PRS Lupple & Medi

Lathan gick ut i köket för att ta lite blod och såg på Halo med ett mjukt leende. "Det kan jag. Men Halo, har du tänkt igenom det?" Log han.

Hon såg på honom och suckade.
"Inte du med. Varför är ni så... emot det? Jag vill inte behöva förlita mig på att ni ska köra mig. Jag kanske vill köra in en dag men ja, jag är fortfarande eftersökt av många. Så kanske inte."

Lathan satte sig ned och log mjukt. "Jag förstår din känsla." Sa han ärligt. "Och jag vill hjälpa dig att känna en självständighet." Sa han ärligt. "Men vi är alla avvaktande eftersom det kan försätta dig i fara." Sa han ärligt.

"Jo jag förstår det men är det inte snart dags att jag lär mig? Eller ska jag behöva träffa Gustaf så han får köra mig? Jag vill vara lite fri." Hon slog ut med armarna.
"Jag är ju fast med er."

Lathan nickade sakta. Funderade lite. "Vad säger din familj om detta?" Undrade han lugnt.

Hon såg på honom och suckade.
"Min eller er?" Frågade hon och lade huvudet på sned.
"Ska jag fråga mina bröder?" Frågade hon tyst.

"Jag tror det kan vara klokt, att de har sin sak att säga i detta också." Sa han ärligt. "Jag förstår att det är frustrerande, du är en vuxen kvinna. Men du är omgiven av uråldriga familjemedlemmar. Och du är mer än en vanlig kvinna." Sa han ärligt. Medlidsamt.