älskade jag ber om ursäkt." Hon kysste honom men log svagt.
"Du ska få komma hem."