PRS Lupple & Medi

Hon log mjukt. " Halo är intressanta syskon. " Log hon mjukt. " Jag skulle uppskatta ett svar på denna fråga. Ty min tid här är inte särskilt lång. " Log hon.

"Sluta säg så!" Han log varmt och skakade på huvudet.
"Jag kan alltid fråga henne om du vill."

" Ja tack gärna. " Log hon. Kramade hans hand. " Min kropp är skruttig nog. När mitt minne försvinner då finns ingenting kvar av mig. " Log hon ömt.

Han skrattade och skakade på huvudet.
"Jag är gammal och skruttig. Jag är så gammal att du var inte ens påtänkt." Viskade han.

Hon log roat. " Men du är du. Du minns fortfarande allting. När minnet försvinner för mig. Som det gör för alla människor. Jag kommer inte komma ihåg min ungdom, eller Emma eller min underbara man. Det är då du verkligen är död. " Viskade hon.

"Jag kan alltid få dig att minnas dem tills den dagen du dör om du så nu önskar." Han såg lugnt på henne.

"Det är klart." Bhal och Ori kom ut och såg på Lathan.
"Vi har skrivit en lapp varför så han kommer att förstå..."

Hon skrattade lågt och nickade som ett tack. " Det var vänligt. " Log hon ömt.

Lathan nickade sakta. " Mycket bra. Han kommer vakna om fem timmar ungefär. " Sa han lugnt.

Hon såg på honom och torkade sina tårar.
"Han kommer hata det. Jag vet det..." Viskade hon och skakade på huvudet.
"Han kommer hata mig."

Lathan la försiktigt armarna om Halo för att trösta henne. Som han ofta gör. " Han kommer inte hata dig. Detta är min idé. " Viskade han lugnande.

Hon såg upp på honom och nickade. Torkade bort tårarna.
"Det kommer bli bra. Han kanske ringer mig varje minut. " Hon fnittraade lite.
"Men han kommer bli bra."