Not what I wanted [PRS]

Först hade Zihao gått med snabba steg, men i det slutade med att han sprang för fullt. Fötterna nästan flög fram över marken och det blev svårare och svårare att andas. Det snöblandade regnet hjälpte absolut inte till och när han väl hann ifatt Joshua, var han alldeles andfådd och eländig. Håret låg klistrat mot pannan. För tillfället var det ljust grått, kanske en aning för lång men samtidigt välklippt. Många tyckte nog att det såg konstigt ut, på gränsen till fånigt, men han gillade det. Alla tjocktröjor och sådär passade alldeles perfekt med klippningen, för att inte tala om örhängena som prydde öronen.
”Du..” flåsade sjuttonåringen och satte sig bryskt i grensle över den yngre, placerade respektive hand över vardera axel. ”Du..du..ska bli min..” fortsatte han och lutade sig närmare den andres ansikte. Han låg ner på gräset, mitt i ovädret. Nu fick det för fan räcka. ”Jag vill ha dig och..och jag vet att du vill ha mig också.” Rösten var sluddrig och han luktade troligen väldigt mycket alkohol. Men han kunde inte hindra sig längre, det gick inte.
Försiktigt lade han vardera hand om sextonåringens magra kinder, slöt den sista distansen och pressade läpparna mot den andres fylliga. Det kanske var fel, sjukt fel och dumt. Däremot hade känslorna tagit över och eftersom känslorna verkade vara ömsesidiga var det okej. Det var okej. Alkoholen spelade väl in en hel del, men det funderade han inte ens på. Jösses, han hade kommit från ingenstans, full och andfådd, och bokstavligen slängt sig över Joshua. Stackarn var säkert livrädd vid det laget.
”Jag vill ha dig. Bara dig. Ingen annan.” Desperat, tonen på rösten hade blivit lätt desperat. Jaha, och där hade han förstört typ allt de byggt upp de senaste veckorna. Smidig som alltid.

Förvirrad? Minst sagt. När Joshua uppfattat snabba steg över gräsplanen hade han inte tänkt något mer på det, det var mest sannolikt att någon av eleverna från puben ville skynda sig in till skolan för att hålla frisyren bra. Slippa regnet. Men så fel han haft. Ögonen som fokuserat på den vackra, stjärnklara himlen blir plötsligt tre gånger så stora när han känner hur någon slänger sig över honom. Nästan som en tackling, vilket är ett riktigt konstigt agerande. Vem skulle ens göra så? När hjärnan får in att det är den sjuttonåriga slytherineleven som sitter där tvärs över honom, ja då går det ihop lite mer. Han har tacklat ner honom ett flertal gånger på skoj, nu är det inte lika roligt dock. Nej, det dunkande hjärtat som bränner upp insidan gör ont. Det hela gick så snabbt. En sekund var han själv med regnet, och den andra hade han en lång Zihao sittandes ovanpå sig med en förbryllande.. lite illaluktande andedräkt. Uppenbarligen har han slängt i sig lite för mycket alkohol. Dessa små funderingar däremot skuttar ifrån så fort läpparna kommer i kontakt med varandra. Varma, välkomnande. Gud. Joshua hade nästan glömt hur det känts att kyssa den andre de senaste veckorna. Dock ger hjärnan honom en hård käftsmäll, förnuft. Tänk med förnuft. En onykter Zihao tänker inte med förnuftet, vilket gör att du definitivt måste göra det. Ta dig samman nu. Med ett tyst litet harklande sätter sig Joshua upp, så att han inte har någon lång filur tvärs över sig.
”Zihao,” påbörjar han med rynkade ögonbryn och en tjock rodnad över de spinkiga kinderna. Åh. Om sjuttonåringen inte varit stupfull hade han nog inte gjort något liknande alls. Det tar en stund för honom att samla ihop sig, en del djupa andetag och en krävande tystnad. Helt ärligt har han nog inte fått in orden riktigt än, allt är bara suddigt. Alldeles för snabbt. ”Du är full, du kommer antagligen inte ens komma ihåg något av det här imorgon.”

”Sluta med det där, undvik inte konversationen”, utbrast sjuttonåringen som fallit ner på sidan. Återigen greppade han tag om de skrangliga axlarna, försiktigare än innan även om det fortfarande var bestämt. Därefter tog han några djupa andetag, försökte samla sig själv och få ut orden på rätt sätt. Innan hade det bara låtit galet, det insåg han mer ön väl själv. Visst, han var full, men det var inte så att han inte förstod någonting eller hyste noll förnuft.
”Du gillar mig och jag gillar dig, varför kämpa emot? Ingen av oss mår bra av det och..jag vill verkligen ha dig”, fortsatte han lite tystare än innan och spände blicken i den yngre. Rådjursögonen var så gulligs, fick hjärtat att smälta. Shit, hur hade han ens lyckats hålla sig borta så pass länge? De där mörkbruna ögonen, de silkeslena lockarna och röda läpparna. Nej. Nej, nej, nej. Det var verkligen helt ofattbart.
”Försök inte slingra dig ur det här nu, inte några dumma ursäkter eller tvekanden. Bara svara på frågan..vill du ha mig eller inte?” Avslutade Zihao och lät händerna falla till sidan. Först hade han låtit desperat och galen men nu var rösten seriös, nästan fokuserad. Han var tvungen att få ett svar, varesig det gjorde ont eller inte. Efter informationen som Hayley gett honom fanns det inget annat val. Snöfallet som nyss varit blandat med regn verkade avta och förvandlades snart till lätta snöflingor. Det var ju trots allt ganska sent och December månad hade börjat för några dagar sedan. Så så jävla konstigt var det inte att snön gjort entré.
Att säga att sjuttonåringen var nervös inför svaret var en rejäl underdrift. Zihao var så nervös och ängslig att han inte visste var han skulle ta vägen. Fingrarna pillade med några våga grässtrån och ögonen var stora, runda och glittrande. Inte få panik, inte få panik, inte få panik. Hade han inte varit en gnutta påverkad hade han nog aldrig vågat göra som han gjorde så. Aldrig i livet.

Zihao hade haft rätt. Det hade varit ett försök till att undvika konversationen, ett misslyckat sådant. Den äldre har rätt, han gillar honom. Det vet han rätt säkert, det är en annan känsla än den han haft för Yaosu. En mer genuin känsla. Frågan är bara hur den andre fått reda på det. Har alkoholen gett honom ett uppvaknande? Fått hjärnan att få in alla intryck från Joshua gett de tidigare veckorna? När den andre släpper taget om hans händer kommer kylan tillbaka, han som kunnat hålla den borta från fokus en liten stund. Denna tomma känsla får femtonåringen att flytta sig närmre och gripa tag i de stora händerna igen.
”Ja.. jag vill ha dig. Den här gången,” han pausar upp en liten stund och pekar först mot huvudet där hjärnan håller hus, och sedan mot bröstkorgen vid hjärtat. Precis som han gjort för några veckor sedan, men som inte riktigt lika positivt. Nej, nu är han kär. Det är inte bara något kroppsligt begär. Däremot finns de där tankarna om modern kvar. Moderns lycka. Om han ger relationen mellan Zihao en chans, kommer det att förstöra för dem? Kommer det gå illa till pågrund av Joshua? Modern har alltid varit så snäll, välkomnande och hjälpsam. Hon förtjänar mer än någon annan att vara lycklig, Inte Joshua. Han sluter ögonlocken en kort stund innan han kramar om de så mycket större händerna hårt. ”Jag vill bara verkligen inte förstöra för mamma, förstår du? Hon har ju aldrig varit så glad innan.” Tystnad. Alla tankar i huvudet behöver tystnad för att organiseras. Delas upp och bli lättare att hantera. Han orkar dock inte, huvudet dunkar och värker, plus är Zihao mycket mer tilltalande. Så efter några om och men kryper han ihop intill den andre. Värme, han behöver värme.
”Hur fick du ens reda på det?”

Det var inte speciellt svårt för Zihao att förstå hur Joshua menade och trots att han blev otroligt glad när den andre pekade både mot huvudet och hjärtat, kunde han se problemet med det hela. Fadern hade inte heller varit så glad innan och han förtjänade all lycka i världen efter förhållandet med modern. Däremot kunde sjuttonåringen inte tillåta dem att låta chansen dem sinsemellan slippa undan.
”Även om det slutar illa mellan oss kan vi ha en pakt om att vi inte ska låta det gå ut över varken din mamma eller min pappa, okej? Hur mycket vi än fuckar upp måste vi båda svära på det”, konstaterade han och hakade tag om den andres lillfinger samtidigt som blicken flackade en gnutta. Det var en aning svårt att behålla situationen när de var så nära varandra. Han började löst bita sig själv i underläppen, gnagde så sakteliga sönder den sköra huden så att blodet sipprade fram. Inte mycket, men i alla fall en liten strimma. Två saker skapade en liten konflikt i skallen på honom - närheten och den yngres fråga. Skulle han avslöja att Hayley försagt sig? Nej, det skulle ändå inte resultera i någonting bra.
”Jag vet inte..det är typ som en känsla”, började Zihao trevande och slog båda armarna omkring Joshua. Merlin, han måste varit väldigt frusen och nerkyld vid det laget. Till och med den äldre av de två frös så att tänderna hackade. Däremot var det ingenting i jämförelse med Joshua, som skakade likt ett asplöv. Han böjde på nacken och studerade sextonåringen med varma ögon. Vacker, så extremt vacker. ”Det är en såndär konstig varggrej, jag kan inte förklara det”. Lögner, en massa lögner. Han kunde inte alls känna av det, utan allt var Hayleys förtjänst. ”Får jag kyssa dig? Får jag..ehm..ta dig?” Nejdå, det där lät inte alls sinnessjukt. ”Får jag..?”

Slutar illa med dem? Det är något som Joshua inte ens vågar tänka på. Tänk om någon av dem gör något riktigt elakt mot den andre? Tänk om de hamnar i ett onödigt bråk? Tänk om han aldrig kommer kunna se Zihao i ögonen? Tänk om det går så långt.. då vet han inte om det kommer vara möjligt att lova något liknande. Visserligen kommer han inte ta ut det på modern, men han kommer nog aldrig kunna bete sig likadant under familjemiddagar igen.
”Det får inte sluta illa mellan oss,” mumlar han besvärat och gömmer ansiktet i händerna. Nu kan han inte direkt se in i framtiden, eller styra det som kommer att ske. Men efter att saker och ting gått utför med Noah, efter att så många bara lämnat honom i smutsen, ja, han kommer nog inte orka med något sådant igen. Men ja.. en vacker relation med sjuttonåringen måste vara värd risken att något går fel. ”Men.. tror du att min mamma och din pappa kommer att vara okej med att vi har ett förhållande?” Det är faktiskt en bra fråga. Samuel skulle då inte vara okej med det, han skulle nog få en panikattack om han fick reda på det. Lyckligtvis kommer han på andra tankar när Zihao försöker komma på en ursäkt. Det är nästan lite gulligt. Varggrej.
”Var det Hayley eller Aeron?" det måste vara någon ut av dem, ingen annan vet ju något. Om nu slytherineleven inte haft denna reaktion, utan visat sig vara helt ointresserad av Joshua och gått vidare hade nog Joshua blivit lite argare. Men med tanke på att allt gått bra, och att de två inte skulle vara i den här positionen om personen ifråga inte sagt något. ”Sätt bara inte en massa lögner som en grund för vår relation, okej?” Nej, då kan de lika gärna bestämma att det kommer gå åt helvete. Och det vill inte Joshua, han vill att det ska gå bra. Att de ska få en bra grund för ett bra förhållande. Inte med några lögner. De kommer ändå inte må bra av det. De darrande små händerna släpper taget om sjuttonåringens, och glider istället tillbaka mot de skarpa kinderna.
”Absolut.”

Okej, okej, Zihao häll absolut med på den punkten. Det skulle sluta bra mellan dem, mer än bra. Perfekt faktiskt. Han ville inte föreställa sig någonting annat överhuvudtaget och helt ärligt kunde han inte det. Inte i den stunden och förmodligen aldrig.
”Ska jag vara ärlig? Jag tror att det kommer sluta alldeles perfekt för det känns som om vi är menade att vara med varandra”, erkände han och drog försiktigt på munnen. Frågan som kom därnäst fick honom att tänka till, fundera riktigt noga över saken. Nej, de skulle nog inte vara okej med det till hundra procent. Det tvivlade han på. ”Däremot är det nog bäst om vi inte talar om det för del riktigt än. De kommer få fel uppfattning och avråda oss, eller pappa kommer i alla fall göra det. Så kanske det är smart om vi är diskreta”, fortsatte han fundersamt och rynkade lätt på ögonbrynen. Han visste redan att han själv skulle ha svårt att hålla det hela diskret, men det var bättre för dem allesammans. Fick Samuel reda på deras lilla förhållande skulle han väl få en hjärtinfarkt driven av ilska. Och han stod så pass nära både Joshua och Ms Lewis att det inte fick hända, även om slytherinaren inte uppskattade den jämnårige särskilt mycket.
”Hur visste du ens att jag ljög?” Undrade Zihao buttert och putade med underläppen. ”Och jag ljög bara för att du inte skulle jaga upp dig! Plus att det faktiskt är en varggrej, eller i alla fall någonting i den stilen”, fortsatte han och placerade händerna över sextonåringens höfter. Smal, så smal att man kunde känna vartenda ben. Nåväl, i den stunden var det däremot inte det som fångade upp den största delen av tankarna. Joshua hade precis gett honom tillåtelse till att så gott som kidnappa honom - och det tänkte han också göra. Försiktigt tillät han deras läppar komma i kontakt. Den här gången kändes det dock mer rätt, perfekt. Snön må ha varit kall och vädret trist värre, men ändå. Varsamt strök han läpparna över den yngres, fångade upp den ljuva smaken och värmen i det hela. Det räckte inte, inte på långa vägar.
”Du..den spökande stugan? Eller har du någonting emot det?” Åh, pinsam fråga. Vem frågar ens sånt? Urk.

Det där får ett glatt, genuint leende att sprida sig över Joshuas smått trötta ansikte. Det var skönt att höra, att den äldre inte tror att det kommer gå åt skogen. Ett slut däremot.. han vill verkligen inte tänka på det, även om det kanske blir ett positivt sådant. Han känner sig så hemma hos Zihao, att ens tänka sig hur de skulle glida isär är svårt. Men de är unga, vad som helst kan hända.
”Bra att du har den inställningen,” påpekar femtonåringen och stryker tummarna försiktigt över de skarpa dragen. Jo, det bör nog vänta in det lite. Inte slänga ut en sådan sak så fort de träffar föräldrarna igen. Långsamt framåt, det låter lite bättre. Modern skulle nog vara lite mer förstående än Mr Huaze, hon har stött på så många olika scenarion att hon nästan aldrig blir förvånad. Man väljer ju inte vem man faller för, inte sant? Bara de inte får fel uppfattning och tror att relationen är rent fysisk. För det är den inte.
”Jag är rätt duktig på att avgöra sådant,” än en sak som han ärvt av sin mamma. Det spelar ingen roll om du är en riktig fena på att ljuga, de där stora ögonen kan faktiskt en hel del annat än att bidra till söthet. Det finns verkligen många saker som han är tacksam för när det kommer till Ms Lewis. Precis som slytherineleven själv börjar Joshua att puta med underläppen. ”Jag skulle aldrig jaga upp mig.” Det är en lögn, och det vet han själv. Han skulle nog få panik på vännerna om det inte fått ett så bra slut. Men eftersom att det slutat som det gjort.. ja, det rättfärdigas. Plus hade säkert personen i fråga inte delat med sig av informationen om det varit så att Zihao gillat något annan. Det är åtminstone någonting som Joshuas innerligt hoppas på.
Kyssen känns så bra, så perfekt under de lysande stjärnorna. Han hade uppriktigt sagt längtat efter de där läpparna ett bra tag..
”Är den spökande stugan fortfarande lika mysig som Madam Pomfrey gjort den?” Frågar han. Väldigt viktig fråga. Om rummet är lika mysigt sen sist så har han då ingenting emot att gå dit, men om det är smutsigt.. Förvisso skulle Joshua kunna fixa det, men då skulle Zihao behöva se en panikartad Joshua, det är inte direkt det trevligaste.

Joshua aldrig jaga upp sig? Ha! Det var ju som ett riktigt dåligt skämt i sjuttonåringens öron. De hade studerat och spenderat lite för mycket tid med varandra under de senaste veckorna, vilket gett Zihao ett ganska stort antal möjligheter till att snappa upp den yngres vanor. Typ som när han bet sig själv i underläppen alldeles för hårt, åt alldeles för lite eller jagade upp sig när någonting var stökigt.
”Hörru, vad sa vi om att ljuga?” Frågade slytherinaren och knäppte till sextonåringen på nästippen. ”Du jagar upp dig över typ allt..kommer du ihåg när jag spillde en liten droppe te på en av dina böcker? Eller när jag råkade pilla upp en söm i en av dina tröjor?” Fortsatte han med ett höjt ögonbryn och himlade med de mörka ögonen. Fast även om allt det där kunde bli lite jobbigt i längden hade han ingenting emot det. För let’s face it, han hade själv en hel del halvt irriterande egenskaper. Typ som att slicka Joshua i ansiktet under fullmånen, eller kittla honom medan de studerade under kvällarna. Och det där var absolut inte allt han hade att anmärka på när det kom till honom själv. Nope.
Kyssen tog slut i samband med den där sista lilla frågan. Återigen, den yngre hade verkligen ett stort kontrollbehov. Tur för Zihao att han spenderat ganska mycket tid i kåken efter den där första fullmånen de spenderat tillsammans. Först och främst hade han skurat rent alla golv och väggar i hela huset, lyckats rusta upp ett av badrummen och även ett av tre vardagsrum. Sovrummet de varit i sist var ännu trevligare än det varit innan, med betydligt fler kuddar, hela fönster och komplett fläckfritt. Det skulle nog nästintill gå att bo i stugan vid det laget, helt ärligt alltså.
”Du kan vara lugnt, det är kliniskt rent”, försäkrade sjuttonåringen och fiskade upp Joshua från gräset, slängde honom bekymmerfritt över en av de starka axlarna för att därefter styra stegen över gräsplanen, upp för backen. Den yngre vägde typ ingenting, läskigt. Väldigt läskigt och obehagligt, men men. Hjärnan hade inte ro nog till att tänka över sådana problem. Senare, det lovade han sig själv bestämt. ”Jag har börjat rusta upp stället, vilket helt klart är behövligt..det börjar bli väldigt fint faktiskt.”

Precis som Joshua trott nafsade den äldre upp det där påpekandet snabbt. Han jagar upp sig, och alla som spenderar en dag med honom kommer märka det. De flesta skyndar sig därifrån.
"Det var ingen lögn.. mer ett skämt,” protesterar han med samma putande underläpp. Den där lilla knäppningen mot näsan kommer som en liten överraskning och leder till att en grimas stryker sig över ansiktet. Han börjar känna sig skamsen. Ögonen glider tillbaka mot sina egna fingrar som frenetiskt börjat pilla med varandra igen. Han känner sig alltid lika skamsen över all tvångssyndrom. Det är inte bara så att han måste ha allting fläckfritt för att kunna slappna av, utan han måste tvätta ansiktet över tio gånger både morgon och kväll för att kunna andas, och släcka lamporna ett flertal gånger för att vara säker. Annars kommer något hemskt att hända. Han vet att dessa saker ofta blir väldigt irriterande för andra runt omkring honom, men han själv har levt med det sen åttaårsålder. Att få panik på allt och alla är verkligen ingenting trevligt, och om han kunnat slippa det skulle han verkligen ta den chansen. Länge har han tagit venlafaxin för att lugna ner tvångstankarna, och trots att de inte är lika grova som de varit tidigare i hans liv är de fortfarna riktigt svåra att få koll på.
”Det har inte skrämt iväg dig iallafall.. det brukar kunna göra det,” Joshua minns inte om han berättat för Zihao vad det är som är problemet. Att han inte bara överreagerar, utan att det faktiskt kommer psykiska och fysiska problem om han inte gör det han måste. Troligen inte.. För sextonåringen själv tog det väldigt lång tid att inse det, även om modern mycket väl visste om det. Att berätta om besvären han stöter på är ingenting han vill göra, men kanske det är något han måste för att få en bra grund för de bägge två.
”Du kanske ska ta och flytta in där?” Det låter trevligt. Att sjuttonåringen lagt tid på att göra det hemtrevligt för sig själv är verkligen bra. Att sitta inlåst i en ruttet, spökande stuga är inte direkt frestande. Plus gör det mycket lättare för lilla Joshua, som nu ligger slängd över ena axeln, att komma och hålla honom sällskap. De mörka ögonen är fästa på ryggen, och på något sätt lyckas han luta kinden mot den där han ligger. Även om blodet glider ner i huvudet på honom är det gosigt.