PRS Aphrodite & wolfy

Meila nickade långsamt och vek bort blicken. Hon förstod varför han mer eller mindre tvekat då hon kysst honom, hade en människas död fått honom att stänga av sina känslor i närmare 200 år så var det förståeligt att han inte riktigt kände för att involvera sig i ett nytt förhållande med en människa.
”Jag hoppas hon inte kommer stänga av sina känslor nu efter att ha blivit kvitt själen.” Kyle hade ju sagt något om att det kunde hända om själen försvann, alternativt att hon skulle få plågas av att ha själen.

Killian suckade.
"Det kan hända att hon gör det. Vi lovade varandra att dagen hon blev av med sin själ så skulle vi flytta från Maidstone. Men det gör vi nog inte än på ett tag" sa han och log.
"Jag tror dock att hon inte gör det om inte jag gör det" sa han och tittade på Meila.

”Något som håller er kvar?” Meila kunde inte vara självisk och hoppas på att hon åtminstone var en anledning varför de inte redan gett sig av, hon ville inte ha för höga förväntningar för att bara behöva bli besviken. Det skadade förstås ändå inte att i hemlighet hoppas. Det kanske till viss del berodde på Kyle. Bara för att han befriat henne från själen betydde det inte nödvändigtvis att han och Killian var kvitt varandra.

"Tja, vi vill ju inte lämna dig i den här hålan" sa Taras röst vid dörren. Hon kom in med ett leende på läpparna,
"inte efter att du har gjort det som vi trodde var omöjligt" la hon till och drog handen genom det svarta håret. Hennes lyster och ansikte var helt annorlunda, hon var inte lika tyngd som hon hade varit under så många år.
"Jag står i tacksamhetsskuld till dig i resten av mitt liv, och det säger en del med tanke på att jag är odödlig" sa hon och skrattade.

Då Tara dök upp vid dörrkarmen vände Meila sig mot henne. Om möjligt såg hon ännu vackrare ut, något som hon inte trott att var möjligt, och hon såg lyckligare ut. Allt tack vare att själen var borta. Byteshandeln med Kyle hade varit värt det hela.
”Nej då,” skakade hon på huvudet då Tara pratade om tacksamhetsskuld, det tyckte Meila inte att hon stod i. Hon var bara glad över att ha gjort något gott för Tara. Och för Killian, det var ju hans syster och den viktigaste personen i hans liv.

Taras blick föll på märket på Meilas hals.
"Han är ett riktigt svin" sa hon och suckade. Hon lutade sig mot väggen och skakade på huvudet.
"Kan inte fatta hur jag tänkte när jag dejtade idioten" sa hon och Killian flinade.
"Jag sa ju faktiskt det redan då" påpekade han och Tara gjorde en grimas i hans riktning. Hon tittade på Meila.
"Det enda jag kan komma på som kan hjälpa just nu är en fet drink, och nu när jag äntligen kan gå ut så är det ännu bättre" sa hon med ett leende.

”Har du dejtat Kyle?” ekade Meila. Det var milt sagt svårt att förstå. Hon hade heller inte riktigt fått den uppfattningen om killen att han hade några goda egenskaper. Kanske han bara dolde dem extremt väl genom sina mindre bra val.
”Vi borde absolut fira att du är kvitt din själ nu,” fortsatte hon sedan och slog ihop händerna. Bättre var det än att deppa resten av kvällen. Det var ju inte som om det skulle lösa hennes problem.

Tara nickade.
"Tyvärr behöver jag svara ja på den frågan. Jag kan nog inte riktigt skylla på att jag var ung och dum, eftersom jag var äldre än de flesta är när de dör" sa hon och skrattade. Hon nickade och tog ett skutt på stället. Hon tittade på Killian.
"Det är dags att ge tillbaka min ring" sa hon med ett brett leende. Killian reste sig med ett leende på läpparna, gick förbi sin syster och placerade sina läppar som hastigast på hennes tinning innan han gick ner för trappan. Tara följde efter och Killian tog ut ringen från lådan. Han höll ut den mot Tara som placerade den på sitt högra ringfinger med ett leende.

Senare på kvällen, strax efter att middagen var avslutad, knackade det på dörren. Ett ögonblick senare flög dörren upp och en vindpust lekte med Meilas hår. Kort därefter fick hon syn på Kyle som stod vid spisen och smakade på den mat som blivit över.
”Jag tror posten slarvat bort mitt inbjudningskort,” började han och lyfte sin mörka blick från stekpannan till sällskapet som satt vid köksbordet, ”för jag vägrar tro att mitt sällskap inte duger? Hur står det till i stugan? Hur är läget?” Kyle gav ifrån sig ett högt skratt innan han förflyttade sig för att slå sig ner vid bordet på en ledig stol intill Meila. Han sträckte ut sina långa fingrar för att röra vid det mörka, tjocka håret.

Killian hade precis lagt ner sina bestick när en knackning på dörren fick honom att reagera. Han skulle precis resa sig upp när dörren öppnades av sig själv. Hans ansikte förändrades, och det gjorde även Taras. De båda syskonen reste sig upp när Kyle började röra vid Meila. Kyle tittade upp på Tara med ett flin på läpparna.
”Du har återfått din frihet, konstigt att du och Angel inte har stuckit än. Jag har hört att personer i närheten är förfäder till den stackaren som överlevde Eastville-slakten, jag trodde ni skulle vara på dem så snart som det var möjligt. Allt för hämden på-” sa han och Tara avbröt honom genom att blotta sina tänder. Killian röt till och tog tag om Kyles hals.
”Säger du hennes namn så sliter jag ut tungan på dig” sa han och Kyle skrattade honom rakt i ansiktet.
”Tsk, tsk. Du har glömt den lilla detaljen att vad du gör mot mig, gör du även mot sötnosen här” sa han och nickade mot Meila. Killian höll fortfarande ett grepp om Kyles hals, men vågade inte slunga iväg honom, ifall det skulle skada Meila. Han släppte greppet och tittade istället demonen rakt i ögonen.
”Vad vill du?”