[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae låter huvudet falla ner på sned medan han granskar den äldre, självklart kan Uta inte ha rätt i allting, det är omöjligt. Dock är han säker på att mycket ut av det den andra ledaren säger är korrekt, och att han nästintill alltid har rätt.
"Menar du att jag tror fel?" frågar han roat, med ett leende på läpparna. Blicken glider ner till deras sammanflätade händer framför sig, och stryker försiktigt sin tumme över den andres handrygg när Uta kramar om den. Mogen nog är något han innerligt hoppas att han är. Han skulle dock aldrig kunna tänka sig att han skulle skylla på Uta för något deras pappor gjort. Kanske han inte kan prata i förhand, då han fortfarande kanske är allt för trogen åt sin far. Jae kramar om den andres hand, av någon anledning vill han inte svika Uta. Han vill inte att den andra ska se på honom annorlunda, om hans far gjort något som inte går att förlåta. "Och jag har inga tvivel på att du skulle vara mogen nog," berättar han. Jae känner sig ännu varmare, när han berättar att det antagligen inte finns något hans far gjort som skulle få honom att titta på Jae med andra ögon. "Detsamma."

När den andre kollar in i Jaes ögon, känner han hur rodnaden stiger över kinderna. Det känns konstigt, att bara bli sedd sådär utan några sexuella tankar bakom. Det är inte länge de har ögonkontakt, bara några sekunder, men det var tillräckligt för att Jae skulle bli generad. Jae kollar bort från den äldre, en aning skamsen över hur generad han blivit. Han är kluven över vad det är han ska säga, om han ska säga någonting. Jae tar i tystnad en klunk av sitt röda vin, innan han låter blicken glida upp till ögonen igen.
"Det är lugnt.." säger han i låg stämma och skakar lätt på huvudet. Om han ska vara ärlig skulle han kunna kolla in i ögonen framför honom i en evighet. "Jag har inget emot det."

"Jag är tämligen säker på det" sa Uta "Men om jag alltid nu skulle ha rätt, så är jag säker på att du tror fel, i frågan om att jag aldrig har rätt"
Uta log en aning roat åt paradoxen. Att det han trodde skulle bli sant oavsett vad det var, även om det innebar att han trodde att det var fel.

Uta känner hur Jae's hand långsamt rör sig över hans hud, hur de små osynliga håren reser på sig, och följer efter tummen. Uta känner att den lilla rörelsen ger honom gåshud, något som förvånar honom. Rörelsen i sig var inget speciellt, men kanske var det för att det var utan att kräva något, och endast ifrån något som kändes som omtanke. Men vad det än var så var Uta glad över att Jae inte kunde se det. Han nästan tackade sin lyckliga stjärna att han bar långärmat idag. Han visste inte varför han inte ville att Jae skulle se det, kanske skämdes han över det, eller så ville han inte att Jae skulle tolka det på fel sätt. Båda alternativen kändes osannolika. Uta skämdes nästintill aldrig för något, och han hade svårt att se Jae misstolka det. Men kanske ville Uta inte medge för sig själv hur stor påverkan Jae, verkade ha på hans kropp. Påverkan som Uta inte kunde styra över.
"Vi får hoppas på att en man av min ålder, har mognat tillräckligt" sa Uta skämtsamt, och med ett litet lätt skratt.
"Tack" svarade Uta lågt, glad över att den andre känner det samma.

Uta ser hur rodnaden sprider sig över Jae's kinder, men han säger inget om det. Delvis för att Uta faktiskt fann det bedårande, och inte ville att den yngre skall sluta med det. Men också för att han inte vill påpeka det, så den andre tror att Uta ser ner på honom eller något liknande.
Uta ställer långsamt ner vinglaset när den yngre säger att han inte misstycker. Det var något som förvånade honom, han trodde att Jae skulle misstycka, efter allt han varit med om, och Uta ville inte bidra till det. Men att höra att den andre inte misstycker fick Uta att le.
"Då tar jag tillbaka min ursäkt" sa han lågt, medan han försökte få sig själv att sluta le, något han lyckades med väldigt snart. Han kunde inte sitta och le dumt, åt egentligen ingenting. Förvisso var han tacksam över att den andre inte hade något emot hans leende, men han behövde inte le dumt åt honom för det. "Men jag är glad att du inte misstycker"

Jae låter ett leende glida över hans läppar och lutar huvudet försiktigt mot sin lediga handflata. Blicken vilar på den äldre ledaren medan han tar in orden denne säger.
"Verkligen?" undrar han och höjer roat på ögonbrynen. "Mycket möjligt, händer en hel det att jag tror fel. Så än en gång, har du rätt." berättar han, en aning osäker om deras konversation är logisk alls, osäker på om det han sagt kommit ut på rätt sätt.

Tummen gör enkla, små rörelser över det tatuerade skinnet. Jae vet inte helt klart om den äldre godkänner det eller inte, och i en liten sekund stannar han till. Osäker över om det gör Uta obekväm eller inte, men då han inte säger någonting om det. fortsätter Jae sakta.
"En man av din ålder?" upprepar Jae och kollar upp på Uta från deras sammanflätade händer. "Du får det att låta som att du är äldre än vad du är. Jag är rätt säker på att det finns ett flertal män i tjugofemårsåldern som är rätt omogna." han låter sin blick granska ansiktet framför honom, det blir allt mer bekant. "Och än så länge har jag inte sett något omoget hos dig."

Det känns en aning generande, när Jae märker hur rodnaden stigit. Visserligen rodnade han en hel del som liten, men det var årtal sedan. Dock känns det ännu mer generande att den äldre kan se de rosa kinderna. Jae känner sig dum, som blir generad över en sådan sak. Han har blivit sedd på många olika sätt, nästintill alla de olika varianterna har skrämt honom. Och även om Uta skrämmer honom på ett annorlunda sätt, pågrund av känslorna han tidigare aldrig haft, så är det så mycket bättre. Jae är lite rädd över att återigen möta den andres ögon, men tvingar upp sin blick mot den äldre. Han märker hur den andra försöker sluta le, vilket han av någon anledning tycker är urgulligt. Varför vet han inte, det är ett ord han nästintill aldrig använder. Men det passade.
"Du behöver inte sluta," ler han, leendet den andre har är uppfriskande. Genuint, på något sätt.

"Jag kan tydligen inte komma ifrån faktumet att jag alltid har rätt" sa Uta eftertänksamt, samtidigt som han snurrade på sitt vinglas. Vätskan inuti började långsamt röra på sig, upp längs kanterna. "I så fall får jag axla manteln, som den som alltid har rätt"

Uta skrattade sedan roat.
"Förvisso är jag inte äldre än vad jag är, något som är svårt att vara. Men jag känner mig ofta äldre än vad jag är. Det jag sett och upplevt redan har fått mig att känna mig till åren. Förvisso inte alltid, men i många stunder" sa han till Jae. "Det finns alltid människor som är omognare än vad man själv är. Jag kan nog hålla med om att jag är långt ifrån typisk för min ålder. Och att jag är mognare än de flesta. Men de flesta i vår ålder har inget ansvar. De flesta lever också ett vanligt liv, utan kriminalitet, de säljer inte sig själva, eller droger. De behöver aldrig se den delen av världen vi ser, och heller inte växa upp på ett sätt som gör att man klarar sig i vår värld"
Uta förde glaset till läpparna, kände hur de små bubblorna som bildats i glaset, försvinner när de nuddar hans läppar.
"Men jag har nog mina stunder då jag inte är mogen, som vi alla har" la Uta till med ett roat leende. Det var sällan han kände sig omogen, gjorde saker som ansågs barnsliga. Oftast var han alltid allvarlig, men i närheten av den yngre så slappnade han av mer, och kunde släppa på allvaret.

"Vad vänligt av dig att ge din tillåtelse för mig att le" sa Uta roat och mötte Jae's blick. "Men jag tror du hade funnit obehag ifall jag satt och log en längre stund. Det är inte naturligt och de flesta människor gör det, när någon ler för länge"
Men Uta uppskattade gesten och han gav den yngre ett leende, och mötte åter hans blick.
"Så vad säger du om dessert?" frågade Uta vänligt.

Jae finner sig själv än en gång undra hur livet som en 'vanlig' tjugofemåring skulle se ut. Vilka problem han skulle krossa, hur livet i en vanlig familj skulle se ut. Det är en dum tanke, en tanke som vilat i hans huvud mer än en gång de senaste dagarna. Jae vill inte sluta med sitt jobb, det håller honom sysselsatt från mörka tankar, vilket livet som en tjugofemåring inte skulle göra. Visst har han alltid hatat psykologi, men han vet att ungdomar alltid glider in i djupa depressioner. Kanske jobbet håller honom borta från det, eller så är han deprimerad just nu. Det är onödig fakta, inser Jae. Dock finns det många onödiga tankar i hans huvud.
"Vi kan dock inte avgöra vad det är de ser," säger han i låg stämma, blicken vilar på det röda vinet i hans glas. "Många må vara omogna, dock finns det en hel del mer problematiska saker än kriminalitet skulle jag tro. Vi kanske går igenom de där saker också, men jag är säker på att dessa vanliga liv som vi kallar det, inte är vanliga alls. Att dra alla över en kam gör vi alla. De förstår sig inte på oss, och vi förstår oss inte på dem." han låter inte blicken lämna vinglaset, utan rör lite på sin hand för att få drycken att sakta blandas en aning. "Ja, uppväxten är stor del av vilka vi är." när den andra sedan berättar att han antagligen har sina stunder, då han agerar mer omoget, kan Jae inte undgå att le. Han har av någon anledning lust att få veta hur omogen Uta kan bli.

Jae ler generat, det var inte direkt så han försökt uttrycka sig själv. Att ge den andra tillåtelse att le är urlöjligt, det har han inget att säga om.
"Jag hade antagligen tyckt att det skulle vara obehagligt vid andra tillfällen, men nu?" han skakar lite på huvudet. Det finns många bilder i huvudet av både män och kvinnor som ler mot honom, på mindre oskyldiga sätt. "Ditt leende ser rätt genuint ut, det är sällan man ser det." Blicken låter han vila i den andres ögon, innan han fundersamt kollar ner mot deras händer igen. Han har inte ätit någon stor portion mat på väldigt, väldigt länge. På senaste tiden har han inte funnit någon tid till det. Och om han nu ska ha dessert också, skulle han antagligen spricka. Dock känner Jae ingen lust att lämna den andres sällskap, inte än. "Varför inte. Har du någonting att rekommendera?"

"Självklart har vad som anses som normala ungdomar andra problem, problem vi antagligen aldrig kommer förstå" började Uta. han hade kanske kunnat förstå dem om han haft intresse, nu fanns inget sådant. "Och nej man kan inte dra alla över en kam, men det finns någon form av norm, något som definieras som vanligt. Och jag är tämligen säker på att våra liv inte ingår i den normen, som så många andras"
Uta nickade sedan, nej få förstod sig på honom, och än mindre människor i hans egna ålder. Kanske hade de förstått mer ifall Uta försökt förstå dem, eller ifall han mötte dem oftare. Men när han mötte ungdomar såg de endast hans rikedom, eller sällan en möjlighet att köpa honom. Och Uta såg allt för ofta ointressanta, bortskämda, småbarn. Uta hade sällan något till övers för människor vanligtvis, och än mindre människor i sin egen ålder. Mannen framför honom var ett undantag, kanske var det för att han kunde förstå honom på ett annat sätt, eller för att Jae inte såg på honom som alla andra. Vilket det än var, så var Uta tacksam över att Jae var som han var.
"Det är i de tidiga åren som vår personlighet fordas, och formar dem vi är idag. Förvisso kan saker, som trauma ändra på det, jag är ett vandrande exempel på det. Men normalt så fortsätter vi bygga på den personlighet vi lagt till grund som unga"

Uta blinkar några gånger, en aning förvånad över att den yngre säger att han inte ser det som obehagligt. Orden får Uta att känna en underlig värme, en värme som kändes väldigt bra. När Jae säger de oren till honom kan Uta inte göra annat än att krama om hans hand.
"För att vara ärlig är det få som kan få mig att le genuint, normalt är det ett väl inövat leende, men du lyckas bryta mönstret" medgav Uta i låg röst, en aning generad över att den andra mannen lyckades skapa något sådant hos honom.
"Vad du än väljer så kommer det smaka fantastiskt" sa Uta men funderade sedan. "Men personligen älskar jag hans creme brulee"

"Det finns normer i alla olika samhällen, det är inte direkt samma sorts normer i alla världens riktningar. Även vi, de som är så kallade kriminella, har normer, normer andra klasser inte har. Därför är det omöjligt för oss att få en klar bild av vad som är vanligt, det hela styrs av vilka människor vi stöter på. Så vår bild är rätt ytlig egentligen, precis som deras." Jae undrar om hans ord kommer ut rätt, att den andra ledaren förstår vad det är han vill få sagt. Vanligtvis brukar det kan säga alltid vara så klart och tydligt, ingenting brukar vara oklart när han öppnar munnen. Nu är han dock osäker, kanske det bara är nervositet. Vad det än är, så ogillar han det väldigt starkt.
Jae nickar lätt, trauma är en ut av få exempel på orsaker som kan ändra ens personlighet. Det är väl något han och Uta har gemensamt, varken ut av dem är samma naiva pojke som de var för nitton år sedan.

Jae kollar återigen ner på deras händer när den äldre ledaren kramar om hans hand. Det förvånade ansiktsuttrycket får honom att le enkelt, kramar lätt om Utas hand tillbaka utan någon andra tanke. När Uta sedan berättar att ett genuint leende är någonting som sällan dyker upp på hans ansikte, kan Jae känna hur värmen återigen bubblar i honom.
"Då är vi två om den saken." svarar han i låg stämma. Det känns bra, att den äldre har ett genuint leende. Inte en fasad. Det får honom att känna sig ännu mer speciell, någonting han djupt inne vet att han inte förtjänar. Just nu försöker han dock tränga bort den tanken. Jae sliter bort blicken från den äldre och kollar ner i den lilla dessertmenyn. Det finns massvis med olika rätter, massvis med olika val. Att desserterna smakar fantastiskt tvivlar han inte alls på, maten var utsökt och desserterna tar nog efter det. "Då litar jag på dig och tar en creme brulee."

"Du har självklart rätt" sa Uta, åter snurrandes på glaset. "Människors bild är ytliga, och den styrs av de första personerna vi möter, och därav kan det vara svårt att tvätta bort en bild vi fått. Inte för att det är något människan försöker sig på aktivt. Vi klamrar oss fast vid det vi vet, och är allt för ofta ovilliga att vigda vår syn, då det kan skrämma oss, och utmana de normer vi är vana vid"
Uta ler ursäktande emot Jae, han hade inte menat att låta allt för trött på människan, något han förvisso var. Han såg ofta ner på människor, kanske för att han fick se mycket av människans baksida, eller så var det bara hur han kände. Och han var inte bättre än andra, det var sällan han försökte se en bättre bild av människan än den han hade. Kanske för att det var ett enkelt sätt att inte bli besviken, eller kanske för att han var för bekväm i sina normer.

Uta nickar leende emot den yngre, när den yngre medger att han ger honom genuina leenden också. Det gör Uta lättad, och får honom att känna sig varm inombords, glad över att den yngre inte håller upp en fasad emot honom. Uta vet inte varför det betyder så mycket, eller varför det får honom att känna sådan värme, men det gör det.
När Jae säger att han litar på honom, även om det är för något så löjligt som dessert, så känner Uta den där värmen igen.
"Jag är strax tillbaka" sa Uta och reste sig långsamt för att finna Steve, och beställa efterrätten.

Han fann Steve, inte allt för förvånande i köket.
"Vad vill ni ha?" frågade Steve och Uta log emot honom, och märkte då att det inte var samma leende han gav Jae. Det var fortfarande äkta, men ett annorlunda leende. Uta visste inte om det var Steve som hade ett eget leende, eller om det var Jae.
"Två Creme Brulée" svarade Uta och Steve skrattade.
"Ingen större överraskning där" sa Steve och Uta bara himlade med ögonen innan han återvände till rummet.
"Steve bör vara här snart" sa Uta och slog sig ner igen, samtidigt som han åter igen erbjöd sin hand till den andre.

Jae låter sitt finger trumma långsamt mot vinglaset på bordet. Nageln skapar ett tyst litet ljud, knappt märkbart, när den kommer i kontakt med glaset. Han lägger märke till den trötta tonen i den äldre ledarens röst, och ler en aning roat. Visst kan han inte säga att han själv är särskilt intresserad i människan själv, men han finner tonen i rösten intressant.
"Ingen anledning att se så ursäktande ut, jag är inte enormt förtjust i människan jag heller." berättar han. Det är inte så att han har något emot människor, inte någon av djuren som vandrar på jorden överhuvudtaget. Jae har bara inte lagt vidare mycket tanke på människor. De är ytliga, det tycker han för mer än en anledning. För honom finns det viktigare saker att tänka på.

När den äldre sedan reser på sig, känner Jae hur kylan sakta omringar hans hand. Han hatar att Uta ger honom en sådan värme, även om den är obeskrivligt bekväm. Han nickar bara till svar, ser hur han stiger ut ur rummet. Blicken vilar på sin hand innan han skakar på huvudet för sig själv, han är löjlig. Jae kommer ångra hela kvällen när de skiljer sig åt. Irriterad drar han upp sin mobil ur jackfickan, kollar på de olika numrena som försökt nå honom. Ser hur schemat blivit allt mer fullpackat. Med en suck ringer han upp Brian, som försökt få tag på honom minst fem gånger.
"Jae," här han personen svara, en aning mer seriöst än vad han brukar. Jae lutar försiktigt sin kind mot sin lediga handflata, nickar innan han förstår att Brian inte kan se honom. "Är du okej?" Ett litet leende flyr upp över Jaes läppar. Av någon anledning har han blivit allt mer tacksam för den äldres oro de senaste dagarna, han blir inte lika varm som när han konverserar med Uta. Men han finner någon sorts värme, som kanske han känt innan också men inte riktigt uppfattat. Varit för blind, arbetsberoende för att lägga märke till det.
"Jadå, jag är okej. Är du?" svarar han, själv förvånad. Han kan riktigt se vaktens förvånade ansiktsdrag även om rösten endast kommer från luren.
"Är du på droger eller något?" skämtar mannen med ett enkelt skratt, medan han väntar på sin utskällning från sin ledare. Jae kan bara le dumt av frågan, han känner sig så sjukt dum. Detta är någonting den äldre aldrig kommer glömma bort, något han kommer reta med hela nästa år.
"Nej, jag försöker småprata med dig," muttrar Jae, låter blicken vila på elden. Det han håller på med är farligt, att börja lita på Uta. Ja, han litar på Brian med mycket, men Uta är helt annorlunda. Yakamoti familjen ska vara Jaes släkts fiender, medan Brian jobbat med honom sedan tioårsålder. "Det blir nog första och sista gången." Brian börjar genast att småskratta, skakar på huvudet åt tjugofemåringen.
"Vi har småpratat förut boss," påminner han och Jae nickar än en gång dumt. "Lovar du att faktiskt ringa när du vill bli upphämtad nu, och inte ignorerar det? Jag vill inte få ännu en hjärtklappning."
"När jag är klar, lovar jag att ringa efter skjuts, ja." Jae låter fingrarna sluta trumma mot glaset, känner kylan slingra sig under skinnet.

När han hör hur dörren öppnas, avslutar han samtalet. Jae låter mobilen glida ner i fickan, blicken glider från glaset till den äldre ledaren. Fingrarna mot Jaes kind trummar försiktigt.
"Lagar Steve allt här?" undrar han beundrande, innan blicken glider ner till handen som sträcks fram. Det kanske är fånigt, men han känner fortfarande hur hjärtat nästintill skuttar till. Glad över att Uta fortfarande vill hålla honom i handen, därför kan han inte hindra sig själv från att le, kanske en aning gladare. Handen lägger han i den andres, känner hur värmen han så inte förtjänar tar över honom igen.

Uta skrattar en aning åt mannens svar.
"Jag tror du endast fick se en ytlig glimt av mitt anseende om människan, men jag skall inte tråka ut dig med min åsikt" sa Uta med ett svagt leende, glad över att Jae inte misstyckte. Uta hade trots allt ingen aning om vad den andra mannen ansåg om saker och ting, vad som kunde vara ett känsligt ämne eller ej. Därav att han försökte ha någon form av försiktighet när han talade med den andre, något han normalt inte la någon vikt vid. Förvisso gjorde han något liknande med sina kunder, dock i mindre skala, men om de skulle bli sårade skulle Uta inte ta illa upp. Men han insåg att han skulle ta illa upp ifall Jae blev sårad, något Uta inte ville vara anledningen till. Han ville se mannen framför honom le så mycket han kunde. Att se den yngre le, ingav honom i en underlig känsla av glädje, lättnad och trygghet, något det int borde göra. Men Uta började inse att Jae's leende var något han verkligen uppskattade.

När Uta slog sig ner igen och kände Jae's hand i sin, hur värmen spred sig ifrån handen till hela kroppen. Uta visste inte varför Jae hade den påverkan på honom. Men att känna den andra mannens hand i sin, känna någon sorts närhet till honom, hade en effekt på Uta, som ingen annan hade.
"Nästintill, det finns dagar då han låter Mike hjälpa honom, men det är sällan" sa Uta leende "Han brukar kalla det en koks skyldighet, han är den som skall laga all mat"
Uta kunde delvis förstå det, även om han visste att det endast var möjligt att för att Steve hade valt att hålla sin resturang så liten som den var. Men Uta uppskattade det, den lilla storleken gjorde att Steve hann med att göra all mat utsökts.

Plötsligt öppnades dörren och Uta han knappt reagera innan två små personer kom springande emot honom, med stora leenden, och med Steve gåendes bakom, bärandes deras efterrätter.
"Uta!" sa de två små barnen och Uta log ursäktande emot Jae och släppte hans hand, för att satta sig på huk och krama om de två tvillingbarnen.
"Hello Narfi, hello Váli" sa Uta och rufsade sedan om de blonda håret på båda pojkarna.
"De ville säga hej, innan de gick och la sig" förklarade Steve och placerade tallrikarna mellan Uta och Jae.
"Pappa försökte stoppa oss!" sa Narfi och Uta log emot honom.
"Jag kan tänka mig att han gjorde det" sa Uta.
"Ber om ursäkt" sa Steve och Uta skakade på huvudet.
"Det är ingen fara" svarade Uta och log sedan emot tvillingarna.
"Vem är han?" frågade Váli och Uta såg på Jae med ett leende.
"Han är en vän" svarade Uta innan han vände sig emot barnen. "Men spring iväg med er far nu"
"Inte än?" sa Narfi och la armarna i kors, och Uta såg på fyraåringen med en allvarlig blick innan han skrattade.
"Okej, du vinner" sa Uta och placerade händerna bakom öronen på båda tvillingarna och "trollade" fram varsin klubba.
"Tack" sa de båda och kramade om honom innan de lämnade rummet, och Uta skakade på huvudet med ett litet leende. Han reste på sig, sträckte lite på sig, och log emot Steve.
"Jag skulle stoppa dem innan de äter upp klubborna, då får du dem aldrig i säng" sa Uta och Steve spärrade upp ögonen för en sekund, innan han nästan sprang efter barnen. Uta satte sig ner igen och såg på Jae.
"Jag ber om ursäkt för dem. De är van att jag kommer ensam" sa Uta och tog åter Jae's hand, innan han fattade skeden med den andra, för att börja äta.